Originaltitel: Easy Rider (1969) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i sviten San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Prologen känns lite onödig, lite för förklarande. Hippiekollektiven, karavanteatern och stenbrottsbaden skulle bäddat in en lite diffusare inledning fint. Jag leker med tanken (full av pengar) att filmen öppnar med Born to be wildscenen och att förklaringen till deras road trip bara behöver nämnas i förbigående, exempelvis när Wyatt och Billy möter den för övrigt fantastiske advokat Hanson. Jack Nicholson sticker som vanligt ut men känns av förklarliga skäl lite ung och busig. Skålen utanför häktet är en av filmens höjdpunkter, men det säger kanske mer om mig än om filmen. Advokat Hanson hänger på mot Mardi Gras, tar sina första gräsbloss vid elden och berättar om venusianerna som hemlighålls av regeringen för att inte orsaka ett samhälleligt chocktillstånd. Sen blir han ihjälslagen under träsknatthimlen av ett gäng förbannade lokaliteter. På en bordell får Wyatt en framtidssyn efter att ha läst dödsord från bibeln. Kyrkogårdstrippen är det bästa i filmen och jag har inga problem att förstå att Dennis Hopper kom bra överens med Lynch i Blue Velvet. Slutscenen med den flygande motorcykeln är riktigt utsökt, men det är väldigt mycket som inte stämmer i lapptäcket; skuggor, regn, skyltar, vägar.
En utmärkande klippteknik är att nästkommande scen blinkas in fyrafem gånger. Effektfullt, smakrikt.
Det fanns ingen frihet i dollarsedlarna.
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i sviten San Cristoforo på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 3+Kommentar: Prologen känns lite onödig, lite för förklarande. Hippiekollektiven, karavanteatern och stenbrottsbaden skulle bäddat in en lite diffusare inledning fint. Jag leker med tanken (full av pengar) att filmen öppnar med Born to be wildscenen och att förklaringen till deras road trip bara behöver nämnas i förbigående, exempelvis när Wyatt och Billy möter den för övrigt fantastiske advokat Hanson. Jack Nicholson sticker som vanligt ut men känns av förklarliga skäl lite ung och busig. Skålen utanför häktet är en av filmens höjdpunkter, men det säger kanske mer om mig än om filmen. Advokat Hanson hänger på mot Mardi Gras, tar sina första gräsbloss vid elden och berättar om venusianerna som hemlighålls av regeringen för att inte orsaka ett samhälleligt chocktillstånd. Sen blir han ihjälslagen under träsknatthimlen av ett gäng förbannade lokaliteter. På en bordell får Wyatt en framtidssyn efter att ha läst dödsord från bibeln. Kyrkogårdstrippen är det bästa i filmen och jag har inga problem att förstå att Dennis Hopper kom bra överens med Lynch i Blue Velvet. Slutscenen med den flygande motorcykeln är riktigt utsökt, men det är väldigt mycket som inte stämmer i lapptäcket; skuggor, regn, skyltar, vägar.
En utmärkande klippteknik är att nästkommande scen blinkas in fyrafem gånger. Effektfullt, smakrikt.
Det fanns ingen frihet i dollarsedlarna.
Jimms betyg: 4
Kommentar: En road movie i behaglig fart, rakt in i den amerikanska drömmen och ut igen. På andra sidan. Wyatt (Peter Fonda) och Billy (Dennis Hopper) gör, i en halvtaskig prolog, en drogaffär som ger en hel del klirr i tanken. Sen rullas det igång. Off we go, till tonerna av Born To Be Wild, från Kalifornien mot New Orleans med Mardi Gras i sikte. Mellanlandningar på både det ena och det andra stället med den ena skruvade personen efter den andra. Egenförsörjande hippies som tvättar sig under armarna med kläderna på, inskränkta sydstatare, alkoholiserade advokater och motorcykelkåta tonårsbrudar. Fonda och Hopper har inga problem med att föra historien framåt men det är först när Jack Nicholson, som advokaten Hanson, introduceras som det blir schysst dynamik och lite mer intressant. Easy Rider är en skön förmiddagsfilm som är relativt otraditionell i sin struktur. LSD-scenen på kyrkogården till exempel känns i ett första ögonblick helt malplacerad men i ett större sammanhang oerhört delikat och spännande. Soundtracket gör inte filmen sämre. En skön skjuts genom ett alternativamerkanskt 60-tal som, trots eller tack vare att det ångar av drogliberalism, är en rätt behaglig resa.
Kommentar: En road movie i behaglig fart, rakt in i den amerikanska drömmen och ut igen. På andra sidan. Wyatt (Peter Fonda) och Billy (Dennis Hopper) gör, i en halvtaskig prolog, en drogaffär som ger en hel del klirr i tanken. Sen rullas det igång. Off we go, till tonerna av Born To Be Wild, från Kalifornien mot New Orleans med Mardi Gras i sikte. Mellanlandningar på både det ena och det andra stället med den ena skruvade personen efter den andra. Egenförsörjande hippies som tvättar sig under armarna med kläderna på, inskränkta sydstatare, alkoholiserade advokater och motorcykelkåta tonårsbrudar. Fonda och Hopper har inga problem med att föra historien framåt men det är först när Jack Nicholson, som advokaten Hanson, introduceras som det blir schysst dynamik och lite mer intressant. Easy Rider är en skön förmiddagsfilm som är relativt otraditionell i sin struktur. LSD-scenen på kyrkogården till exempel känns i ett första ögonblick helt malplacerad men i ett större sammanhang oerhört delikat och spännande. Soundtracket gör inte filmen sämre. En skön skjuts genom ett alternativamerkanskt 60-tal som, trots eller tack vare att det ångar av drogliberalism, är en rätt behaglig resa.
No comments:
Post a Comment