Nr 220: Purpurfärgen

Originaltitel: The Color Purple (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Det känns redan i inledningen att det här är en stabil rulle. Det är utsökta miljöbilder, de purpurfärgade blommorna, skuggintroduktionerna, handklappsleken, skratten och fnissen. Det känns nästan lite för tillrättalagt. Sedan givetvis brytningen med incestgraviditeten, barnbortlämnandet, bortgiftet och fängelsetillvaron hos nya mannen. Den tunga, långsamma vägen fram. Gömda brev, gömda flin, gömda tårar. Mitt i detta en helt fantastisk Oprah Winfrey som väderkvarnsstormar upp för landsvägen med både det ena och det andra på hjärtat. Landsbygdsladugårdsblues, spott i glaset, älskarinneförälskelse. Återföreningen på slutet och pappans insikt om sin grymhet är liksom ofrånkomlig. Hela tiden samma känsla av lite för duktiga bilder. Lite som Änglagård fast med bra skådisar.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Spielbergs sentimentala epos om ett fattigt färgat landsbygdsområde i den amerikanska södern i början av 1900-talet var en mycket fin förmiddagsfilm. Vi får följa Celies liv från att föda sin pappas barn, tvingas se på hur familjen lämnar bort dessa barn, hur hon blir bortgift till en tragisk tyrann som begränsar hennes liv och separerar henne från hennes syster till hur hon blir kompis med sin makes älskarinna som blir hennes livlina och väg ut i friheten och förenas med sin syster och sina vuxna barn. Puh. Ja, vad säger man... Det är ju naturligtvis upplagt för tårar i mängder och Spielberg frossar verkligen i sentimentalitet. Men det är ändå okej på något sätt. De fantastiska skådespelarprestationerna, med en glänsande och då relativt okänd Whoppi Goldberg i spetsen som Celie, lyfter filmen till en väldigt hög nivå. Danny Glover spelar den tragiska maken Albert med och ingen mindre än Oprah Winfrey briljerar som Alberts sonhustru Sofia. Filmen tenderar dock att bli aningens för lång med lite för många stickspår. Spielberg målar ett stort familjedrama i starka färger samtidigt som han tecknar ett känsligt livsöde med välvessad penna. Det är en konst att kunna göra detta och samtidigt behålla intresset för karaktärerna men hade den varit lite tajtare hade den definitivt nosat på en femma.