Originaltitel: The Color Purple (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Det känns redan i inledningen att det här är en stabil rulle. Det är utsökta miljöbilder, de purpurfärgade blommorna, skuggintroduktionerna, handklappsleken, skratten och fnissen. Det känns nästan lite för tillrättalagt. Sedan givetvis brytningen med incestgraviditeten, barnbortlämnandet, bortgiftet och fängelsetillvaron hos nya mannen. Den tunga, långsamma vägen fram. Gömda brev, gömda flin, gömda tårar. Mitt i detta en helt fantastisk Oprah Winfrey som väderkvarnsstormar upp för landsvägen med både det ena och det andra på hjärtat. Landsbygdsladugårdsblues, spott i glaset, älskarinneförälskelse. Återföreningen på slutet och pappans insikt om sin grymhet är liksom ofrånkomlig. Hela tiden samma känsla av lite för duktiga bilder. Lite som Änglagård fast med bra skådisar.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Spielbergs sentimentala epos om ett fattigt färgat landsbygdsområde i den amerikanska södern i början av 1900-talet var en mycket fin förmiddagsfilm. Vi får följa Celies liv från att föda sin pappas barn, tvingas se på hur familjen lämnar bort dessa barn, hur hon blir bortgift till en tragisk tyrann som begränsar hennes liv och separerar henne från hennes syster till hur hon blir kompis med sin makes älskarinna som blir hennes livlina och väg ut i friheten och förenas med sin syster och sina vuxna barn. Puh. Ja, vad säger man... Det är ju naturligtvis upplagt för tårar i mängder och Spielberg frossar verkligen i sentimentalitet. Men det är ändå okej på något sätt. De fantastiska skådespelarprestationerna, med en glänsande och då relativt okänd Whoppi Goldberg i spetsen som Celie, lyfter filmen till en väldigt hög nivå. Danny Glover spelar den tragiska maken Albert med och ingen mindre än Oprah Winfrey briljerar som Alberts sonhustru Sofia. Filmen tenderar dock att bli aningens för lång med lite för många stickspår. Spielberg målar ett stort familjedrama i starka färger samtidigt som han tecknar ett känsligt livsöde med välvessad penna. Det är en konst att kunna göra detta och samtidigt behålla intresset för karaktärerna men hade den varit lite tajtare hade den definitivt nosat på en femma.
Originaltitel: Duck Soup (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 1+
Kommentar: Jag sätter i halsen när de börjar sjunga. Jag sitter med huvudet i händerna efter tio minuter och bara hoppas på att det ska ta slut. Alla dessa makabert usla ordvitsar, allt clowneri, all denna sörja av fars. Anarkistisk humor läste jag nånstans. Jaha? Hur fan går det till? Ingen fattar nåt? Jag fattar ju allt, men det är inte roligt. Att se Fyra fula fiskar är som att tvingas sitta med under en folkhögskolas mediokra teaterlinjes inledande repetitioner av nån Moliere. Det bara markeras hela tiden. Det enda som är ok tycker jag är spegelscenen som gärna kunde varit tightare från början och sen mynnat ut i lite lösare rörelser. Och de där djävla tutorna. Anarki my ass.
Jimmys betyg: 1+
Kommentar: Groucho, Harpo, Chico och Zeppo Marx började som artister på varietéteatrar och de var slipade komiker som tog sitt artisteri till vita duken. Dock med varierat resultat. Fyra Fula Fiskar fick ett lamt mottagande av publiken och bolaget Paramount bröt kontraktet med bröderna Marx. Idag räknas filmen som en av deras bästa och hyllas av en rad filmförståsigpåare. Jag har svårt att förstå vad som är så roligt. Skämten upprepas och urvattnas så till den milda grad att man till slut bara sitter och gäspar. Spegelscenen är dock en klassiker och där glänser brödernas skarpa varietéartisteri.
Originaltitel: Boogie Nights (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i kamera Roberto på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Inledande långa scenen med Burtie lägger ribban och det infinner sig en förväntan om stordåd. Några sådana blir det inte, men väl en finfin rulle med smak av saltnypehumor och mixade genrer; actionporr, drogdrama och musikvideo. När Philip Seymour Hoffman gör entré genom grinden ställer sig hela stadion i mig upp och gör vågen. Han dominerar som vanligt - enligt mig gör han den absolut bästa rollen i filmen; bommicksbögens bakgrundsminer och kroppsspråkssupport ger färg åt alla andra i bild. Wahlberg och Reilly symbioserar grymt töntigt med höjdpunkter som badtunnepoesi och studiosessions. Kungen från Fargo, William H. Macy, har mimiken under full kontroll när han gång på gång avslöjar sin fru med andra. Antar att det är en klassiker, men han säger "ass in her cock" vid uppfartsknullet. Det skulle ha varit väldigt intressant att ha varit med vid inspelningen av självmordsskottet på nyårsafton. Mycket som måste klicka där känns det som.
Boogie Nights är för lång. Den har en del stickspår som känns fullkomligt onödiga och energikrävande. Dock tycer jag det tar sig på slutet när det blir mer och mer Short Cuts och Magnolia över den. Efteråt läser jag att det är samma regissör - Paul Thomas Andersson - som två år senare gjorde just Magnolia. Skotten på munkbaren är härligt minimalistiska och Cosmos smällare i droghandelsscenen är sköna tåtrippare. Slutet avslöjar lite för mycket tycker jag, men när eftertexterna nästan rullat klart kommer nån slags spökspår där det bland annat sägs "I know where Ringo is". Spännande.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Lång film. Lite för lång. Lite för mycket som ska med liksom. Det drar ner betyget tyvärr. Men en rak fyra vittnar ändå om ett litet mästerverk som Paul Thomas Anderson har fått ihop. Många starka skådespelarprestationer varav Philip Seymour Hoffman gör den mest intressanta. Hela filmen lyfter med honom i bild. Burtie Reynolds är porrkungen som allt cirkulerar kring, han är filmens fixstjärna, stabil som ett viagraknull. Julianne Moore är fantastisk som trasig mamma, Heather Graham är trovärdig som Rollergirl och Mark "Funky Bunch" Wahlberg växer med uppgiften - men storleken är inte allt. Boogie Nights tar sjuttiotalets oskyldigt rullande discohöfter rakt in åttiotalets hänsynslösa brutalitet. Filmen är nutidshistoria, kulturhistoria, populärvetenskap och socialantropologi, allt i ett. Den är medkännande satir och sexualpolitisk estetik och ett mycket intressant bidrag till filmhistorien.
Originaltitel: Animal Farm (1954) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Efter att ha sett filmen var jag helt enkelt tvungen att läsa boken. För att jämföra. Det genererade två åsikter utöver den att jag tycker om båda. Den ena att jag tycker filmen borde gett mer utrymme åt Napoleons karaktär, hans manipulationer och taktik. Den andra att jag tycker bokens slut är bättre. Boken avslutas med att man inte längre kan se skillnad på grisarna och människorna. Filmen avslutas med en ny revolution, en hoppfullhet, det rullar på, kampen fortsätter. En klassisk cirkel som bara biter sig själv i svansen. Bokens pessimism tilltalar mig mer. En polaroid av mänsklighetens kamouflerade välvilja - är inte du också en gris?
Filmen är tecknad, utan blod som jag minns det, men med gevärskott, spjutkastning och död. CIA var tydligen inblandade i filmproduktionen på något sätt, men det får bli en senare efterforskning.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Storbritanniens första animerade spelilm gjordes som ett svar på Walt Disneys pluttiga och snuttiga feelgood filmer där djuren är snälla, roliga och harmlösa. Här är det helt andra tongångar. Filmen bygger på George Orwells politiska satir Djurfarmen från 1945 och är en tydlig kommentar till det sovjetiska samhället där den goda revolutionstanken snabbt ersätts av totalitärt förtryck. Djuren på gården är trötta på den försupne bondens tyranni och bestämmer sig för att göra uppror och själva styra gården utifrån demokratiska ideal. Men grisarna, som är de smartaste djuren, tar med tiden över gården under den totalitära ledarnassen Napoleon. Till parollen "Alla djur är jämlika" läggs snabbt "men vissa djur är mer jämlika än andra". Filmen fick tydligen en och annan förälder att skruva på sig i biostolen och ett och annat barn att besviket gråtande lämna salongen. Det gillar jag. Det finns inte en uns av sentimentalitet i filmen utan här är hönsäggen verkligen hårdkokta.
Originaltitel: Our Hospitality (1923) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i köket på Villa val Lemme, Italien.
Roberts betyg: 2
Kommentar: Detta är, om jag förstått det rätt, den första Keatonfilmen i boken, men eftersom vi ser den sist av alla hans filmer blir det lite underligt. Många av ingredienserna som återfinns i Keatons efterkommande filmer dyker upp i Krut, Kulor Och Kärlek. Prologen, den långsamma inledningen, Keaton stannar framför ett hus och går in, tåg, rälsväxlar, explosioner, forsande vatten, en kvinna som ska räddas, snubblandet, de ibland ganska krystade finurligheterna. Just i denna rulle känns det dock som att klistret verkligen fått fäste under filmremsan. Det åks en väldans massa tåg utan att det egentligen leder nånvart. Två saker tar jag med mig från denna filmen. 1. En bild av Keatons drömhus spelas upp och krossas bokstavligen. Kan det vara första gången det greppet används på film? 2. Den teckandefilmliknande scenen med repet och de båda som drar med varandra i fallet. Väntan på rycket och Keatons min under tiden. Fint. Tack för dig, Buster!
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Keaton har många filmer med i boken. Väldigt många. Just när man trott att man är klar med honom dyker han upp igen. Stenansiktet är där, stuntsen är där, de diverse olika färdmedlen finns där, vanligtvis tåg, en kvinna som föremål för Keatons kamp mot omvärlden slängs in i historien. Han har ett koncept vår käre Buster och han viker inte en tum från det. Känns som att det finns en slags Keaton-dogma, en mall för hur han gör sina filmer där alla ingredienser och händelser bara kan checkas av. Det blir aningens tråkigt efter att ha sett ett antal filmer. Jag beundrar Keaton som filmskapare men passar på denna. Check. Och tack.
Roberts betyg: 4-
