Nr 193: Guldåldern

Originaltitel: L'age d'Or (1930) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Inledande skorpionlektion. Högt över havet, längst ut på klippan blev han förgiftad av religion. I de slöa knivarnas lada pyr en desarmerad, haltande motståndsrörelse med dragspel, flodhästar och bergsgetter. En sängko med bjällra schasas ut. På gatan sparkas en blind man ner i ett försök att få tag på taxi. Med arbetshästovagn genom societeten. Skjut ungdomen! Mannen och kvinnan njutäter upp varandras fingrar; kärleken stympar. Lenin är dirigent och kvinnan suger liv i en marmorstaty, ända från tårna. En man som en fluga i taket. Orkesterns violinrad så snygg, så härmad allt sedan dess. Lenin får akut migrän och vinglar ut i kärleksträdgården där han får en läkande kyss som får svartsjukan att mullra ända upp i den hängande blomkrukan. Allt raseriåker ut genom fönstret; den brinnande granen, biskopen, till och med giraffen Katlastörtar i vattnet och följs av en miljon fjädrar. Till sist - se där! - ett filmfrö till Sodoms 120 dagar. Hängbron ut i friheten är en catwalk för de sargade. Genom hela slutet av filmen har jag en känsla av att detta är en parallellfrekvens till Erik Edlunds facebookstatusar.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vår käre kamrat Luis Bunuel följde upp succen med Den Andalusiska Hunden två år senare med Guldåldern. Även denna gång var Salvador Dali med på båten men hoppade av innan filmen var klar. Namnet kvarstår dock i filmen. Vi som känner dessa herrar sedan tidigare vet att vi får en upplevelse utöver det vanliga. Vi bjuds på något vi aldrig skulle kunnat förutse. Det är en surrealistisk dröm som pendlar mellan att vara våldsamt erotisk och svettig mardröm. Det finns ingen som helst anledning att ägna sig åt någon slags analys av dessa scener som kan tyckas helt fristående från varandra och utan någon som helst logisk följd. Det är bara att luta sig tillbaka, hålla sinnet helt öppet och låta sig drabbas. När jag såg Den Andalusiska Hunden var jag nog inte helt mogen för Bunuels fantasi. Den här gången var jag beredd.