Nr 188: Maffiabröder

Originaltitel: Goodfellas (1990) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Vasaplatsen 7A i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Min känsla innan den här filmen var att det är en riktig höjdare. Men i takt med att filmen rullar förändras känslan, sjunker hypen. Efter att tidigare i det här projektet haft nöjet att få se Tjuren från Bronx - även den med De Niro och Pesci i huvudrollerna - har jag svårt att släppa in Maffiabröder. Rollerna De Niro - Pesci är en smula omvända här än i Tjuren från Bronx. Pesci är den labile, De Niro den något samlade. Kanske är det just det som gör att jag skruvar lite på mig. Det blir inte riktigt rätt. Visst är det bra, det är jättebra. Spelet, dialogen, stämningen. Men jag hittar inte riktigt nerven. Lite samma känsla som i Mean Streets, men med slick och kostymer. I likhet med Tjuren från Bronx bygger Maffiabröder på en verklig persons öde och handlingar; Henry Hill (Ray Liotta) som även gestaltas i sin ungdom av Christopher Serrone och jag är meget imponerad av att de kunde hitta en kille med en så liknande blick som Liotta. Eller är det linser?

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Scorsese vevar igång soundtracket redan från första scenen och sedan avlöser godbitarna varandra genom hela filmen. Liksom Tarantinos känsla för musik så har även Scorsese en tanke med val av låtar. Vad tanken än är så är den bra. Det är första gången jag ser den här filmen och jag frågar mig hur jag har kunnat undvika den så länge. Det är ju ett suveränt maffiaepos som spelas upp. Maffiabröder inte bara doftar streetsmart, den smakar streetsmart. Oändligt mycket mer än exempelvis Dödspolarna. Den bygger på en verklighetsbaserad bok av Nicholas Pileggi och kanske är det därför man lyckas komma så nära huvudpersonerna. Filmen känns som en 30-årig wallraffhistoria där åskådaren blir en medskapande infiltratör i den undre världen. Ray Liotta gör en bra karaktärstolkning men mina främsta hjältar heter Robert De Niro och Joe Pesci. Liksom i Tjuren från Bronx är det dynamiken mellan deras karaktärer som ger filmen dess spända nerv.