Nr 186: Fart, flickor och faror

Originaltitel: Sherlock Jr (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Förälskelse direkt. Jag vill inte välja mellan Keaton och Chaplin. Jag tar dem båda två, tack. Gyllene Tider eller Noice? Synth eller hårdrock? Öl eller vin? Kött eller fisk? Moral eller etik? Både och går bra. Testa själv.
Efter en slö inledning där jag förbereder mig för en film på jobbet brakar det plötsligt lös. Ett drömspel, kaskader av surrealistiska trick och illusioner. Sekvens efter sekvens av stum beundran. Inträdet i filmen han själv maskinerar är ett växelspel mellan film och teater, bokstavligt talat. I de snabba scenförändringarna som följer använde sig Keaton och hans kameraman (förmodligen Byron Houck. Houck var baseballspelare i Vernon Tigers som ägdes av Keatons vän Fatty Arbuckle. Arbuckle blev 1921 anklagad för att ha våldtagit skådespelerskan Virginia Rappe som några dagar senare dog. Arbuckle blev efter tre rättegångar helt frikänd från alla anklagelser. Rappe var vid sin död förlovad med Henry Lehrman, en bland annat skådespelare som började sin karriär hos DW Griffith för att senare i livet regissera självaste Chaplin. Allt går runt.) av lantmätarutrustning för att så precist som möjligt kunna bestämma kamerans och Keatons positioner i varje klipp. Sen vaknar han.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag läser någonstans att Buster Keaton var sin egen stuntman och att han dessutom lyckades bryta nacken under ett trick. Inte konstigt med tanke på de enormt våghalsiga scener som den här filmen ger prov på. Men det är inte bara de akrobatiska sekvenserna som lyfter den här filmen. Den innehåller även optiska lösningar som gör att man gapar. Scenen när Keaton i sin dröm befinner sig på vita duken och kastas mellan en rad olika miljöer (som bara kan hända på film) är oerhört raffinerad. Hur lyckades de med den exakthet och elegans som måste till för att scenen inte ska bli ett magplask? Samma fråga kan för övrigt ställas om det pärlband av hysteriska scener som följer. Keaton är kul men det är inte hans starka sida. Istället är det hans förmåga att vara surrealistisk i en tillvaro, lika verklig som hans egna stunts.