Nr 115: Gallipoli

Originaltitel: Gallipoli (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Södra Allégatan 2A i Göteborg.


Roberts betyg: 3

Kommentar: Det finns en del klassiska ingredienser i den här filmen; äta fortfort för att man är hungrig och just fått mat, springa ikapp godståg och kasta in väskan först för att sen hoppa in själv och pusta ut, presentera en fager kvinna efter 36 minuter, springa ikapp med sin polare (försten till pyramiden - en riktig klassiker!) och skrattpusta så att man tappar andan fastän man egentligen inte gör det. Dessa ingredienser smakar torrt och segt och klibbigt. Sen finns det några andra ingredienser som höjer smakupplevelsen en hel del. Ökenvandringen med en person i varje bildkant och sand emellan, tältlägret vid pyramiderna, slutscenen med andningslänken och leoparden som bryter målsnöret utan vapen. Jättefint. Vackert.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Peter Weir (som även gjorde Truman Show bland annat) gör en film vars längd gott och väl kunde ha passerat 2 timmars-sträcket med råge med tanke på handlingen. Det gör den inte och jag tycker det är bra. Mel Gibson och Mark Lee spelar två australiensiska polare som tycker om att springa fort. Vi får följa deras vandring genom den australiska öknen (i en scen som är vansinnigt snyggt komponerad) och hur de tar värvning för att slåss för det brittiska imperiet under första världskriget. Det är en humastisk och skarp film som berör mig. Särskilt mot slutet där vi kastas in i det omtalade slaget vid Gallipoli där britterna offrade tusentals australiensiska soldater. En känsla av vanmakt och sorg stannar kvar i mig efteråt. Kanske kunde den ha vågat ta ut svängarna lite mer istället för att falla ner i mainstream-filmens skyttegrav. Men den är snygg och intim och jag gillar den.