Friday, January 30, 2009

Nr 87: Sommaren Med Monika

Originaltitel: Sommaren Med Monika (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på tåget mellan Uppsala och Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar:

-->Denna filmatisering av Per Anders Fogelströms bok med samma namn var ursprungligen 2650 meter lång, men efter att Statens Biografbyrå censurklippt bort 10 meter (eller 22 sekunder) våld och naket, landade den på 96 minuter. Så lång var den på den till namnet passande premiärbiografen Spegeln i Stockholm 1953, men vid senare visningar har den av någon anledning en längd på bara 92 minuter.
Om själva handlingen är inte mycket att berätta. Harry träffar Monika, de blir förälskade, säger upp sig från sina jobb och tillbringar en sommar ute i Stockholms skärgård på Harrys pappas båt. Bland klippor och skär blir Monika gravid, vilket gör att de när hösten kommer flyttar in till stan igen. Här går filmen in i en tidig version av både Bruce Springsteens låt The River (han är nitton, gör Monika gravid och gifter sig under enkla former) och David Lynchs film Eraserhead (mamman lämnar ett ideligen skrikande barn och pappan till detta i en sunkig lägenhet). Monika ledsnar alltså på att vara hemmafru, bedrar Harry med minst en nygammal förälskelse och lämnar honom till slut tittande sig själv i öppningsspegeln med sin nyfödda dotter.

Skådespelet är ofta teaterlikt, lite överdrivet och stundtals till och med krystat. Ibland känns det som en gammal pilsnerfilm, hur nu en sådan känns. Däremot är Gunnar Fischers foto bländande vackert. Skärgårdsbilderna är svartvitt gnistrande, det finns en eftertanke i varje ruta, inomhus är skuggorna skarpa och utomhus känns det luftigt matt. Jag skulle hemskt gärna varit på plats för att få sett hur regissören Bergman och fotografen samarbetade. Ett samarbete som inte verkar funkat helt och hållet är det mellan Bergman och båten Ninnes vänstra glasruta. Den krossas av en tältande, svartsjuk Lelle, men är i några scener senare hel igen. Även om det ska ha gått en tid mellan dessa scener tror jag inte att paret Harry och Monika prioriterade en glasmästare när de var så fattiga att de var tvungna att stjäla mat. Dessutom syns en mikrofon i övre bildkant i gårdsmusikantscenen i början av filmen. Den gamle Ernst verkar ha slappnat av lite väl mycket.
Vid ett tillfälle ute i skärgården säger Harriet Andersson ”bara du och jag” till Lars Ekborg. Detta leder ju osökt tankarna till Thåströms låt Sönder Boulevard från skivan Skebokvarnsv. 209. Där finns textraden ”tvåtusen Harriet Andersson som ler mot mig i smyg” och ”det blir bara du och jag / bara du och jag”. Sånt gillar jag. Harrys rival Lelle spelas av John Harryson som både var far till Peter ”Så ska det låta” Harryson och dessutom gjorde Klokers röst i den svenska versionen av Snövit och de sju dvärgarna. Det är otroligt hur allt hänger ihop i hela världen.
Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Hade jag varit tonåring när Sommaren med Monika kom hade jag antagligen blivit störtförälskad i den då 21-åriga Harriet Andersson (som ska vara 17 i filmen).
Det har gått snart 60 år sedan Per Anders Fogelström skrev boken Sommaren med Monika och kanske har jag helt fel men min uppfattning om kvinnorollen på den tiden motsvaras inte av Monika. Kanske är det därför jänkarna gav filmen titeln Monika, The Story Of A Bad Girl varpå filmen rönte stora framgångar på andra sidan Atlanten. Monika är den kaxiga tonåringen som förälskar sig i Harry (Lars Ekborg) och tillsammans flyr de alla förpliktelser och måsten, ut i skärgården i Harrys farsas båt där de solbadar på klipporna, planerar för framtiden och blir på smällen. Väl tillbaka i stan så händer då det som brukar hända. Vardagen och tristessen kryper sig på och för en ung äventyrslysten kvinna som Monika så innebär det naturligtvis en fruktansvärd tillvaro. Hon bedrar den godtrogne Harry som kämpar för att försörja familjen och lämnar sedan både man och barn för ett mer lustfyllt liv. Hej hej Monika, hej på dej Monika. Ingmar Bergman har gjort en vardagsnära och realistisk film som har sina brister i både skådespeleri och scripta men den stannar ändå kvar på något sätt. Den växer i sinnet och jag kommer på mig själv att flera gånger tänka tillbaka på den. Kanske är det den bedrägligt enkla historien som är tidlös och tidstypisk på samma gång. Kanske är det det utmärkta fotot där både Stokholmsbilderna och skärgårdsvyerna är fantastiskt vackra. Eller också är det helt enkelt för den bedårande Harriet som verkar ha etsat sig fast på hornhinnan.

No comments:

Post a Comment