Nr 82: Sista Natten Med Gänget

Originaltitel: American Graffiti (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar:

-->Den här filmen skulle ursprungligen varit 210 minuter och hetat Längsta natten med gänget, men George Lucas lyckades i sista stund få igenom en namnändring efter en vild protestaktion hos produktionsansvarige Francis Ford Coppola. Mels Drive In med sina rullskridskoservitriser. Ungdomar går steady och har cigarettpaketet upprullat i t-shirtärmen. Kill –och tjejsnack på skoldanstoaletten. Gänget The Pharaohs. Piratradiolegenden Wolfman Jack demaskeras. Richard Dreyfuss går omkring i skolans korridorer och mysler åt minnen. Det är mörkt, hinner bli ljust och sen mörkt igen på en och samma natt. Cruising down 10 street, racing cars, picking up chicks. Shotgun om framsätet, redan då. Det är roligt när The Toad ska fixa Old Harper till sig själv och sitt ragg, och butiksägaren hämningslöst skjuter efter den flyende langaren. En bedrövlig slagsmålsscen och ett knippe 60-talslåtar senare får man precis innan eftertexterna reda på de fyra huvudpersonernas framtida öde, vilket gör att jag inte kan hålla tillbaka gäspningen längre. Bästa replik: ”Slap me, scar my face!”

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den svenska filmtiteln Sista natten med gänget är en tafatt översättning av den klart bättre originaltiteln American Graffiti. "Where were you in '62?" frågar filmaffischen för att vagga in oss i en romantiserad nostalgibild över amerikanskt 60-tal där alla körde raggarrundan i flådiga bilar under en sommarnatt som aldrig tog slut. Kanske var det så, kanske inte. Jag vaggas gärna in i den tron i varje fall. Det är en underhållande film där det ena vrålåket efter det andra avlöser varandra ständigt ackompanjerad av Wolfman Jacks provocerande (åtminstone på den tiden) radisosnack och ett grymt cruisingsoundtrack som passar på vilken raggarträff som helst. Det moonas, det dricks, det racas och raggas och hånglas och dansas och mitt i allt detta står de fyra huvudpersonerna, Grabbarna Grus, som var en är en karikatyr över amerikanskt 60-tal. Men jag köper det. Och jag gillar det. I en av alla bilarna som rullar fram genom gatorna sitter en ung, nåja, yngre, Harrison Ford som efter den här filmen återkom i framgångssagan Stjärnornas Krig, även den filmen regisserad av George Lucas, och som möjliggjordes tack vare succén med American Graffiti. Tack för det.