Nr 79: Lysande Utsikter

Originaltitel: Great Expectations (1946) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Masthuggsliden 14 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar:

-->Svartvit, kyrkogårdsdisig inledning. Trettonårige Pip stöter på en förrymd enögd fånge och hämtar artigt en fil och lite mat hemifrån smedjebostaden som han ger till fången. Fängelset skjuter med kanon en andra gång för att varna allmänheten att en fånge till har rymt och i smedjan repareras det handfängsel. Jakten är igång – riktigt snygga siluettscener när Pip och vakterna nattspringer över ängarna. I klafsleran tar allt slut och efter att Pip blivit hårdhänt luggduschad av sin elaka, nedlåtande syster, blir han skickad till Miss Havisham. I hennes mörka, hjärtbrustet döda hus står klockorna still på 08.40 – det var då hennes blivande man lämnade henne för en himla massa år sedan, precis innan de skulle gifta sig. Bibeln och bröllopstårtan är övervävda och gardinerna har inte släppt in ljus på evigheter. Miss Havisham är minst sagt bitter och hämndlystet inställd till män – och hon har adopterat stjärnflickan Estella som hon uppfostrar i samma anda. Detta får Pip erfara på en gång och i massor, vilket givetvis och i klassisk föräldraspeglingsanda (systern får här vara surrogatmamma) resulterar i att han blir förälskad i Estella. Det blir också en fantastisk slagsmålsscen mellan Pip och fickkillen Herbert, ett slagsmål som slutar med två käftsmällar från Pips sida och sedan är det ”God middag då”. När Pip fyller fjorton blir han smedjelärling hemma hos Joe och Estella flyttar till Frankrike. Så kan det gå. Hopp fram till när Pip ska föreställa 20, men ser ut som åtminstone 35. Han får ett mystiskt erbjudande från en okänd person som gör att han kan åka till London och ha det bra utan att göra nånting som jag förstår det. För detta får han 250 pund om året, eller 62 pund och 10 shilling per kvartal, hur det nu går ihop. Han blir rumskompis med sin gamle kombattant Herbert och kvitterar ut pengar från den ivrigt handtvättande advokaten Jagger. Efter en glad tid i London blir han hembjuden till Miss Havisham och möts av en överraskning i form av Estella, som är tillbaka från rivieran. Hon flyttar också till London och håller hårdhjärtat Pip på behörigt avstånd. Hon blir tillsammans och gifter sig med en riktig drummel, och sen är hon borta på nytt. En dag knackar den gamle fången på dörren, med ögonlapp och hatt. Det visar sig att det är han som har finansierat hela spektaklet, eftersom han var så tacksam över att Pip gav honom mat förr i tiden, och för att fången dessutom har en dotter som han inte vet var hon är. Där ser man, undrar vem det kan vara. Pip hälsar på Miss Havisham igen, och visst börjar hon brinna. Pip river stilrent ner bordsduken för att använda som släckfilt så tårtan och hela konkarongen far i golvet. Efter att ha försökt smuggla ut den lotsutklädde fången till havs hamnar de i vattnet och Pip räddar återigen fången, han är en riktig helyllekille, den där Pip. Fången fångas. Döms till döden. Innan han dör av sig själv hinner Pip berätta för honom att Estella är hans dotter. RIP. Efter en snygg yrselscen vaknar Pip hemma i smedjan, eller ”Pip, old chap” som Joe säger tre gånger i rad och då är det nära att det brister. Han tar sig till Miss Havishams gamla hus och där väntar naturligtvis en nyskild och bitter Estella, som är i full färd att ta över platsen som hjärtkrossad madame. Men Pip sliter isär gardinerna (The Others?) och lets the light in, vilket får Estella på helt andra tankar. De omfamnar varandra och går lyckliga ut från huset. Eftertexter. Jag tycker den här filmen är väldigt ojämn mest hela tiden. Vissa scener är riktigt snygga och lite minimalistiska. Andra känns helt fruktansvärda, slaskiga. Hade det inte varit för dessa vissa scener hade jag inte kommit över en trea. Att Pip ska vara bara 20 år får jag helt enkelt bara strunta i, för det går inte att tro på även om man var tvungen. Jag läste också nånstans att det skulle finnas nåt Hitchcockliknande parti, berättartekniskt, där tittaren får reda på mer än de som är med i filmen, men jag kan inte komma på var det skulle varit. Time will tell, som Dickens sa. Nu vill jag se om remaken.

Jimmys betyg: 3 
Kommentar: Ung arbetargrabb hjälper förrymd fånge, förälskar sig i vacker överklassflicka som ger honom kalla handen, flyttar till London, blir snobb och får slutligen sin ungdomskärlek. Men filmatiseringen av Charles Dickens roman stannar inte vid detta. Tack och lov. Berättelsen är en intrig om hämndbegär, filantropi, klassresor och kärlek. Naturligtvis. Jag gillar storyn men framför allt gillar jag fotot. Vissa scener ger nästan en skräckfilmskänsla, exempelvis scenerna i början som utspelar sig på kyrkogården vid ett öde kärr. Det är där huvudpersonen Pip första gången träffar den förrymde fången Magwitch som får en avgörande betydelse i Pips liv. Relationen med överklassflickan Estella, som fostras att hämnas på alla män av den förbittrade och övergivna miss Havisham, är intressant, nästan delikat, så länge de är barn. Överhuvudtaget överskuggas de vuxna huvudkaraktärerna av alla biroller som är långt mer färgstarka och intressanta. Filmen, rankad nummer fem av det brittiska filminstitutet över alla tiders brittiska filmer, är okej. Det gjordes en amerikansk nytolkning många år senare med Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Den var också okej.