Saturday, October 25, 2008

Nr 65: Stand By Me

Originaltitel: Stand By Me (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy i Östersund och Robert på PP Nice Beach Bungalows, Koh Phi Phi, Thailand.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Varför saktar inte tåget in, eller åtminstone, varför stannar det inte efter bron? Varför berättar inte de två killarna som hittade liket detta för polisen? Hur kan en av dessa killar på slutet så oerhört snabbt klura ut att Vern satt under verandan? Vad tjänar scenen när berättarkillen säger att hans pappa hatar honom för syfte? Om de två killarna berättat för polisen hade det inte blivit någon film, så långt är jag med. Men resten hade gått att lösa. Sådana saker, som jag vid tidigare tillfällen inte reflekterat över när jag sett denna film, ligger som ett litet gruskorn i gommen, men stör inte så mycket att jag inte tycker det är en charmig, gullig, sentimentaldoftande, spännande och lite rolig film. River Phoenix gör den absolut bästa insatsen, Berättarkillen den sämsta. Brevlådebrännbollscenerna väcker goda minnen till liv; sådant sysslade vi med på den gamla unga goda tiden i Göteborg efter den här filmen (videovåldsdebatt, anyone… anyone?). Jag får tecknad filmfeeling; Vern med pistolen bakom trädet, alla fyra tar djupa steget i träsket, brospringningen, brottningsmatcherna, pajätarhistorien. Jag fnissar, gosar och tycker om den här välgjorda, välberättade historien. Jesus, doesn´t everyone?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I like. Stand By Me måste vara den ultimata frullerullen. En 89 minuter lång godbit som lägger en skön känsla för resten av dagen. Fyra pojkar ger sig ut för att bekräfta ryktet om ett lik vid sidan av järnvägen. Det är sommaren 1959 och äventyret handlar mer om viljan och rädslan att bli vuxen. Jag minns hur det var, att vara 12 år då hela livet var en lek men med vuxenheten och allvaret alltid inom räckhåll. Kampen mellan att fortsätta vara barn och samtidigt sträcka sig mot framtiden med både oro och nyfikenhet. Jag såg filmen först några år senare och var nog inte helt imponerad. På den tiden föredrog jag nog lättsamma high school-filmer framför poetiska skildringar om en tid man själv var mitt uppe i. Jag har sett den vid några fler tillfällen och den växer för varje gång. Kommer närmare och känns angelägen. Kidsen gör bra rollprestationer men River Phoenix glänser.

No comments:

Post a Comment