Nr 62: Blade Runner

Originaltitel: Blade Runner (1982) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Pingjun, Thong Nai Pan Yai, Kho Pha-Ngan, Thailand.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Jag förstår det redan i början, när Micke Thornving från Miami Vice dyker upp bakom en irriterad och nudelbeställande Harison Ford; en scen helt utan tempo i Chinatown i ett framtida Los Angeles där miljön givetvis är regnig, ångande, smutsig, kaosartad och med ett par miniexplosioner här och där. Jag förstår att detta kan vara en av de sämsta filmerna på länge, och det är det också. Ford har som vanligt två uttryck; ett utan och ett med ett snett leende. Jag förstår överhuvudtaget inte hans storhet; han är som en stenstaty som matats med repliken han ska säga just innan scenen skjuts. Han jagar Nexus-replikanter; de är tydligen jättesmarta. Snubben från Liftaren är en replikant; hans specialitet verkar vara att dra ut på scener så till den milda grad att jag undrar om regissören överhuvudtaget var i samma stad när de spelades in. Han är också en hejare på att le i mjugg och smyga ur sig konstiga metaforosande repliker, men det måste man kanske skylla på manusförfattaren. Hela filmen känns som en enda seg slutscen, som aldrig får nåt slut. Som en vinylskiva som spelas på för låg hastighet. Typ en B-sida på en singel av Trance Dance. Fast det är nice när Harison skjuter sin första replikant, hon som springfaller genom glas i slow motion och landar i splittret med ena foten kvar på tröskeln. Bra filmat. Resten är smörja, dålig smörja till och med.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Att jag inte har sett den här filmen tidigare är lite av en gåta. Alien-regissören Ridley Scotts framtidsskildring betraktas ju som en kultfilm och det kan jag förstå. Blade Runner är detaljrik och konstnärlig i sin scenografi och bilden av det mörka, neonupplysta Los Angeles år 2019 där ett surt regn ständigt faller är dystert vacker. Harrison Ford är okej i rollen som Rick Deckard, en blade runner vars uppgift är att leta upp replikanter - ett slags cyborger eller androider som har återvänt till jorden efter att tidigare ha förvisats - och döda dem. Det är svårt att tänka bort honom som Han Solo i Stjärnornas Krig eller som Indiana Jones, filmer han gjorde under samma tidsperiod som Blade Runner, vilket ligger honom lite i fatet. Rutger Hauer är däremot utmärkt kylig i rollen som replikantledaren Roy Batty. Slutscenen mellan honom och Ford där han håller en poetisk monolog är fruktansvärt bra, kanske den bästa scenen i hela filmen. En tanke som följer mig genom hela filmen är huruvida Deckard själv är replikant och det är tydligen något som har debatterats mycket. Regissören har uppenbarligen själv antytt att Deckard nog skulle kunna vara en android. Det finns andra filmer i samma genre, exempelvis Terminator eller Total Recall, som trots sina särskilda kvaliteter mest tycks handla om att Arnold ska få spänna musklerna och leka skådis. Blade Runner spelar i en helt annan division och oavsett, eller kanske tack vare, de filosofiska aspekterna kring filmen där de religiösa undertonerna är ständigt närvarande, så är den en riktigt bra science fiction som är både elegantare och mer filosfisk än Terminator och vansinnigt mer intressant än Total Recall.