Originaltitel: Psycho (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Scenen som filmas uppifrån utanför morsans rum är klart bäst och otäckast. Timingen mellan ljud och bild är fantastisk; rörelse från två håll mot trapphuvudet - det känns som ett tv-spel där man har missat att stänga in monstret och nu har man gått rakt i fällan. Kniv på bild och kniv på ljud. Precis som duschscenen, men den är för känd för att bli riktigt scary. Norman Bates är suggestivt knäpp redan från början och bidrar med sina miner och vänliga men nervösa stamningsgester i väldigt hög grad till att bygga rysningar. Öppningen känns lång; efter 26 minuter rullar bilen in på motellet, men det är väl för att man vet vad som ska hända - hade det varit första gången hade man ju inte anat att filmen skulle ta en sådan vändning. Från början är det ju en pengastölds -och romansintrig. Slutet med psykiaterns docerande förklaringar till Bates beteende känns också onödig. Allt han säger har man ju redan sett - som en aning bakom gardinen.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Psycho brukar kallas för en av världens mest inflytelserika skräckfilm. Med all rätt möjligen. Men egentligen är det mer en psykologisk thriller där handlingen, åtminstone på ytan, kretsar kring att lösa ett mord. Eller snarare ett försvinnande. Den berömda duschscenen där den vackra Marion (Janet Leigh) knivmördas fick biopubliken att skrika. Kanske är den för känd eller för uttjatad, för scenen i trappan är otroligt mycket otäckare. Anthony Perkins gör en grym rollprestation som den maniske, men från början ödmjuke, lite nervöse och kanske till och med även attraktive, unge mannen Norman Bates. Hans stora intresse för uppstoppade fåglar, en hobby som för övrigt får en helt annan innebörd när morsan kommer in i bilden, är en riktigt delikat plantering av regissören Alfred Hitchcocks. Tre år senare hade nämligen filmen Fåglarna premiär och dra mig baklänges i en liten fågelholk om det skulle vara en slump. Jag vägrar att tro det.
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4Kommentar: Scenen som filmas uppifrån utanför morsans rum är klart bäst och otäckast. Timingen mellan ljud och bild är fantastisk; rörelse från två håll mot trapphuvudet - det känns som ett tv-spel där man har missat att stänga in monstret och nu har man gått rakt i fällan. Kniv på bild och kniv på ljud. Precis som duschscenen, men den är för känd för att bli riktigt scary. Norman Bates är suggestivt knäpp redan från början och bidrar med sina miner och vänliga men nervösa stamningsgester i väldigt hög grad till att bygga rysningar. Öppningen känns lång; efter 26 minuter rullar bilen in på motellet, men det är väl för att man vet vad som ska hända - hade det varit första gången hade man ju inte anat att filmen skulle ta en sådan vändning. Från början är det ju en pengastölds -och romansintrig. Slutet med psykiaterns docerande förklaringar till Bates beteende känns också onödig. Allt han säger har man ju redan sett - som en aning bakom gardinen.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Psycho brukar kallas för en av världens mest inflytelserika skräckfilm. Med all rätt möjligen. Men egentligen är det mer en psykologisk thriller där handlingen, åtminstone på ytan, kretsar kring att lösa ett mord. Eller snarare ett försvinnande. Den berömda duschscenen där den vackra Marion (Janet Leigh) knivmördas fick biopubliken att skrika. Kanske är den för känd eller för uttjatad, för scenen i trappan är otroligt mycket otäckare. Anthony Perkins gör en grym rollprestation som den maniske, men från början ödmjuke, lite nervöse och kanske till och med även attraktive, unge mannen Norman Bates. Hans stora intresse för uppstoppade fåglar, en hobby som för övrigt får en helt annan innebörd när morsan kommer in i bilden, är en riktigt delikat plantering av regissören Alfred Hitchcocks. Tre år senare hade nämligen filmen Fåglarna premiär och dra mig baklänges i en liten fågelholk om det skulle vara en slump. Jag vägrar att tro det.
No comments:
Post a Comment