Originaltitel: Khaneh Siah Ast (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund,
Roberts betyg: 4
Kommentar: En kvinnlig iransk regissör och året är 1963. För mig är det tre helt nya erfarenheter. Jag trodde nog inte ens att det fanns film i Iran på 60-talet. Kvinnor måste det ju ha funnits, men att de skulle få regissera film kändes otänkbart. Så lite vet jag om världen, den som finns utanför mig. En spetälskekoloni skildras under tjugo minuter i svartvitt och med två olika berättarröster. Den ena, den manlige, som är regissörens man, är saklig och förklarar bland annat hur man behandlar spetälska och beskriver förhållandena inne på kolonin. Den andra rösten är den kvinnliga regissörens som läser ur Gamla Testamentet och andra gudnära texter. Bara det gör mig förvirrad; borde hon inte läsa ur Koranen? Består Koranen av Gamla Testamentet? Bilderna är starka. Deformerade ansikten, kroppar. Det är dammigt, smutsigt, trångt, men det ligger ändå en glädje innanför murarna. Det finns vård, skola – verkar det som. En scen har fastnat i mig; en fullt frisk (till utseendet) lärare ber en elevpojke säga några fina ord. Han säger solsken, blommor etc. När nästa pojke ska säga några fula ord säger han hand, ben, ansikte. Så ser de ut och så ser de på sig själva. Med sin nakna långsamhet och dova berättarröst framstår den här filmen inte som en bön, mer som ett mantra; sten för sten i den torra handen, ett evigt mumlande. Finns inget hopp om bättring, bara att det ska fortsätta som det är, inte bli värre.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Khaneh Siah Ast är en 20 min svartvit dokumentär om livet på spetälskekoloni i norra Iran. Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig och filmen drabbade mig skoningslöst helt utan förvarning, smög upp från sidan och naglade sig fast. Bilderna på de sjuka människorna är både riktigt obehagliga och samtidigt vackert humanistiska. Det starkt realistiska fotot som speglar det dagliga livet i kolonin ackompanjeras av ett ljudspår där regissören själv, Forugh Farrokhzad, läser en poetisk och drömsk text som tydligen delvis är hämtad från Gamla Testamentet. Farrokhzad var en betydelsefull persisk poet och dog 4 år efter den här filmen, endast 32 år gammal. Den här filmen är så vitt jag förstår den första av alla filmer vi har sett som är gjord av en kvinna. Det säger en del om den patriarkala struktur som präglar filmbranschen, eller snarare boken 1001 filmer du måste se innan du dör
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund,
Roberts betyg: 4Kommentar: En kvinnlig iransk regissör och året är 1963. För mig är det tre helt nya erfarenheter. Jag trodde nog inte ens att det fanns film i Iran på 60-talet. Kvinnor måste det ju ha funnits, men att de skulle få regissera film kändes otänkbart. Så lite vet jag om världen, den som finns utanför mig. En spetälskekoloni skildras under tjugo minuter i svartvitt och med två olika berättarröster. Den ena, den manlige, som är regissörens man, är saklig och förklarar bland annat hur man behandlar spetälska och beskriver förhållandena inne på kolonin. Den andra rösten är den kvinnliga regissörens som läser ur Gamla Testamentet och andra gudnära texter. Bara det gör mig förvirrad; borde hon inte läsa ur Koranen? Består Koranen av Gamla Testamentet? Bilderna är starka. Deformerade ansikten, kroppar. Det är dammigt, smutsigt, trångt, men det ligger ändå en glädje innanför murarna. Det finns vård, skola – verkar det som. En scen har fastnat i mig; en fullt frisk (till utseendet) lärare ber en elevpojke säga några fina ord. Han säger solsken, blommor etc. När nästa pojke ska säga några fula ord säger han hand, ben, ansikte. Så ser de ut och så ser de på sig själva. Med sin nakna långsamhet och dova berättarröst framstår den här filmen inte som en bön, mer som ett mantra; sten för sten i den torra handen, ett evigt mumlande. Finns inget hopp om bättring, bara att det ska fortsätta som det är, inte bli värre.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Khaneh Siah Ast är en 20 min svartvit dokumentär om livet på spetälskekoloni i norra Iran. Jag hade ingen aning vad jag skulle förvänta mig och filmen drabbade mig skoningslöst helt utan förvarning, smög upp från sidan och naglade sig fast. Bilderna på de sjuka människorna är både riktigt obehagliga och samtidigt vackert humanistiska. Det starkt realistiska fotot som speglar det dagliga livet i kolonin ackompanjeras av ett ljudspår där regissören själv, Forugh Farrokhzad, läser en poetisk och drömsk text som tydligen delvis är hämtad från Gamla Testamentet. Farrokhzad var en betydelsefull persisk poet och dog 4 år efter den här filmen, endast 32 år gammal. Den här filmen är så vitt jag förstår den första av alla filmer vi har sett som är gjord av en kvinna. Det säger en del om den patriarkala struktur som präglar filmbranschen, eller snarare boken 1001 filmer du måste se innan du dör
No comments:
Post a Comment