Roberts betyg: 3-
Kommentar: Jarmush andra film och absolut ett helt snäpp mer intressant än Stranger than paradise; till en början kanske mest för att Tom Waits både spelar en av huvudrollerna – Zack – och står för filmmusiken, vilken i och för sig visar sig vara väldigt sparsam. Zack åker i fängelse för det mest klassiska av brott; ett mord han inte begått. I cellen träffar han Jack, som inte hade för avsikt att ligga med ett barn, men vad säger man när polisen stormar in på ett billigt hotell och flickan ligger där i sängen, naken och klar? Lite senare kommer även italienske Roberto – eller Bob som han kan tänka sig att kallas – till cellen, men han hävdar att han faktiskt är skyldig till att ha mördat en man, med biljardboll nummer åtta. En bra boll. Även denna film är svartvit, men det passar alldeles utmärkt både i stads- och fängelsemiljöerna. Det känns som vanligt som att Tom Waits spelar sig själv, vem det nu är och det känns som vanligt som att Roberto spelar sig själv – en clown, varken mer eller mindre. Av någon anledning har jag svårt för Roberto (kanske är det clownen i mig som monterar upp stora projeceringsduken) och det gör att jag inte kan slappna av i filmen. Men de lyckas rymma och de pratar om det ena och det andra och på slutet skiljs vägarna åt och kvar på marken ligger en liten Jarmushkringla som känns lite tom och nästan håglös. Som sagt, snäppet bättre än debuten, men inte särskilt bra.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jarmusch fortsätter göra Jarmusch men den här gången mycket bättre än Stranger Than Paradise. Down By Law är en historia om tre män som spelas av John Lurie, Roberto Benigni och min all-time-favourite Tom Waits. De hamnar alla i samma fängelsecell där mötet mellan de tre är kärnan i hela filmen. Jarmusch fortsätter med sitt vackra svartvita bildspråk och sina enkla, men många gånger bedrägligt banala, dialoger. Lurie och Waits är de allvarsamma oskyldigt dömda fångarna medan Benigni är den spexande clownen som hela tiden försöker lätta upp stämningen. Filmen är varken särskilt spännande eller ens rolig. Dess styrka ligger i det minimalistiska formatet och att det aldrig går att förutsäga fortsättningen. Öppningen i filmen är riktigt bra där kameran glider längs gatorna i New Orleans och Louisianas träskmarker och visar bakgårdar, hus och landsbygd, hela tiden ackompanjerad av Tom Waits låt Jockey Full Of Bourbon. Inledningen lägger tonen över den värld som förenar både Waits och Jarmusch. Jag gillar just det filmgreppet som har använts av många, både i film och musikvideor. Tydligen finansierar Jarmusch sina filmer, som alla har en påtaglig undergroundkaraktär, med tyska pengar. Uppenbarligen är de inte ytliga nog för jänkarna i Hollywood.
Kommentar: Jarmush andra film och absolut ett helt snäpp mer intressant än Stranger than paradise; till en början kanske mest för att Tom Waits både spelar en av huvudrollerna – Zack – och står för filmmusiken, vilken i och för sig visar sig vara väldigt sparsam. Zack åker i fängelse för det mest klassiska av brott; ett mord han inte begått. I cellen träffar han Jack, som inte hade för avsikt att ligga med ett barn, men vad säger man när polisen stormar in på ett billigt hotell och flickan ligger där i sängen, naken och klar? Lite senare kommer även italienske Roberto – eller Bob som han kan tänka sig att kallas – till cellen, men han hävdar att han faktiskt är skyldig till att ha mördat en man, med biljardboll nummer åtta. En bra boll. Även denna film är svartvit, men det passar alldeles utmärkt både i stads- och fängelsemiljöerna. Det känns som vanligt som att Tom Waits spelar sig själv, vem det nu är och det känns som vanligt som att Roberto spelar sig själv – en clown, varken mer eller mindre. Av någon anledning har jag svårt för Roberto (kanske är det clownen i mig som monterar upp stora projeceringsduken) och det gör att jag inte kan slappna av i filmen. Men de lyckas rymma och de pratar om det ena och det andra och på slutet skiljs vägarna åt och kvar på marken ligger en liten Jarmushkringla som känns lite tom och nästan håglös. Som sagt, snäppet bättre än debuten, men inte särskilt bra.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Jarmusch fortsätter göra Jarmusch men den här gången mycket bättre än Stranger Than Paradise. Down By Law är en historia om tre män som spelas av John Lurie, Roberto Benigni och min all-time-favourite Tom Waits. De hamnar alla i samma fängelsecell där mötet mellan de tre är kärnan i hela filmen. Jarmusch fortsätter med sitt vackra svartvita bildspråk och sina enkla, men många gånger bedrägligt banala, dialoger. Lurie och Waits är de allvarsamma oskyldigt dömda fångarna medan Benigni är den spexande clownen som hela tiden försöker lätta upp stämningen. Filmen är varken särskilt spännande eller ens rolig. Dess styrka ligger i det minimalistiska formatet och att det aldrig går att förutsäga fortsättningen. Öppningen i filmen är riktigt bra där kameran glider längs gatorna i New Orleans och Louisianas träskmarker och visar bakgårdar, hus och landsbygd, hela tiden ackompanjerad av Tom Waits låt Jockey Full Of Bourbon. Inledningen lägger tonen över den värld som förenar både Waits och Jarmusch. Jag gillar just det filmgreppet som har använts av många, både i film och musikvideor. Tydligen finansierar Jarmusch sina filmer, som alla har en påtaglig undergroundkaraktär, med tyska pengar. Uppenbarligen är de inte ytliga nog för jänkarna i Hollywood.
No comments:
Post a Comment