Nr 39: Persona

Originaltitel: Persona (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Robert i Visby.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Oj vad den växte andra gången jag såg den. Redan första gången tyckte jag om det svartvitt närgångna i bildspråket och särskilt Bibi Anderssons fantastiska förmåga att spela mot en tyst Liv Ullman. Förutom några snedtramp i nån monologpassage här och där känns Bibi oerhört naturlig och allvarligt lekfull. Bibi pratar, Liv lyssnar, tittar, ler, rynkar nästan obemärkt och lyckas med minimalistiska medel förstärka Bibis forsande bikter. Om jag har fattat det rätt så är den enda replik Liv Ullman levererar (förutom några spökrepliker där man bara hör hennes röst) ordet "ingenting". Ljuvligt.
I början av filmen sammanfattar Margareta Krook hungern efter att bli avslöjad. Textmässigt är det fantastiskt, men jag har väldigt svårt för Krooken. Hade gärna sett eller hört en spökröst (kanske Liv) berätta det där istället.
En av mina favoritscener är när Bibi återger en sanderotisk episod och när jag läste lite om filmen visar det sig att Bergman i förväg var ytterst nära att ta bort hela det partiet. Bibi ville ändå testa och det gick ju bra, även om Bergman tyckte att hon hade ett för högt röstläge och därför lät henne läsa om hela scenen i en låg ensamhet för att sedan lägga den rösten på det redan befintliga filmmaterialet. Dubbidubbidubbido.
En annan bra scen som får Hitchcockögonbrynet att höja sig är när Bibi, den lilla sadisten, glömmer en glasskärva på marken där Liv knallar omkring. Eller jag vill faktiskt påstå att hon i större grad lämnar skärvan än glömmer den. Precis innan Liv kommer ut på terassen är Bibi på väg att plocka upp skärvan, men när hon märker att Liv är på utgång låter hon den ligga. Det blir för mig lite smolk i bägaren; det bästa hade varit om hon upptäckt skärvan lite senare, men låtit bli att säga något. Nu blir det istället överlagt skärveri vilket inte tilltalar mitt sadistsinne lika mycket; det känns lite grann för planerat. En annan detalj är när Bibi efter en lunch blir bitchslapad av Liv och helt plötsligt tar en kastrull med kokande vatten från spisen och hotar med att kasta över Liv. "Diskvatten" sa Jimmy direkt när jag undrade, vilket förmodligen är helt rätt, men jag skulle vilja haft en pytteplantering lite tidigare. Det hade inte behövts särskilt mycket, bara så att man vet att nåt sjuder. Synd att Ingo är död, annars hade han ju kunnat directorscuta om den. Jag skulle bjudit på den.
Och så slutpartiet; där Bibis monolog om Livs barnafödsel dras två gånger - första gången med Liv i bild där man får följa hennes reaktioner på det som sägs, andra gången med Bibi som pratar. Till slut smälter de samman i ett ansikte.
Allt som allt en mycket intressant film. Det är ju - om man vill se det så - egentligen bara en person som pratar genom hela filmen, men det känns aldrig riktigt så. Kommunikation har helt enkelt en väldig massa olika ansikten.
Till sist undrar jag bara vems kuken är som klipps in "en åttondels sekund" i början. Den blev censurerad i de flesta länder. Är det Bergmans blygsamma stolthet som lämnats till eftervärlden?

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Bergman strikes again! Han växer för varje film den där Ingmar. Han fortsätter vara hal och slingrig och svår att få grepp om, men hey, obviously that's what I like. Den omedelbara känsla som slår mig när jag ser Persona är den fantastiska precision och estetik som omsluter handlingen. Sköterskan Alma (Bibi Andersson) tar under en period hand om skådespelerskan Elisabeth (Liv Ullman) som bestämt sig för att helt sluta tala. De vistas i ett sommarhus på en ö (för övrigt Bergmans hus på Fårö där filmen spelades in) och hela handlingen präglas av ett slags kvinnligt maktspel, ett självutlämnande och ett själutplånande på samma gång, ett existensiellt identitetsdrama där kommunikationen mellan kvinnorna är fantastiskt skarp och skicklig. Det finns så många scener och passager i filmen som är helt makalösa, Robert nämner de flesta, och det känns som att det finns massor av symboliska referenser och flertydiga bottnar som man säkert upptäcker om ser om filmen. Och det vill jag göra. Igen och igen. Bergman själv ville att filmen skulle vara en visuell dikt och den specialkomponerade sekvensen som inleder filmen skulle just betona detta. Det är halt och slirigt men suger tag i mig och släpper mig inte. Inte ens när projektorn stannar och endast mörkret och tystnaden återstår.