Thursday, May 22, 2008

Nr 33: Mitt liv som hund

Originaltitel: Mitt Liv Som Hund (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Visby.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Väldigt behagligt komponerad berättelse. Det var ett tag sen jag såg den här 80-talshiten, men jag blev verkligen positivt överraskad, särskilt av den sjuka mammans fantastiska balansgång mellan kärleksfull, trött, arg, sjuk, glad, elak och uppgiven. Glanzelius är oerhört bra som Ingemar, han har verkligen en blick som bränner och en avslappnad naturlighet som jag inte har sett hos många andra barn på film. Fantastiskt att det kan finnas ett så utforskat universum i en så ung människa, och då menar jag inte i manus, utan att han ju faktiskt har verktygen att ta fram trovärdigheten i repliker och rörelser. Cred till Anton alltså, för utan honom hade den här filmen nog inte blivit så pass bra som den blev, inte i mina ögon i alla fall. Apropå ingenting såg jag ett helikopterben i bildens vänsterkant i en scen där tåget flygfilmas genom skogen. Kanske inte helt billigt att filma om en sådan grej i efterhand. Det handlar alltså om att hela tiden ha något att jämföra med. Titta upp och ut i rymden och konstatera att det kunde varit värre. Till slut blir man en skällande hund som huttrar i lusthuset och egentligen bara undrar en sak: varför ville hon inte ha mig?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En trevlig feel-good film. Som Lasse Hallströms filmer brukar vara. Mitt liv som hund handlar om Ingemar Johansson som skickas till sin morbror på landet när modern tas in på sjukhus för sin lungsjukdom. Där möter Ingemar, förträffligt porträtterad av Anton Glanzelius, sin första förälskelse i pojkflickan Saga (Melinda Kinnaman som jag för övrigt förälskade mig i när jag såg henne i ett 6-timmarsdrama av Lars Norén på Dramaten för 10 år sedan) som är både bäst i fotbollslaget och kan boxas. Det är en fin och intressant relation som målas upp mellan dem som dock kraschlandar i det ögonblick Saga enligt Hollywoods alla regler får på sig en klänning och könsrollerna är befästa. Bortsett från detta klavertramp så älskar jag de filosofiska inflikningarna som oftast avslutas med ett "Det kunde varit värre". Filmen badar i dessa drastiska och underfundiga citat som Ingemar finner tröst i. Ett extra plus till Povel Ramels "Kokosnöt" som tjatas på grammofonen genom hela filmen. Det är så störande så jag måste skratta för att stå ut. Otroligt bra.

No comments:

Post a Comment