1001

Nr 344: Fahrenheit 9/11

2012-01-26T22:36:00.002+01:00

Originaltitel: Fahrenheit 9/11 (2004)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 343: Triumfens Ögonblick

2012-01-25T20:46:00.001+01:00

Originaltitel: Chariots Of Fire (1981)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 342: Den Fjärde Mannen

2012-01-24T21:23:00.001+01:00

Originaltitel: De Vierde Man (1983)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 341: Diligensen

2012-01-09T19:25:00.006+01:00

Originaltitel: Stagecoach (1939)
Filmen sågs på DVD på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: Två tidiga giganter - John Ford som regisserade en annan 1001-film, Vredens druvor, och John Wayne som vi nyss såg i Rio Bravo. En fullpackad diligens genom indianland. Riding shotgun och några riktigt fina actionscener med omkullrasande hästar och biljaktskamera. John Wayne gör en fantastisk störtdykning med påföljande gevärsalva.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: John Fords Diligensen har ett stort karaktärsfokus och trots att den "bara" är dryga 90 minuter så lyckas man porträttera samtliga nio huvudkaraktärer på ett mycket skickligt sätt. Här finns saloonflickan och fyllot som blir utkörda ur staden, den timide whiskyhandlaren, den gentlemannamässiga pokerspelaren, bankiren som stulit gruvbolagets lön, den havande hustrun till en officer, den bufflige kusken och sheriffen. Alla dessa trängs i en Diligens från Tonto, Arizona till Lordsburg, New Mexiko. Snart får de även sällskap av den efterlyste Ringo Kid (John Wayne) som är på väg till Lordsburg för att hämnas sin far och bror. Under färden hinns det både med att födas barn, utvecklas en kärlekshistoria, byggs en flytkonstruktion för att ta Diligensen över en flod, ett apacheöverfall och en slutduell. Det är duktigt gjort på den korta tiden. Överfallet på stäppen är oerhört imponerande, i övrigt är det en okej stund underhållning. Jag tror däremot att Lucky Lukes Diligensen är strået vassare.

Nr 340: Lejonkungen 3D

2012-01-08T19:20:00.004+01:00

Originaltitel: The Lion King (1994)
Filmen sågs i Salong 1 på Biostaden i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En hyperhyllning till monarkin och Jehovasbroschyrsdoftande allakanlevatillsammans. Alla har en plats, förutom de som är dumma, för de måste ge sig av och aldrig mer komma tillbaka. Inte direkt nån reklam för vård i fängelse. Och detta matas våra barn med och applåderas av föräldrarna. Odemokratisk regeringsform och utstötning utan tro på individuell bättring. Jaha, så ser vi också hur det går för dagens ungdom. Rätt ner i diket. Hakuna matata, inga bekymmer, vänd ryggen till problemen bara så försvinner de i lättjans kvicksand.
Dessutom är ju 3D bara en djävla bluff - och ont i näsan får man av glasögonen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: En remastrad och tredimensionell version av Disneyklassikern känns kanske som fusk men då filmen är densamma så är det motiverat. Trots effekthöjningen med 3D så håller den tyvärr inte samma klass som när jag först såg den. Lejonkungen uppfyller annars hela standardmallen 1A när det gäller film - uppbrottet, återföreningen, snyftandet, skrattandet, det onda, det goda och så den heteronormativa kärlekshistorien på slutet. Timon och Pumbaa lyfter filmen och Elton Johns hits är odödliga.

Nr 339: Avlyssningen

2012-01-06T16:28:00.001+01:00

Originaltitel: The Conversation (1974)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Coppolas film hade premiär samtidigt som Watergateskandalen rullades upp och gjorde allmänheten mer medveten om avlyssning som maktmissbruk. Filmen är dock en voyeuristisk och lågmäld thriller om Harry Caul (Gene Hackman), en ensam, blyg och paranoid övervakningsexpert som i ett försök att göra en god gärning dras in i en tragedi där han inte längre kan lita på sina ögon och öron. Tyvärr tappar Avlyssningen alldeles för mycket fart i början och det blir en alldeles för lång uppförsbacke att ta igen. Själva avlyssningen är dock effektfull och bandet som spelas upp gång på gång under filmen är definitivt en stämningshöjare. Andra halvan av filmen bjuder på både spänning och överraskningsmoment och slutet är definitivt uppe och nosar i den högre betygsskalan. Tyvärr känns filmen lite för omständlig för att jag ska kunna ge den ett högre betyg.

Nr 338: Rio Bravo

2012-01-05T16:05:00.001+01:00

Originaltitel: Rio Bravo (1959)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A I Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Hey in the jail! Sheriffen i Rio Bravo, Texas (John Wayne) står inför den omöjliga uppgiften att utkämpa en sista strid mot banditerna som belägrar staden och vill ha ut sin polare från häktet. Till sin hjälp har han stans fyllo (Dean Martin), den skönsjungande cowboyen (Ricky Nelson) och den glappkäftande gamlingen (Walter Brennan). Det blir en underhållande, klassisk västern som till handlingen är kraftigt beskuren, nästan som en teaterföreställning med ett fåtal miljöer; häktet, gatan, hotellet och saloonen. Jag gillar det. Jag trivs med det avskalade och koncentrerade. Tyvärr finns det alltför många scener som bara fungerar som utfyllnad, några pluttlustiga scener som är mest provocerande. Men på det stora hela har filmen bra tempo, stort underhållningsvärde och en klassisk matinéfeeling. Drygt två tredjedelar in i filmen kommer det som publiken har väntat på - Nelson och Martin sjunger duett. En scen helt utan mening men som ändå är ett måste. Waynes kärlek, den strandade resenären på hotellet (Angie Dickinson) ges stort handlingsutrymme i en annars väldigt manlig film. Hey in the jail, I'm coming in!

Nr 337: Gilda

2012-01-04T18:55:00.002+01:00

Originaltitel: Gilda (1946)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Rita Hayworth gjorde alla gånger succé som den ironiska Gilda när den hade premiär strax efter andra världskriget. Det är inte svårt att se publiken både hänförd och förförd av hennes fylliga gestalt. Dessvärre gör hon ingen strålande skådespelarinsats. Hela filmen andas för övrigt ett både implicit och explicit kvinnoförakt som inte minst kommer fram genom de två antagonisterna Johnny Farrell (Glen Ford) och Ballin Mundson (George Macready). Fyrtiotalet till trots så hade man kunnat ge Gilda både större handlingsutrymme och en mer intressant karaktär. Som de flesta gånger i den gamla skolans film noir så fattar man inte alls vad intrigen handlar om, så även i denna film. Den är ändå relativt enkel och progressiv i sitt tempo men på det stora hela så är det här en dussinfilm, en varken eller-film.

Nr 336: Kramer Mot Kramer

2011-12-18T20:25:00.002+01:00

Originaltitel: Kramer Vs. Kramer (1979)
Filmen sågs på Headweb på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Direkt in i Meryl Streeps svalt oroliga ansikte, hur hon nattar och tar ett smygfarväl av sonen Billy (Justin Henry - yngsta nånsin att bli oscarsnominerad). Redan här balansgång på den vassa eggen; patetik vs hjärtskärande. Och den eggen balanseras det på genom hela filmen, alltid med tyngdpunkten på rätt sida. Kanske nån gång att det blir halvsliskigt, eller kanske hel, men totalen är gripande, tårande, trovärdig. Istället för att pappan lämnar är det mamman. Hon måste hitta sig själv, en större mening. Pappan (Dustin Hoffman) och sonen börjar öva, fattiga riddare, skollämning, stress, bråk. Det går bättre och bättre, såklart. Mamman återvänder, förstår sig själv nu efter terapi, vill ha tillbaka sonen på heltid, krig utbryter i domstol. Spegelscen på slutet med sista frukosten. You look terrific.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 335: Turkisk Konfekt

2011-12-03T00:24:00.003+01:00

Originaltitel: Turks Fruit (1973)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Paul Verhoeven är ett namn som jag aldrig lagt på minnet, men förutom denna holländska erotikthriller har han regisserat filmer som Total Recall, Robocop och - faktiskt - Basic Instinct. Turkisk konfekt är ivrig i sitt utförande; en våldsam inledning följd av en lång flashback där ikonen Rutger Hauer är konstnären Eric som träffar Olga (Monique van de Ven). Relationen är till en början passionerad, men övergår efter ett tag till sval och svekfull. Tillbaka till början och ett tragiromantiskt slut.
Hauer ser ut som en halvdankad balettdansör när han rör sig runt i sängar, över golv. Kraftig men/och späd. En intressant rulle, varken mer eller mindre.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 334: Det Våras För Sheriffen

2011-11-29T11:51:00.000+01:00

Originaltitel: Blazing saddles (1974)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Börjar hoppfullt med otaliga piskrappen; way over the top-humor. Språket grovt och övertrampande i fin Nakna Pistolenstil. En svart man ska bli ny sheriff. Och utförsbacken börjar och blir brantare och brantare för att till slut smaka segt som överstekt lövbif. Inte ens bönpruttarna runt lägerelden är roliga längre - jag minns den scenen som hilarious. Både jag och filmen har väl blivit äldre. Mel Brooks skränig och hans kompanjon som hela tiden ska prata med publiken. Tröttsamt - en gång funkar men inte fem. Med nöd och näppe upp över 2-sträcket.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 333: Dancer In The Dark

2011-11-20T03:07:00.002+01:00

Originaltitel: Dancer In The Dark (2000)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Enastående, sköra Björk. En grym berättelse om en mammas uppoffringar för att sonen inte ska gå samma blindhet till mötes som hon själv gjort. Tredje filmen i Golden Heart-trilogin. Har lite svårt för vissa av musikalinslagen, men definitivt inte sista sången i galgen. Leker med tanken att klippa om filmen och lämna bort sång- och danspartierna. Skulle den funka då? Bli ännu starkare då? Jag tror det.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 332: Idioterna

2011-11-15T15:51:00.001+01:00

Originaltitel: Idioterne (1998)

Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Karen och hennes man mister sin son. Karen söker tröst i ett sällskap som ägnar sig åt att experimentera med att locka fram sin inre idiot, både hemma och offentligt. Gruppeknell och mat rinnande ur munnen. Provocerande och obehagligt när von Trier ställer frågor om samhällets och individens syn på människans roller. Sista scenen med Karen hemma hos familjen är ohyggligt stark. Andra filmen i Dogmaserien, den första var Festen, som vi ju borde se efter den här von Trierrundan.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 331: En Natt Att Leva

2011-11-14T20:25:00.001+01:00

Originaltitel: Odd Man Out (1947)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den engelska regissören Carol Reeds nattliga krönika utspelar sig i en stad på Nordirland i ett IRA-liknande sammanhang. James Mason spelar Johnny McQueen, ledare för Organisationen som vid ett bankrån skadas och tvingas på flykt. Det intressanta är att filmen överhuvudtaget inte tar ställning i konflikten utan fokuserar på de personer som ovilligt dras in i den. Filmen utgår från personernas känslor snarare än de moraliska aspekterna. En natt att leva har potential att vara en riktigt bra film men slår lite krokben på sig själv. Det verkar som att filmskaparna inte riktigt litar på sitt eget verk utan känner sig tvingade att även vara underhållande vilket nästan blir lite farsartat emellanåt. Fotot och kompositionerna är riktigt bra och agerandet är helt okej. Regnet som övergår i snöfall ju närmare midnatt man kommer är väldigt snyggt och effektivt. Det som sänker filmen några betygsteg är längden, de onödigt många scenerna och de överdrivna lustigheterna. Annars hade det varit en fullträff.

Nr 330: Nosferatu - Nattens Vampyr

2011-11-06T20:00:00.004+01:00

Originaltitel: Nosferatu: Phantom Der Nacht (1979)
Filmen sågs hos Heléne på Tängvägen 30 i Ås.

Roberts betyg: 1+

Kommentar: Efter en lysande moussaka och några glas vin var det dags för den här skitfilmen. Med tanke på hur många Dracularullar som är med i boken är det fullkomligt obegripligt att den här tar sig in på listan. Allt är illa; fotot (som pendlar mellan lysande och katastrofalt - vilket gör att skillnaderna märks mucho tydligt och sänker intresset), regin, bildspråket, sammansättningen. Det blir så tråkigt och dåligt att jag funderar på att sätta tänderna i halsen på Heléne och göra processen kort för att hon ska slippa lida. Nej, den här gå fetbort.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Det finns så mycket dåligt att säga om den här filmen, det finns så lite bra. Det finns dock en hel del att tycka. Det fantastiska skuggspelet från originalet 1922 är närmast bortblåst i Werner Herzogs version. Klaus Kinski som Dracula är utseendemässigt väldigt trogen originalfilmen men övertygar inte på något sätt. Fotot är emellanåt fullständigt briljant för att sedan sluta i ett "jaha". Nästan halva filmen går innan det överhuvudtaget blir någon spänning och när Jonathan Harker (Bruno Ganz) äntligen kommer till Transylvanien och greve Draculas slott känns det nästan som att man tittar på en Mel Brooks-rulle. Hjältinnan Lucy (Isabelle Adjani) är gåtfull och uppoffrande men står nog för den starkaste prestationen - även om det tyvärr inte säger mycket. Kanske har jag sett alldeles för många Draculafilmer, tror vi har lyckats klämma in fyra stycken bara i det här projektet, för att bedöma Herzogs Noseferatu rättvist men jag har faktiskt svårt att uppbåda någon som helst feeling för den här filmen.

Nr 329: Den Röda Filmen

2011-10-09T21:02:00.005+02:00

Originaltitel: Trois couleurs: Rouge (1994)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Sista filmen i Kieslowskis trilogi Trikoloren, riktning brödraskap. Även Kieslowskis sista film över huvud taget. Grannavlyssning av gammal domare, omaka relationsband, en påkörd hund som jag minns det.

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 328: Frihet - Den Blå Filmen

2011-10-08T20:57:00.002+02:00

Originaltitel: Trois couleurs: Bleu (1993)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kieslowskis första film i Trikoloren och den bästa som jag minns det. Den blå filmen behandlar temat Frihet och utgår från änkan Julie de Courcy (Juliette Binoche) som förlorar man och barn i en bilolycka. Filmen berättar på ett intimt och svalt sätt hur Julie hanterar bortgången genom att fjärma sig från både omvärlden och sitt tidigare liv. Naturligtvis hinner detta ikapp henne och Julie tvingas att möta och hantera sina känslor och sin makes ofullbordade verk. Musiken som återkommer är hennes makes ofullbordade sista komposition och det är en effektfull och känslomässig beröring. Den blå filmen är en vacker och oförglömlig historia som balanserar på den knivskarpa gränsen mellan att vara alltför sentimental och att vara genial.

Nr 327: Gå Och Se

2011-10-03T22:50:00.003+02:00

Originaltitel: Иди и смотри, Idi i smotri (1985)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg:

Kommentar:

Nr 326: Riddarfalken Från Malta

2011-10-02T21:38:00.003+02:00

Originaltitel: The Maltese Falcon (1941)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Film noirs moder och nominerad till tre Oscars. Det här 1001-projektet bjuder helt klart på överraskningar, och det är ofrånkomligt att jag ibland undrar om jag har sett samma film som den som rescenseras i boken. Riddarfalken från Malta är ett svartvitt virrvarr av hårda repliker, pistolbyten, bakomryggengåenden och falskspel. Mitt i allt en gammal fejkad falk. Det tar inte lång tid innan jag är helt off side, och sen kommer jag aldrig in i spelet igen. Kanske beror det mer på mig än på filmen, men det må vara hänt - vissa dagar, vissa filmer stämmer det helt enkelt inte.
Jag gillar Urmallen: detektiv blir uppringd och väckt mitt i natten - detektiven ställer några snabba frågor - detektiven säger: "jag är där om en kvart" - detektiven kommer till brottsplatsen och blir först hindrad vid avspärrningarna, men släpps snart igenom - detektiven tar en snabb titt på platsen och redogör sedan klarsynt för hur det hela har gått till medan fotpoliser och sjukvårdare myllrar omkring - detektiven tänder en cig och drar lösningsfokuserat iväg för att genskjuta förövaren.
Bogart måste vara en av filmhistoriens mest överskattade skådisar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: En av de sämre filmerna i genren måste jag säga, även om den betraktas som en hörnsten i film noir. Visst finns här en lek med skuggor och hårdkokt mystik men det räcker inte när den urusle Humphrey Bogart visar sig i bild och när han sedan öppnar käften så dalar hela spektaklet. Det är tyvärr inte mycket som räddar den här filmen. Möjligen är det upplösningen när den så kallade Riddarfalken som hela intrigen handlat om visat sig vara en bluff och detektiven som trots att han är förälskad i mördaren (Mary Astor) ändå tänker sätta henne i fängelse. Detta är pluset efter tvåan.

Nr 325: Fitzcarraldo

2011-09-29T21:05:00.005+02:00

Originaltitel: Fitzcarraldo (1982)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Djungel, galenskap och en stor grammofontratt med Caruso strömmande ur sig. Besynnerlig film, dokumentär på så vis att de ju släpade båtrackarn över ett berg vid inspelningen. Bra scener med de spända, knirrande repen och när ångaren sliter sig och slår mot kanter och rev i floden. Kinski med hyperögon och svettig energi. En smula lång dock.
Jimmys betyg: 4

Kommentar: Herzogs märkliga film med Klaus Kinski i huvudrollen är en film utöver det vanliga. Jag förundras över det realistiska i uppförandet som bekräftas av det faktum att Herzog faktiskt lyckades få crewet att släpa en ångbåt över Perus berg. Filmens största behållning är just de scener där Kinski, som spelar den operaälskande affärsmannen Sweeney Fitzgerald, lyckas få ursprungsbefolkningen att släpa hans ångbåt över berget i jakt på de gummiplantage som ska göra honom rik. När Sweeney står i fören på båten, till tonerna av Enrico Caruso från grammofonen, ser jag en envishet, inte bara hos karaktären Fitzgerald utan även hos regissören Herzog, att genomföra ett omöjligt uppdrag som ska lämna ett avtryck åt eftervärlden, svårt att övermästra. Till historien hör att Herzog ville ha Mick Jagger i hvvudrollen som Fitzcarraldo men det slutade med att hans antagonist Klaus Kinski fick rollen. Ett bra val tycker jag. Filmen liknar inget annat jag har sett och den måste upplevas.

Nr 324: Die Hard

2011-09-27T19:59:00.006+02:00

Originaltitel: Die Hard (1988)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: De medhårsstrykande planteringarna inledningsvis; skorna ska tas av, jul, LA, trassel i förhållandet, barn, polis. En färsking till limousinechaufför (svart), (kunde han inte fått sitta i garaget helt ovetande genom hela filmen?). Tyska terrorister, två av dem bröder. Sprängdeg, cigaretter, komradios. En hacker (svart). Gisslan. Ett vitt oskyldigt linne som stegvis blodas och smutsas ner. En man mot tusen. En pistol mot hundra kanoner. David mot Goliat. Blåvitt mot Milan. En lokalpolis (svart) som hanger in there och till slut övervinner sin värsta fiende - det dödande skottet. Trigger happy FBI (Johnson and Johnson, not related). Hypersnokande journalist. Grande finale, helikoptrar, maskingevär, explosioner. Sedan filten över axlarna, mötet med kompanjonen, vänner för livet. Tack för kaffet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bruce Willis spelar den ensamme snuten John McLane som hindrar ett avancerat terroristrån genom sin självuppoffrande och kaxiga antiattack. Barfota och med ett linne som blir skitigare och skitigare för varje scen ger McLane enmansarmén ett ansikte. Det är snabb action med lika smarta som uppenbara planteringar och med ett tempo och en underhållande spänning som ger många samtida actionfilmer ett blekansikte. Die Hard är möjligen vid första anblick en enkel actionrulle men vid närmare betraktelse ser vi en smart och nyskapande hjältehistoria som samtidigt är en underhållande berättelse i juletid. Willis, tidigare skådis i Par i brott, får genom Die Hard ett genombrott som placerar honom högt på actionfilmernas piedestal. "Yippiee-ki-yay motherfucker"

Nr 323: Rocky

2011-09-26T20:28:00.005+02:00

Originaltitel: Rocky (1976)
Filmen sågs hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Dananaaaa, dananaaaa. The italian stallion får chansen att gå en jippomatch mot världsmästaren Apollon (från tidningen MAD när det begav sig). Inte särskilt mycket boxning, vilket är riktigt skönt, även om jag kanske skulle vilja haft några minuter mer på slutet, i the big fight. Koreografin, huvudkastningarna och blodeffekterna sitter som smäckar. Scenen när Rocky springer uppför trapporna i Philadelphia är en direkt produkt av att uppfinnaren av Steadicam (Garret Brown) testade att filma sin flickvän när de båda sprang upp och ner för samma trappor. Resultatet blev så bra att produktionen för Rocky ville använda sig av samma miljö när Rocky löptränar. Lite som med Polisskolan-filmerna blir Rocky-filmerna lite sämre för varje ny film. Undantaget fyran med Ivan Drago. Den är sjukt hård.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Så är det. Jag älskar den här filmen. Har alltid gjort. Den är naturligtvis ett standardformulär av den amerikanska drömmen men den har hela tiden underdogperspektivet. Den lilla människan mot en hård men likgiltig värld. David mot Goliat. Sylvester Stallone skrev manus med hjälp av den forne proffsboxaren Chuck Wepner och han hade som krav att själv få spela huvudrollen som amatörboxaren Rocky som genom ett reklamjippo får chans att möta The Heavy Weight Champion Of The World - Apollo Creed (Carl Weathers). Det är ett sentimentalt porträtt av vit arbetarklass där huvudkaraktärerna är indrivare, slaktare, affärsbiträde och gymägare. Filmen har mängder av fantastiska scener där trappscenen måste vara en av filmhistoriens mest klassiska. Slutscenen, när den sönderslagna men fortfarande stående Rocky ropar på sin älskade Adriaaan, balanserar fint på gränsen mellan sorg, smärta, komik och ett jävlaranamma. Bill Contis nästan militäriska musik är genialisk och numera ett oförglömligt soundtrack. Det här är det bästa Stallone har gjort, tyvärr sabbade han det med en rad uppföljare och ett antal überamerikanska krigsfilmer och tafatta actionrullar.

Nr 322: Rösten Från Andra Sidan

2011-08-11T23:48:00.007+02:00

Originaltitel: Don't Look Now (1973)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: "Nothing is what it seems". Speglar, vatten, glas och färgen röd som flyter ut och genom hela filmen. En spegelvärld med varsel om död, synbara för de blinda. Kommunikation mellan levande, döda, levande döda. Restaureringen av kyrkan, jämförelsen av små bitar, det eviga pusslet som ska läggas. Gränderna i Venedig, vilse i labyrinten, sökandet/förföljandet efter/av minnet av den drunknade dottern, förhoppningen att återse det förlorade (av skuldtyngd oaktsamhet?). Flipperklippta övergångar och parallellskeenden - sexblandad påklädning. Vad är nu, då, sen? Livets revypasserande efter kyrkhugget. Hur minns glömmer man?
Julie Christie dyker upp som gumman i lådan, hon var yngre i förra filmen - Doktor Zjivago. Donald Sutherland är mustaschsmärt och visar kuken; tillsammans med Christie skapas en obehaglig, intim stämning med stickande andedräkt. Kryssandet längs vattenvägarna i Venedig, polisbesöken, misstänksamheten, språkförbistringen, nerverna utanpå och hela tiden de röda detaljerna. En högintressant rulle, men lite för svårförståelig. Symbolspäckad, hänvisande, avancerad och förvirrande så till den milda grad att jag ibland undrar om jag sitter och tittar på ett felkonstruerat korsord. Men slutscenen i tornet är verkligen en av de mest hårdkokta nånsin. Hua.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Konservatorn John (Donald Sutherland) och hans fru Laura (Julie Christie) förlorar sin dotter i en drunkningsolycka och åker till Venedig för att återhämta sig. John restaurerar en gammal kyrka och Julie bekantar sig med ett mystiskt syskonpar som säger sig ha kontakt med den döda flickan. Upplägget bäddar för en klassisk spökhistoria. Venedigs gränder, kyrkans pusslande, den lilla rödklädda dottern som försvinner runt hörnen... eller? Slutscenen skrämmer skiten ur mig varje gång men den största behållningen av den här filmen måste ändå vara den långa sexscenen mellan Christie och Sutherland. Något mer autentiskt få man leta länge efter.

Nr 321: Doktor Zjivago

2011-08-09T22:22:00.005+02:00

Originaltitel: Doctor Zhivago (1965)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mastodont! Vilka vyer! Ryska tundran! Uralbergen! Den obarmhärtiga snön. Första världskrigets skitiga skyttegravar. Ryska revolutionens blodiga minne. Tsarens fall. Lenins uppgång. Individens skyldighet mot kollektivet. Nationalismen. Mother Russia går före allt. Bolsjevism. Röda vita rosen.
Tydligen är inte en enda scen inspelad i Ryssland, boken som filmen bygger på var förbjuden där. Istället är det ofattbart nog mycket spansk sommar bakom kulisserna - och en del finsk och kanadensisk skog. Föregångaren till ishotellet i Jukkasjärvi konstruerades med hjälp av bivax. Uralbergen är inte alls spetsiga som i filmen.
Egyptiern Omar Sharif spelar Doktor Zjivago som åker slalom mellan fru och älskarinna när han inte opererar soldatskador eller skriver poesi. Han är en djävel på filmkyssar; först extremt lugnt och avvaktande, sen sätter han in stöten som en påtänd tjurfäktare och försöker svälja offret helt.
Har jag egentligen något att säga om den här filmen mer än att rabbla omständigheter? Chaplins dotter är med. Alec Guinness, som vi har sett en hel del av på senare tid är med. Vad som fick mig att sätta i halsen är att denne Guinness, som bland annat spelat pengatjuv, ladykiller och knatat runt vid floden Kwai är samme man som spelar Obi-Wan Kenobi i Star Warsfilmerna.
Fotot i Doktor Sjivago är ibland bländande vackert och påminner en del om Vägvisaren. Men i stort känns den överspelad med alla tårfyllda ögon, och tungt lufsande som ett hostande ånglok på väg genom issnön på den spanskryska savannen.
Och ärligt talat, ramberättelsen - kunde den inte varit liiite mer raffinerad med tanke på att den inte ens verkar följa boken?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett tretimmars epos i ryska revolutionens skugga. Jag har alltid trott att den skulle vara rysk. Det är den inte. Den är inte ens inspelad i Ryssland. Däremot utspelar den sig i Ryssland. Och det gör den med råge. Omar Sharif spelar läkaren Zjivago, Geraldine Chaplin spelar hans fru och Julie Christie är älskarinnan. Ett romantiskt triangeldrama som inte överraskar särskilt mycket. Men här finns också klassperspektivet, den historiska ramen och alla storslagna scenerier. Det finns en spänning i filmen men jag får en känsla av att den liksom jäser över, att den grandiosa ansatsen bara växer. Det förbättrar tyvärr inte upplevelsen.

Nr 320: Nattvardsgästerna

2011-07-21T14:48:00.002+02:00

Originaltitel: Nattvardsgästerna (1963)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Gunnar Björnstrand är obehagligt bra som den tvivlande prästen med stiff upper lip. Hans pennalistsågning av Märta (Ingrid Thulin) följt av en förfrågan om hon vill följa med på biltur är djupt otäck. De första 45 minuterna är inuti kyrkan, där ses Allan Edwall med mungiporna neråt och upphöjd axel a´la Kjell Lewrén - "stationsansvarig SSK Syd". Men återigen är det fotografen Sven Nykvist som höjer en Bergmanfilm flera steg. Vad hade Bergman varit utan sina fotografer? Bilderna är så naket enkla; som ömtåliga okläckta ägg, för att citera Ernst Kirchsteiger. En liten inblick i en liten kyrka i en liten by i en liten värld med eller utan en gud.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: I den andra delen av Bergmans trilogi om Guds tystnad möter vi den bittra och tvivlande prästen Tomas (Gunnar Björnstrand) vars tro sätts under stark prövning sedan hans fru gick bort. Dessutom finns den trånande ateisten Märta (Ingrid Thulin) vars uppvaktande sätter Tomas tvivel ännu mer i spinn. Till råga på allt söker den deprimerade Jonas (Max von Sydow) prästens stöd men det hela slutar med att han skjuter huvudet av sig i rädsla för kärnvapenkrig. Allan Edwall lättar upp en aning när han glider omkring som Quasimodo i kyrkomiljöerna. Ungefär så där ser det ut när Bergman är som allra mörkast. Den fantastiska fotografen Sven Nykvist filmar intimt och personligt och det gråa vinterljuset bidrar starkt till filmens kärva stränghet. Nattvardsgästerna är som ett torrt oblat som sköljs ner av ett alldeles för starkt och fylligt vin, som en tung huvudvärk.

Nr 319: Ficktjuven

2011-07-20T12:05:00.006+02:00

Originaltitel: Pickpocket (1959).
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund och Robert på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Franske doldisen Robert Bresson gör ett minimalistiskt inlägg och det börjar oerhört erotiskt på galoppbanan med Michels (Martin LaSalle) fumlande fingrar i smyg. Handväskespännet är behån eller jeansknappen och handen trevar innanför locket. Fortsättningen innehåller övermänniskoteorier och moraliska frågeställningar gällande rätten att stjäla; brottet som en samhällsstärkare. En mängd ficktjuvsscener, varav en, högst två, känns fräscha. Resten är ju bara markörer. Michel ömsom skriver ömsom berättar parallellt med filmens fortgång. Han vill inte träffa sin döende mor, oklart varför. Överhuvudtaget en dunkel och lite steril film. Intressant? Särdeles. Skicklig? Hualigen. Men inte så - vad ska man säga? - dunderfängslande.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det är definitivt ingen övertydlig eller särskilt dramatisk berättelse vi får till skänks. Regissören Bresson fokuserar istället på det detaljrika, det enkla, det konkreta. Det är en lagom lång studie i ficktjuveriets ädla konst men de teoretiska diskussionerna kring övermänniskor och rätten att stjäla ligger inte helt rätt i fickan. En liten uppstickare som legat och lurat i vassen.

Nr 318: M

2011-07-18T19:56:00.008+02:00

Originaltitel: M - Eine Stadt Sucht Einen Mörder (1931)
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Redan barnramseleken i början ger en aning om att det är en kindermördare i farten. Till visseltonerna av Bergakungens sal får vi tidigt stifta bekantskap med Hans Beckert (Peter Lorre), som köper ballonger och lockar till sig barn för att mörda dem. Polisen letar och söker, men hittar ingenting, varpå stadens undre värld organiserar sig för att fånga in mördaren. Med hjälp av de lokala tiggarna som placeras ut på strategiska ställen - och i gammal grekisk antikstil där den blinde "Teiresias" ser klarast av alla - lyckas man ringa in Beckert som flyr in i nåt slags lagerhus och gömmer sig i ett förråd. Efter grundlig genomsökning hittas han till slut och förs till en inofficiell domstol där invånarna i allmänhet och de mördade barnens föräldrar i synnerhet ropar efter dödsstraff. Beckert tilldelas en försvarare som proklamerar vård istället för dödsstraff för den sjuke Beckert. Väldigt oväntat, känner jag. Tänkte att det var en nyare företeelse.
M har ett fantastiskt fint tempo rakt igenom. Användningen av glas och spegelbilder, in- och utåkningar och långa scener är mumma. I en scen kan man även se Basil Fawlty (John Cleese), hotellägaren i Pang i byggets urkaraktär; när jag tror det är gangsterbossen frågar en gammal lomhörd dam om den eller den är hemma. Påkornetkomik mitt i all eländig spänning. De sista scenerna där Beckert beskriver sina inre demoner och hur han inte kan hjälpa vad han gör är oerhört starka, otäckt berörande. En oväntat vrålstark och fängslande film. En juliklapp mitt i högsommaren.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Fritz Lang har ett antal filmer med i boken och efter att ha sett denna så kan jag förstå varför. Det var en befriande känsla att se en film från början av 1930-talet som inte fick mig att sjunka längre ner i soffan utan snarare fick mig att sitta framåtlutad för att inte missa en sekund av filmen. Bara inledningsscenen med de sjungande barnen (som Wes Craven definitivt måste ha inspirerats av när han gjorde Terror på Elm Street) vittnar om att jag kommer att få se något alldeles särskilt. Den suveräne Peter Lorre med ett minspel och en karisma lika otäck och äkta som karaktären han spelar - Hans Beckert, en mördare (och pedofil?) som lockar med stadens barn med hjälp av godis och ballonger. Det utbryter panik bland stadens invånare, polis, rättsväsende, politiker och kriminella. Alla vill ha tag på mördaren och man skyr inga medel. Den undre världens uppsökande, tillfångatagande och dömande av Beckert är lika briljant som överraskande. M är en tidlös historia, med ett fräscht kameraspråk, ett klassiskt skådespeleri och ett aldrig sinande tempo om en företeelse, lika påfallande skrämmande idag, som när filmen gjordes. Visslingen av Bergakungens Sal utan att personen syns i bild är ett oerhört intressant grepp.

Nr 317: The Harder They Come

2011-07-18T13:17:00.010+02:00

Originaltitel: The Harder They Come (1972)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ey´mann! Jag hade ingen aning om vem Jimmy Cliff är innan jag såg den här filmen, men hans musik ringer väldigt välbekant. Särskilt You can get it if you really want är ju för evigt våldtagen av "Jackpot takes you there!".
Cliff spelar Ivanhoe Martin, en roll baserad på vad som verkar vara en av de första rude boys på Jamaica, Ivanhoe "Rhyging" Martin, som blev ihjälskjuten av polis på Jamaica 1948.
Martin skrangelbussåker från landet till Kingston där han försöker slå igenom musikvägen genom att spela in en skiva hos en krösus som erbjuder honom 20 dollar för hela paketet. Martin tvingas acceptera, men måste till slut börja deala marijuana för att få tillvaron att gå ihop. Och det är väl här nånstans filmen verkligen skenar iväg. Martin befinner sig snart i en riktig soppa efter att ha dödat både poliser och gamla kumpaner och jagas utför klippor och genom vatten. Näst sista slutscenen länkar stark till filmen Soluppgång, som vi såg för inte så länge sedan. I övrigt är filmen fullmatad med små igenkänningskrokar; övermodet i Scarface, hierarkin i Guds stad, strandvaknandet i Robinson Crusoe, motorcykelpolismordet i Till sista andetaget och kulregnen i Bonnie och Clyde för att nämna några.
Soundtracket är helt lysande och till skillnad från exempelvis Beatlespekoralet Yeah! Yeah! Yeah! som vi såg härom veckan samspelar musiken, bilderna och handlingen i den här filmen i en helt annan division. Tar varandra framåt, inåt, igenom.
Det riktigt snygga slutet med kopplingen mellan och integrerandet av biotittandet i början av filmen och the shoot out i slutet höjer betyget till en rak fyra. Ya Mann!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Filmen som fick icke-jamiacaner att lyssna på reggae. Soundtracket är också den allra största behållningen av den här filmen och skivan kan rulla om och om igen på diverse reggae- och soulklubbar och framför allt i mitt vardagsrum. Även om musiken lyfter och ger liv åt handlingen så snurrar soundtracket dock några varv för mycket. Jag skulle gärna ha haft fler låtar med istället för att höra samma låtar tre, fyra gånger. Reggaestjärnan Jimmy Cliff (som egentligen var mer soul än reggae) ligger bakom merparten av soundtracket och spelar även huvudrollen Ivan Martin som kommer från landet till stans slumområden med musikerdrömmar men snabbt hamnar i klammeri med rättvisan. The Harder They Come är en gangsterfilm i lågbudgetklassen med haltande skådespeleri och ett ojämnt klipparbete som gör att filmen känns ganska spretig. Trots detta har den stundtals briljanta planteringar och ett högt underhållningsvärde, inte minst genom musiken och kopplingen mellan biofilmtittandet i början och slutscenen.

Nr 316: Land Utan Bröd

2011-07-15T11:25:00.008+02:00

Originaltitel: Las Hurdes (1933)
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Vad är det här? En studie i mänsklig geografi? Ett politiskt hån? En parodi på dokumentärfilm (fanns den ens då)? En surrealistisk konstfilm? Allt i ett? Inget av det? Oavsett definition av vad dokumentärfilm är, för det finns väl förmodligen lika många sådana som det finns viljor att definiera, så innehåller Las Hurdes flera ingredienser som brukar förknippas med dokumentärfilm; berättarröst som beskriver bilderna, lokalbefolkning i olika miljöer, för landskapet vanliga (eller ovanliga) växter och djur, typisk byggnadsstil, mat och dryck eller avsaknaden av dessa. Och vid första titten på Las Hurdes så är det så mycket som ställer sig i vägen för att jag ska kunna närma mig den; först och främst att det är en engelskspråkig version som jag inte har en aning om huruvida den stämmer överens med originalet. Vidare är bild- och ljudkvaliteten är dålig. Vad är det jag tittar på? Det finns flera saker som jag reagerar på. Givetvis åsnan som dödas av en bisvärm. Bergsgeten som ramlar ner för ett stup. Flickan som sägs ha legat still i tre dagar och som sedan påstås dö av tandbesvär. Lektionsscener där det pratas om triangelsidor. Det är så underligt, så surrealistiskt light. Jag ser den igen, läser lite på nätet. Mycket riktigt verkar det finnas åtminstone två läger; de som ser den som en dokumentär, och de som hånar de som ser den som en dokumentär eftersom de menar att Bunuel inte alls har gjort en dokumentär och det borde väl alla fatta? Det skrivs att Bunuel kletat in åsnan i honung och sen filmat den när den långsamt stickdör. Det skrivs att crewet skjöt åtminstone två bergsgetter för att kunna filma scenerna vid stupet. Det påpekas att berättarrösten inte håller sig till bilderna, att den berättar ovidkommande saker, i sammanhanget oförståeliga saker. Barnet som "dör" andas (och vid en kontrolltitt så gör det det). Varför skulle bybefolkningen gå långa sträckor för att hämta löv som de sedan ska sova på, och som i en förlängning ska förmultna så att de kan användas som gödsel i den näringsfattiga jorden. Och så vidare. Det finns hur mycket som helst. Bunuel lyckas 1933 göra en film som diskuteras i långbänk 80 år senare. Det är imponerande, och det bästa är att det känns så spännande att dyka ner djupare i den. Få tag på originalet. Läsa mer. Kanske, men bara kanske, till slut bilda mig en egen uppfattning om vad det egentligen är jag tittar på. Definiera.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Mr Buñuel gör det igen. Mannen vi har lärt känna ganska bra vid det här laget är sin vana trogen när han lägger fram ett dokumentärt konstverk som man aldrig riktigt kommer in i. Genom att osentimentalt observera och dokumentera en avlägsen bergsby, Las Hurdes, vill han att bilderna ska tala för sig själva. Samtidigt tvekar han inte ett ögonblick att använda moraliskt tveksamma metoder för att själv skapa den bild av sjukdom, fattigdom och död han vill förmedla. Vilka är egentligen personerna i filmen och vems historia är det Buñuel egentligen vill förmedla - invånarnas vardag (hur den nu är eller var) eller sin egen surrealistiska mardröm? Jag vet inte och med handen på hjärtat så är jag inte särskilt intresserad heller. Mr Buñuel börjar gå mig på nerverna vid det här laget.

Nr 315: Vem Satte Dit Roger Rabbit?

2011-07-14T18:29:00.009+02:00

Originaltitel: Who Framed Roger Rabbit? (1988)
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En välgjord mix av människor och tecknade figurer. En rökintrig, en noirtoon - någon försöker sätta dit Roger Rabbit, men vem? Och vad har han gjort? Många celebra besökare - Musse Pigg, Snurre Sprätt och Kalle Anka, för att bara nämna några. Späckad med tjongbong i huvudet och vroomvroom genom väggar, fönster och in i soptunnor. Och jag skrattar och jag fnissar och jag gäspar och jag tänker att den här kommer hänga med länge, länge. Och jag tänker att själva arbetet och mixen är mer fascinerande än resultatet. Det verkar ändå ha varit en stor produktion. Definitivt nåt för barnbarnen.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Dunderklumpen (1974) och Säg det med en sång (1945) är bara några exempel på filmer som har blandat tecknade figurer med levande skådisar men i Robert Zemeckis tekniska crossover från 1988 fick genren en helt ny dimension. Vem satte dit Roger Rabbit? är en komisk toon noir där den försupne deckaren Bob Hoskins spelar mot det tecknade nervvraket, filmstjärnan Roger Rabbit. Det hela utvecklas till en mord- och utpressningshistoria med massor av överraskande gästspel från Toontown. Det är lustigt, underfundigt, imponerande och ibland ganska spännande men knappast särskilt berörande. Ett par timmars underhållning som ganska snabbt kan läggas till handlingarna.

Nr 314: Blodets Tron

2011-07-14T14:49:00.004+02:00

Originaltitel: Kumonosu-jō (蜘蛛巣城) (1957)
Filmen sågs på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: I efterhand läser jag att detta är en förflyttning av Shakespeares Macbeth till japanskt 1400-tal. Eftersom jag inte har sett Macbeth är det ju svårt att säga nåt om det, förutom möjligen: där ser man. Spindelvävsslott, en sierska i skogen, härskare som stiger och faller, galopperande hästar, arga repliker och några riktigt sköna stridsscener - särskilt på slutet med pilarna som genomborrar Washizu (regissören Kurosawas vapendragare Toshiro Mifune). Tydligen genomfördes den scenen med riktiga pilar. Helt sjukt.
Blodets tron är inte min favorit bland Kurosawas filmer, men den håller absolut ställningarna genom även detta års rötmånad. Bästföredatumet ligger en bra bit fram i tiden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kurosawa tar oss med till ett dimhöljt feodalt Japan i en berättelse om ondska och godhet, om hämnd och maktlystnad. Macbeth är mallen för detta drama. Samurajen Washizu (Toshiro Mifune) är filmens stora karaktär och slutscenen när han genomborras av pilar är klassisk. Borgen på Fujis berg byggdes för övrigt av amerikanska marinsoldater stationerade på en bas i närheten. Jänkarna gillar uppenbarligen att ha ett finger med i spelet.

Nr 313: Hold Me While I´m Naked

2011-07-13T14:50:00.005+02:00

Originaltitel: Hold Me While I´m Naked (1966)
Filmen sågs på Youtube på Southfork i Utvängstorp

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Det finns några kluriga rackare i den här boken - filmskapare som räcker fingret åt konventionella plots, inspelnings- och produktionsmetoder. Bunuel är en, Warhol en annan, Anger en tredje och nu har jag stött på George Kuchar, vars film Hold me while I´m naked tilltalar mig mycket mer än exempelvis Warhol. Det finns en lekfull distansering i den här rullen, ett dagisfniss som åmar sig mellan 16millimetersrutorna - som en dubbelt så bra Straight8-film. De regisserade regianvisningarna och inklippta omtagningarna framkallar känslan av en tvålhal såpa, gjord i skolkande hemlighet i skolkällarens labb mitt under brinnande kulturhistorielektion. Alla barnen sitter stilla i bänkarna och lär sig historia, utom Kuchar, för han är nere i källaren och duschar.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: I det här projektet får man se både det ena och det andra och jag vet inte om den här filmen tillhör varken det ena eller det andra. En 15 minuter lång 16 mm film om att göra film. Ungefär. Regissören George Kuchar spelar regissören som vill göra film med många många sexscener och Donna Kerness spelar kvinnan i filmen i filmen. Njutningsscenerna i duschen är definitivt de bästa scenerna men det finns andra fina kameralekar som exempelvis glasfilmningen där man bara anar vad som sker där bakom. Intressant men lite för pretentiöst.

Nr 312: Vredens Druvor

2011-07-13T14:40:00.005+02:00

Originaltitel: The Grapes Of Wrath (1940)
Filmen sågs på Southfork i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En behagligt långsam berättelse om en familjs öde under Den Stora Depressionen, i skraltig och överlastad lastbilsfart. The Joads tvingas lämna hemmet och farmen i Oklahoma och beger sig längs Route 66 mot det lovande Kalifornien. Henry Fonda gör en gnistrande Tom Joad - sonen och ledaren i familjen. På vägen hamnar sällskapet på diverse utnyttjande läger, och Tom dödar på ett ställe en vakt. Han lyckas hålla sig gömd, familjen fortsätter västerut och till sist når de fram till Farmworker´s Wheat Patch Camp, ett ställe som drivs av staten och som verkar fungera och kunna erbjuda bra arbets- och boendeförhållanden. En inte helt högervriden rulle.
Utan Fonda ingen film, i alla fall inte lika bra. Det behövs verkligen en lysande stjärna för att det inte ska bli en lite molnig tvåtimmarshistoria. Utmärkt foto och en väldans massa olika korta scener på familjebilen som kommer åkande. Tom Joads ande lever vidare - Springsteens lågmälda akustiska album från 1995, The ghost of Tom Joad, känns som en väldigt nära släkting.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bruce Springsteen släppte 1995 sitt politiska album The Ghost Of Tom Joad med tydlig referens till Woody Guthries The Ballad Of Tom Joad från 1940 som i sin tur inspirerades av John Fords filmatisering av Steinbecks roman Vredens Druvor. Allt hänger ihop. Henry Fonda spelar protagonisten Tom Joad som tillsammans med sin familj beger sig västerut under den amerikanska depressionen för att söka lyckan. En överlastad lastbil som är på väg att kantra vid ett flertal tillfällen blir deras fasta punkt under berättelsen. Vredens Druvor är en berättelse med rötterna och hjärtat djupt i det amerikanska folket och den tragedi många tvingades uppleva under 30-talet. Mamma Joads slutord "Vi är folket - vi kommer alltid att fortsätta" klingar vidare i den amerikanska folkkulturen som bärs upp av storheter som både Guthrie och Springsteen. Fonda bär i princip hela filmen på sina axlar och han gör det på ett strålande sätt. Konservativa finansiärer som styrde filmstudion 20th Century Fox hade självklara invändningar mot filmen som inte rätt förvånande vågade ta ställning.

Nr 311: Yeah! Yeah! Yeah!

2011-07-02T11:42:00.018+02:00

Originaltitel: A hard days´s night. (1964)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Regisserad Beatlemania, på väg från Liverpool till London för tv-spelning. Det är mycket spring, jage, dans, bus, dryga kommentarer och nyfikna utflykter. Och en väldans massa Beatleslåtar - gärna samma låtar flera gånger, lite som Simon and Garfunkels soundtrack till Mandomsprovet. Jag tycker om musiken, men jag ser inte hur filmen kompletterar, lyfter eller sänker den. I de flesta fall känns det bara som att "nu stoppar vi in en låt och låter Beatlarna jagas av fans eller poliser". Och i de fall Beatles står på scen är det väldigt illa synkade och enformiga musikvideor som bjuds. Det finns några lustiga scener och uttryck, men over all får den här rullen gärna ta vägen ut i soptunnan , via scengolvets fallucka. No! No! No!

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Någon beskrev den här filmen som "popfilmernas Citizen Kane". Jösses. Man häpnar ju. Andra säger att Yeah! Yeah! Yeah! förändrade musikfilmen för all framtid. Jag måste ju naturligtvis då fråga hur musikfilmen såg ut innan den här filmen. Betlarna spelar sig själva under en dag i en popstjärnas liv med intervjuer, jagande fans, dryga TV-producenter och naturligtvis den efterlängtade spelningen i TVs prime time med skrikande fans. Allt kryddat med en engelsk humor som tyvärr är av den mossigare varianten. Låtarna håller men filmen är lite väl ostämd för min smak.

Nr 310: Flicka Och Hyacinter

2011-07-01T18:39:00.006+02:00

Originaltitel: Flicka Och Hyacinter (1950)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Fantastiskt fint maskerad twist, och att den funkar mer än 60 år efter filmens premiär är väl ett tecken på att det fortfarande finns en spänd laddning i frågan. Denna noirnoir signerad Hasse Ekman är mästerligt komponerad med en början som avslutar, en handling som berättas genom flashbacks parallellt med nutid och ledtrådar och karaktärer som planteras och utvecklas i bästa Agatha Christiestil. Det känns naturligt att nämna Citizen Kane, både vad gäller foto och berättarteknik, men där Orwell jobbade med megafon och motorsåg laborerar Flicka och hyacinter med viskningar och sylvass skalpell. Visst gör Eva Henning ett fint porträtt av den till döden olyckliga Dagmar Brink, men främst kommer jag nog minnas konstnären Elias Körner (Anders Ek) som visar upp en anmärkningsvärt låg lägstanivå, varierat med en riktigt hygglig högsta nivå. Ibland är han så dålig att jag greppar skämskudden, och i nästa scen är han lysande med glimten i ögat. Fascinerande.
Det svarta fotot och den tryckande ovissheten naglar fast tittaren och det är först på slutet det kommer en våg av aha. Som en utmärkt novell, en svindlande dikt, en gripande sång. Alex.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Den till en början ganska anspråkslösa framtoningen får sin överraskande twist på slutet som vänder hela upplevelsen av det jag just har sett. Jag tror inte jag har upplevt detta i så många filmer tidigare. I smarta och snygga tillbakablickar försöker författaren Anders Wikner (Ulf Palme) att lösa mysteriet med Dagmar Brink (Eva Henning). Det finns tydliga referenser till Citizen Kane men Flicka och hyacinter känns mer sofistikerad och elegant, för att inte säga vågad. Om det finns någon filmpremiär jag skulle velat vara med om så är det här definitivt en av dem. Hasse Ekman var 35 år när han gjorde denna film, nummer 21 i ordningen. Produktiv kan man säga.

Nr 309: Ladykillers

2011-06-30T22:56:00.054+02:00

Originaltitel: Ladykillers (1955)
Filmen sågs på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag väljer det lite högre betyget för att jag får en lekfull och humoristisk feeling av den här filmen. Jag gillar början och slutet mest, det ganska långa mittenpartiet drar ner helhetsupplevelsen, men de små detaljerna och den väldigt genomtänkta storyn forslar in bra med bränsle och för upp historien, ibland så högt som ovanför molnen.
Stråkkvintetten, bestående av bland annat ligaledaren Alec Guinnes och faktiskt Peter Sellers, hyr ett rum hos mytomangumman Mrs Wilberforce och låtsasövar sig igenom Boccherinis paradmenuett ur String Quintet in E major, Op. 11, No.5. I själva verket planerar de ett pengarån, som de både utför och lyckas med. Och det är väl egentligen här filmen börjar, när Mrs Wilberforce upptäcker att det är hennes hyresgäster som ligger bakom den uppmärksammade stöten. På olika vis försöker rånarna ta livet av den gamla gumman, men istället dödar de varandra och en efter en dumpas de i en av de tusentals tomma tågvagnar som ånglokspasserar tunneln som huset är byggt ovanpå. Till slut återstår bara Mrs. Wilberforce som godhjärtat försöker återlämna bytet till polisen, men får till svar att hon kan behålla pengarna. Polisen tror ju att detta bara är ännu en av hennes ofattbara historier. Slutet gott, allting gott.
Ladykillers påminner en hel del om både Jag stal en miljon (med Alec Guinnes) och En fisk som heter Wanda. Den väldigt intensiva färgsprakningen påminner om Technicolor, men vad vet man? Bröderna Cohen gjorde en remake av filmen 2004, då med Tom Hanks i rollen som ligaledaren.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Ännu en film från det berömda Ealing Studios (Massor av Whiskey, Jag stal en miljon m.fl.) och det är definitivt den bästa av de Ealingfilmer vi har sett i det här projektet. Hollywood gjorde en version 50 år senare men jag vill minnas att handlingarna delvis skiljer sig åt mellan de båda men minnet är vagt på den punkten. Här spelar Alec Guinnes ligaledaren professor Marcus som tillsammans med fyra andra halvskumma typer, iklädda rollerna av en klassisk stråkkvintett, hyr in sig hos den påhittiga och naiva mrs. Wilbeforce (Katie Johnson) för att planera en kupp. Den intet ont anande mrs. Wilbeforce charmas av de fem "musikerna" och blir själv delaktig i rånet. När hela historien går upp för henne tar hon i med hårdhandskarna och läxar upp kvintetten. Naturligtvis bör hon undanröjas men det går inte riktigt som planerat. Ladykillers är en svart komedi med mer komedi än svärta. De enkelriktade tågen som passerar under huset är fantastiskt roliga i hela sin enkelhet. Det är lite Jönssonligan möter En fisk som heter Wanda över filmen men utan att trötta ut tittaren med fånigheter. Den skarpaste iakttagelsen: Är det inte Peter Sellers som är en av rånarna? Jo, se på fan.

Nr 308: Kvarteret Korpen

2011-06-28T20:19:00.011+02:00

Originaltitel: Kvarteret Korpen (1963)
Filmen sågs på YouTube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg:4-

Kommentar: Där ser man - Keve Hjelm gör entré som Anders (Thommy (född Tommy) Berggren) alkoholiserade fader. Och han gör det riktigt bra, trovärdigt med små medel. Berggren däremot har jag svårt för - och i och med den här filmen känns han som Johan Widerbergs största förebild med sitt enorma skådespel. Tyvärr får man väl säga, i alla fall säger jag det. Och ta mig tusan om inte Johans syster Nina Widerberg spelar den lilla glasögonflickan på gården. Emil i Lönnebergas mamma (Emy Storm) gör en tidig roll som Anders mamma och även hon känns väldigt trovärdig i sitt lugna skjortstrykande, bärande på den ena hemligheten efter den andra. Och visst är det Beckgrannen Ingvar Hirdwall som dyker upp och gör Sixten, fotbollsproffset to be. Hugo "Tunnbindare" gör filmens absolut bästa roll som den gamle med trädet - förmodligen för att han förmodligen inte spelar.
Det klassiska Jerringcitatet på radion om japanerna får mig att undra om vi snart ska ta itu med mastodontfilmen Den stora olympiaden, som handlar om just OS i Berlin 1936.
Kvareteret Korpen är med sin enkla och igenkännande handling (rösttvekan, demonstrationsskepsis, fattigdom, familjehemligheter och den unge mannens flykt ur boet) och vältajmade klippning absolut en av de svenska elefanterna. Men bland dinosaurierna har den inget att göra.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Bo Widerberg ville göra verkliga filmer, filmer "som ställer frågor om människans värdighet och ansvar som diskuteras i hennes egen miljö". Med Kvarteret Korpen gör han en socialrealistisk skildring, antagligen långt innan genren var definierad. Den utspelar sig i de fattiga arbetarkvarteren i Malmö 1936, året då spanska inbördeskriget började och nazisterna stärkte sin position genom den olympiska propagandaapparaten i Berlin. I Sverige regerade socialdemokraterna sedan några år. Anders (Thommy Berggren) är en 18-åring med författardrömmar som lever med sin alkoholiserade pappa (Keve Hjelm) och sin heroiska mamma (Emy Storm). Det är i denna yttre och inre kontext som Widerberg skapar ett insiktsfullt drama som känns på riktigt. Han använder till och med statister från det rivningshotade området där filmen spelades in vilket stärker autenciteten. Bland annat återkommer Den Gamla och Trädet som jag inte förstår ett dugg av vad han säger. Men de scenerna lättar upp samtidigt som de även förstärker den sociala status som personerna lever i. På sportradion snackas det om "japaner, japaner, japaner" vilket återigen blir ett fönster mot världen, den verkliga världen. Filmen är en stark berättelse som tyvärr ibland blir lite för intellektuell. Men det är väl det som kallas konst och kanske därför den har blivit kallad den bästa svenska filmen någonsin. Jag vet inte.

Nr 307: Revansch

2011-06-26T11:51:00.005+02:00

Originaltitel: One-Eyed Jacks (1961)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Tyvärr är den här i övrigt utomordentliga westernrullen alldeles för lång, annars hade den lätt varit uppe på en 4+. Klipp ner den en halvtimme - det är inga problem, det finns gott om både onödiga och för långa scener. Regissören Marlon Brando som också spelar huvudrollen Rio "The Kid" är som vispgrädde på en perfekt gräddad pannkaka. Han lyser och mumlar och småputar med läpparna och jag kan knappt bärga mig tills vi får rulla igång Gudfadern.
Rio blir efter ett bankrån i Mexiko blåst och övergiven av sin polare. Efter fem år i fängelse är det dags att leta upp och hämnas. Polaren har sadlat om ordentligt och är numera sheriff i kalifornska Monterey, och Rio blir förälskad i hans styvdotter Louisa. Efter diverse lögner, rävspel och ryggpiskande blir det till slut en liten show down mitt i staden, med en fontän som mellanhand. Efter en fantastisk störtdykning av Rio lyckas han skjuta sin polare sheriffen och Rio och den faktiskt gravida Louisa rider iväg ner till stranden där de tar ett sorgset farväl; Rio kommer jagas i all oändlighet, men han lovar att leta upp Louisa, "I´ll find you".
Det här är lätt en av de bästa westernfilmerna jag sett. Det är kittlande att tänka på att den spelades in samtidigt som de senaste Nyafranskavågenfilmerna vi nyss kollat på. Väldigt olika sätt att filma. Men skönt ändå att det inte är särskilt mycket pangpang. Brando får väldigt mycket bildtid och i flera sekvenser där han är så bildskön, så bildskön måste det verkligen ha varit regissören som haft sista ordet. Men hur gjorde man med hästarnas omkullspringningar på den här tiden? Man har ju hört om snubbeltråd. Och vilket underbart stunt från regnrännan ner på ryttaren och sen iväg på hästen. Allt i samma klipp! Och Mona Lisa i baren, vad i hela fridens namn hänger hon där för?
Revansch var ursprungligen tänkt att regisseras av Stanley Kubrick men Brando tog alltså över det jobbet till sist, och detta var den enda film han regisserade själv. Originaltiteln One-Eyed Jacks inspirerade David Lynch till bordellnamnet i Twin Peaks. Damn good serie.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Brando regisserar sig själv i en klassisk västern med de rätta ingredienserna. Det råder ingen tvekan om att han gärna vill synas och med det utseendet är det väl ingen som kan klaga. Hans hjältekaraktär är Rio, en bankrånare som blir blåst av polaren Dad (Karl Malden) och får fem år i mexikanskt fängelse att fundera över sin hämnd. Flykten tar honom och hans nya kumpaner till Kaliforniska Monterey där han hittar Dad som bytt sida, hans fru och styvdotter Louisa (Pina Pellicer) som kärar ner sig i Rio och blir på smällen. Hur det gick till förstår jag inte men jag tror det kan ha hänt på stranden. Det blir lite duellerande och hjälten rider iväg mot nya äventyr. Det finns egentligen inte mycket mer att önska av en film i den här genren. Det hade dock varit kul att få se Kubricks version men det kommer ju aldrig att hända eftersom han aldrig regisserade den.

Nr 306: India Song

2011-06-25T16:51:00.031+02:00

Originaltitel: India Song (1975)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Vilken underlig rackare. Jag är helt inne på att den ska vara med i boken, men jag tycker inte särskilt mycket om den. Röster i bakgrunden; dialoger som kompar de väldigt stillsamma bilderna av en kvinna och en, två, tre, fyra män som rör sig i exklusiva miljöer. Som målade tavelporträtt som vaknat ur vintersömnen och slumrar omkring i ett vakuum av ingenting. Ibland väldigt vackra bilder, ofta med en rökstrimma i kanten - från en rökelse, en cigarett, ett ljus - och särskilt spegelbilderna ger behagligt djup. Det är därför den får ett plus i kanten, men det räcker inte i två timmar. Av den konkreta handlingen, om det finns någon, fattar jag ingenting. Det poetiska språket i dialogen med frågor och svar påminner mig om diskarna i källaren i Riket. Det känns som att det är viktigt, men jag förstår det inte, jag känner mig lite pantad. Alldeles för många gånger slås jag av att jag sitter och kollar på en Dressmanreklam. I slow motion. Tack, men nej tack.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Ett långt och långsamt sömnpiller som ändå fascinerar på nåt obeskrivligt sätt. Marguerite Duras mest kända film skildrar en fransk ambassad i Calcutta med ett osammanhängande och förskjutet bild- och ljudspår. Hela tiden finns känslan av att allt som händer i filmen händer någon annanstans, utanför bildrutan, eller redan har hänt, någon annanstans, någon annan gång. Kvar finns bara en hopplös sorg som darrar av psykisk anspänning och karaktärerna rör sig som spöken, skuggor från det förgångna, i samma rum och trädgård utan att egentligen komma någonstans. Carlos dÁlessios svala bossa-muzak blir en kontrapunkt till berättardialogerna och interiörbilderna. Duras använde samma musik till uppföljaren året efter. Det känns inte som att jag kommer att se den.

Nr 305: På Västfronten Intet Nytt

2011-06-24T12:37:00.004+02:00

Originaltitel: All Quiet On The Western Front (1930)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Första världskriget och jag funderar på det här med stridsscener. Det känns som att de i den här filmen är en föregångare till i princip alla krigsfilmer jag har sett. Men vad jag klurar på är hur "verkliga" scenerna är. Att de är välgjorda och imponerande råder det inget tvivel om, men var det ungefär så det såg ut? Är det ungefär så det ser ut i krig? Allt jag vet om krig har jag sett på film. Jag tänker till exempel på Ruben Östlunds kortfilm Händelse vid bank som skildrar ett bankrån sett utifrån banken, från ett och samma ställe. Hur lite action det är när man ser det från bara en synvinkel. Inga scener inifrån de hjälmbärande rånarna, inga flås, inga skakiga bilder, inget adrenalin, inga klipp. Hur ser ett krig ut egentligen? Rent filmiskt är det nog ingen hit att göra en drygt två timmars krigsfilm på det sätt som Händelse vid bank är gjord - då hade den förmodligen inte kommit med i 1001-boken i alla fall.
Jag tyckte väl att jag kände igen producentens namn, Carl Laemmle jr, och mycket riktigt låg han bakom både Dracula och Frankenstein som vi tidigare betat av. Hans far Carl Laemmle grundade Universal Pictures, eller Universal Studios, eller Universal - vad fan det nu heter.
"Nach Paris" står det på svarta tavlan i klassrummet där de tyska pojkarna indoktrineras av sin magister. Ut och kämpa för fäderneslandet, ut i krig, stolt och stark. Och pang i hjälmen med den iögonfallande spetsen, ute i fält är det inte som de tänkt. Smutsigt, lerigt, regnigt, död, skrik, blod och hunger. Och till vad nytta?
Det är som tidigare skrivet stridsscenerna som är nåt att hänga i granen - de lugnare scenerna blir ofta väldigt teatraliska och överspelade. Där tycker jag att remaken från 1971 är klart bättre, särskilt i scenen där Paul hamnar i en grop med fransmannen som inte vill dö. Dels ser ju fransmannen lite för komisk ut där han sittligger med ett litet flin och dessutom ändrar han ansiktsutryck ganska rejält mellan klippen när han är död. Även scenerna där tyskarna stöter på och bjuds in av några franska kvinnor är bättre i den senare versionen. I den här rullen känns det som en passage med tydlig farskänsla. När männen efter vad jag antar är flera månaders avhållsamhet i skyttegravarna kommer smygande med varsin bamsesalami i erigerat tillstånd är det svårt att hålla sig för skratt. En liten pärla är händerna på en soldat som hänger kvar i taggtråden efter att kroppen exploderats bort av en granat eller bomb. Det känns krigiskt, meningslöst och effektfullt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Lewis Milestone filmatisering av Remarques roman är ett gripande antikrigsdrama som trots sina 80 år håller en riktigt hög kvalitet. De spektakulära stridsscenerna är ambitiösa och är fullt mätbara med flera av de moderna krigsfilmer som gjorts. Jag gillar särskilt bildspråket, speciellt i de scener som filmas genom fönster, dörröppningar och skottgluggar. Filmen handlar om en grupp tyska skolpojkar som efter ivrigt propagerande från sin lärare söker frivilligtjänst till första världskriget. Idealen förändras snabbt och krigets meningslöshet blir vardag för soldaterna som dör en efter en. Tyvärr är den alldeles för lång och som flera av de tidiga 1900-talsfilmerna lite för dramatiska och omständliga. Lew Ayres gör en trovärdig rolltolkning som den unga soldaten Paul Bräumer. Ironiskt nog blev han offentligt fördömd när han under andra världskriget vägrade bära vapen. Istället tjänstgjorde han en period som sjukvårdare.

Nr 304: Leva Sitt Liv

2011-06-19T11:48:00.006+02:00

Originaltitel: Vivre Sa Vie: Film En Douze Tableaux (1962)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar:
Tableau 1: Vinjettmusiken som tystnar i långa perioder. Ryggbilderna på Nana och Paul när de sitter vid bardisken och pratar om att lämna varandra.
Tableau 2: I skivaffären. En enda lång scen. I skivbacken "The lion sleeps tonight".
Tableau 3: Den lilla hinten att Nana och Paul har ett barn tillsammans, de tittar på fotografier och Nana säger att barnet liknar Paul mer än henne. Hörnbilden på portvaktaren med den dansande pojken. Nanas och Jeanne dÁrcs simultantårar - martyrskap - Nana ska också säljas och dödas.
Tableau 4: Förhöret - bokstaveringen i samklang med nedslagen från skrivmaskinen.
Tableau 5: Första kunden - ingen kyss på munnen.
Tableau 6: Hallicken rekryterar Nana - är hon en dam eller en slampa? Förolämpa henne. Är hon en slampa blir hon arg, är hon en dam ler hon. Nana skrattar.
Tabelau 7: Ett helt brev skrivs i bild. Champs Élysées på stort väggfotografi i bakgrunden, som utsikt. Nana mäter sin längd med imsevimsespindelmetoden. 1,69 lång.
Tableau 8: Prostitutionens A-Ö. På hotellrummen byts oftast bara handdukarna.
Tableau 9: Dansen i biljardhallen. So Tarantino.
Tableau 10: Nana nästan besviken över att kunden beställer in en ytterligare kvinna som får uppmärksamheten.
Tableau 11: "För att leva och prata måste man ha genomgått den död det innebär att inte prata".
Tableau 12: Jules och Jim i bilen på väg till försäljningen av Nana. Pistolföringen och det snabba slutet.

Nanas (Anna Karina) ansikte bränner igenom bilden helt nådelöst. Hon är totalt medveten om att hon väljer, gör val, ansvarar för dessa. Men likafullt - ett offer för sina val. Jump cuts, voice overs och titt i kameran: ingredienser i Franska Nya Vågenfilmer. Men stabil kamera, pålitlig. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Absolut en av de bästa i sin genre, och vi har många till att se av Jean-Luc Godard. Det ska bli ett sant nöje.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Nanas liv i tolv scener. Varje sekvens en pusselbit, ett val. Avskalat och naket. Nana (Anna Karina) är en hemlös tjej, dryga 20, arbetar i en skivaffär, har ett barn hon aldrig träffar och dejtar killar som hon ljuger för. Allt sägs utan att uttalas. Långa tagningar och Parisvyer. Ryggar och cigaretter. Nana rekryteras av hallicken. Prostitutionens villkor läses upp som om det vore ett fackligt avtal. Med jämna mellanrum kommer sådana självständiga inslag, en uppläsning av Edgar Alla Poes Det ovala porträttet, stumfilmen En kvinnas martyrium om Jeanne d'Arc, en biljarddans, en jukeboxballad. Varje inslag så självklar i Nanas liv men fogas ändå inte samman till en helhet. Det blir ett ofullständigt pussel som avslutas med några snabba skott på öppen gata. Stram och sensuell signerad Jean-Luc Godard.

Nr 303: Skjut På Pianisten

2011-06-18T12:05:00.004+02:00

Originaltitel: Tirez Sur Le Pianiste (1960)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Ol´ Barber House i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Truffaut klinkar till med en liten annorlunda rackare - en fransk nyvågsdeckare med kniv- och självmord, biljakter och ordentlig vilda västern-pangpang på slutet. Genom bland annat utsökta flashbacks får vi följa Charlies (Charles Aznavour) minst sagt omtumlande förflutna. Som före detta berömd konsertpianist och änkeman, men numera barpianist i Paris, låter han dagarna rulla på med både älskarinna och flickvän. När brodern kommer in med blåtira och ett par gangsters i hälarna är det dags att ställa upp för familjen. Efter diverse slagsmål och kurragömmalek hamnar sällskapet ute på landet där en riktig shoot out äger rum. Till sist hittar vi Charlie tillbaka på baren bakom pianot.
Redan från öppningsscenen med pianoklossarna kan man börja mysa och förutom att filmen är en annorlunda gangsterrulle finns det flera små bitar som höjer betyget. Sängscenen är en av dem, när det vakna parets kärlekssamtal varvas med bilder av hur de sover. Mycket fint.
Skakig handkamera, jump cuts och bildpoesi är några ingredienser. Man får dock inte vara petig med exteriörerna i scenen när Charlie och Lena åker bil med bovarna - riktigt gott och blandat både vad gäller hastighet och omgivande trafik. Men skit samma, som man väl tänkte på den tiden.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Truffauts andra långfilm är en fransk film noir i nya vågen-stil med mycket action, en del pang-pang och en jädrans massa hoolabaloo. Charlie är den hyllade konsertpianisten som efter sin frus självmord byter identitet och blir barpianist på en sunkig Parissylta. Hans bröder, Chico, Momo och Fido, ställer till det för sig och drar in Charlie och servitriskärleken i en farsliknande gangsterfejd. Allt slutar i bästa vilda västern-stil med pekfingersnurrande pickadoller och kortdistansskytte. Det märks att Truffaut hade roligt vid inspelningen. Skjut På Pianisten är långt ifrån ett mästerverk men har en slags B-filmscharm som känns ganska slumpartad. Lite som att "vi börjar så här så får vi se hur det blir". En av de bästa scenerna är nog när en av gangstrarna "svär vid sin mors död" och en snabb bildsekvens visar en äldre kvinna som faller ihop i en hjärtattack. Det är humor.

Nr 302: Soluppgång

2011-05-14T12:26:00.009+02:00

Originaltitel: Sunrise: A Song Of Two Humans (1927)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Stadens lockrop håller på att trassla till det ordentligt för det svalnande lantbrukarparet på landet. En häftig romans mellan bonden och kvinnan från civilisationen leder till ett oanständigt förslag från kvinnan; dränk din fru och följ med mig in till stan. Sagt och gjort, men ute i båten på den sista färden får mannen kalla fötter och skonar sin fru (som har den vassaste hjälmbenefrisyren nånsin). Hon är dock fortfarande livrädd när de kommer in till stranden så hon hoppar på första bästa spårvagn som kommer glidande nedför berget. Mannen följer efter och de försonas på väg in till staden. Slut på den första, bittra delen. Inne i staden på tivoli är bondparet nu så nyförälskade att de tas för nygifta. Mannen köper blommor och paret pussas och kramas mest hela tiden. En packad griskulting får väl stå som bästa symbol för nyfiket rus. På en frisersalong brusar bonden upp och bluffknivar en snubbe som flirtar lite med hans fru. När kvällen kommer är det dags att segla hem. Var båten kom ifrån är det väl bäst att blunda för. Ute på vattnet driver en riktig partyflotte förbi, med eld och sång och dans, men då är jag så skönt vaccinerad mot oväntade inslag att jag bara diggar det. Och när man mest anar det kommer blixt och dunder och storm. Frun ramlar överbord som var tänkt från början, mannen tar sig in till land efter hjälp. I buskarna smyger kvinnan från staden som tror att allt gått enligt planerna. Hon får sig också en dos av den milt sagt labile bonden som försöker strypa henne innan folket ropar att de har hittat kvinnan till havs, flytande på en av de flytbojar av gräs som mannen lagt i båten tidigare. De var ämnade för honom, men nu fick istället frun användning för dem. Så nära kan det vara mellan liv, död, kärlek och hat. Frun kvicknar till efter en sängvisit, bonden är lycklig över att ha henne i livet och kvinnan från staden försvinner tillbaka till neonljusets och bergochdalbanornas rike. Slutsats; ett nattdopp är aldrig fel för frisyren.
Till skillnad från större delen av de stumfilmer jag sett lider den här rullen inte alls av temposänkningar till följd av för långa klipp eller evighetsskyltar med tre ord i repliken. Tvärtom är det ett mumsigt flöde av bilder och klipp som rinner förbi. Särskilt i början känns det väldigt mycket "Mannen med filmkameran" med spårvagnar och båtar och människor som rör sig in i varandra från olika riktningar. Lager på lager. Historien är pekboksenkel att följa men alls inte tråkig. Mycket övertygande spel av särskilt mannen (George O´Brien) och ett bevis på ypperlig bredd av den tyske expressionisten, regissören F.W Murnau, som vi tidigare bekantat oss med både i Nosferatu och Kärlekens ö. Murnau dog 1931 och begravningen besöktes av endast nio personer. Men en av dem var Greta Garbo. Så skulle man lämna.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: F.W. Murnau känner vi igen, bland annat genom det söderhavska kärleksdramat i Tabu - Kärlekens Ö. I Soluppgång berättar han återigen en kärlekshistoria, bedrägligt enkel men ändå skönt framställd. Det unga paret på landet slås isär genom fresterskan från staden. Mannen (George O´Brien) är beredd att ta livet av sin fru (Janet Gaynor) genom dränkning men hindrar sig själv i sista stund. Istället flyr den förtvivlade frun och en jakt börjar som tar det unga paret till staden där de återförenas i nyförälskelsens vackra melodi. På vägen hem i båten händer då det ofattbara - en storm kastar frun över bord och drunkningen tycks vara ett faktum. Men se, flyter hon minsann inte i land och vaknar till liv... Fresterskan (Margaret Livingston) som smyger omkring i buskarna lämnar besviket landsbygden och det unga paret lever lyckliga i alla sina dagar. Undertiteln En sång om två människor ger en fin beskrivning av detta kärleksdrama, denna ballad med lyckligt slut. Jag gillar tempot som gör att man lyckas behålla spänningen och drivet i handlingen. Det omständliga tuggandet som finns i många stumfilmer klarar sig den här filmen helt utan. Enkelheten, de snabba klippen och ett skönt foto gör Soluppgång till ett fint uppvaknande.

Nr 301: Älskande Par

2011-05-10T20:53:00.006+02:00

Originaltitel: Älskande Par (1964)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på 9 Avenue Hector Berlioz i Juan les Pins, Frankrike.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag befinner mig i närheten av Cannes när jag ser den här filmen, och det var också här den skapade något slags rabalder när den visades på filmfestivalen - jag antar att det var 1964. Mai Zetterling har gjort film av Agnes von Krusenstjernas sjudelade romansvit Fröknarna von Pahlen. Tre kvinnor på samma BB. Olika bakgrund och öden, men sammanknutna av den mest firade av fruktbarhetstraditioner; midsommar. Agda, Adéle och Angela. Fråga mig nu så skulle jag inte kunna redogöra för vem som var vem eller vem som spelade vem, men Harriet Andersson är med. Och Jan Malmsjö som redan på denna tiden kunde konsten att skådespela, men inte en replik, inte en gest når fram till mig med en känsla av autensitet.
Persongalleriet är rikt, för rikt för att jag ska kunna hålla reda på alla. Men det finns en frätande intensitet i den här filmen, dels på grund av Sven Nykvists fantastiska fotografikomponerade bilder, dels på grund av klippningen mellan historierna - till största delen består filmen av BB-kvinnornas återblickar på sina liv. Hur hamnade de här? Hade den här filmen visats linjärt från början till slut hade jag nog gäspat inom en kvart. Det gjorde jag i och för sig nu också, men det hade inte med filmen att göra.
Älskande par är utan tvekan en av de mest intressanta svenska filmer jag sett, och jag är övertygad om att jag kommer se den igen och kanske en gång till för att förstå vad den egentligen handlar om.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag skrev ett inlägg där jag mycket målande och intelligent beskrev behållningen med den här filmen. Tyvärr försvann det inlägget någonstans i sajberrymden och kvar finns endast ett förvånat "jaha". Därför känns det föga motiverande att återigen försöka återge min beundran över Mai Zetterlings fantastiska kvinnoskildring. Zetterling hade själv en 20-årig skådespelarkarriär i USA och Sverige bakom sig när hon regisserade denna, sin första, långfilm. Gio Petré, Gunnel Lindblom och Harriet Andersson spelar de tre kvinnorna som i början av filmen återfinns på ett barnbördshus. Filmen berättas därefter i återblickar och vi får följa dessa kvinnors öden som på olika sätt sammanflätas i varandra. Jan Malmsjö hoppar in emellanåt som en dansande clown och lyfter inte filmen särdeles mycket.

Nr 300: De 39 Stegen

2011-05-05T21:21:00.006+02:00

Originaltitel: The 39 Steps (1935)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Waldemars Hage 5 i Oslo

Roberts betyg: 3

Kommentar: Spiondrama i tider när James Bond inte ens var påtänkt. Inte alls en dumrulle, men för mig håller det inte riktigt när de centrala delarna raserar mer än håller uppe. Förklaringen på titeln på slutet känns verkligen som något man skulle kunna reklamera än idag. Även den nationella hemlighet som memorerats av Herr Minne och lirkas fram känns lite utspädd. Jakten på den ofrivilligt indragne mordmisstänkte Richard Hannay (Robert Donay) som flyr från London till Skottland med tåget The Flying Scotsman är visserligen spännande, men också stundtals surrealistisk - hur kan de efterföljande hela tiden veta var Hannay befinner sig? Har han en sändare planterad på sig? Som jag förstår det har Hitchcock frångått ursprunsmanuset (boken De 39 stegen av John Buchan (1915)) på flera ställen eftersom det var osannolikt. Varför inte då gå hela vägen och göra det sannolikt?
I övrigt vimlar det av hyperklassiska små scener som hör spioneri till:
* kyssa en främling för att få förföljarna att springa förbi
* gå med i parad för att beblanda sig med folkmängd och komma undan
* bli skjuten i hjärttrakten men räddas av en helig och hård bok
*sitta handklovsihop med en argbigga som sen får reda på att du är en hyvens rackare
* gömma sig bakom ett vattenfall
* låtsas vara gifta för att få gemensamt rum på hotell
* bluffa att ha en pistol i jackfickan
Affe gör sin traditionella cameo några minuter in i filmen och slänger skräp framför en buss och visst måste väl mördarens hopp från teaterbalkongen på slutet vara en passning till Lincoln? Men varför? Det vet man aldrig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Hitchcocks höghastighetsrulle är både underhållande och överraskande. Det är mord, konspirationer och tempofylld action som skulle passa i vilken modern film som helst. Naturligtvis har filmen en hel del falluckor och är sådär överdrivet dramatisk som bara svartvita mellankrigsfilmer kan vara men det är lätt att förlåta. Hela intrigen går ut på att avslöja filmens titel och det är spännande hela vägen till avslöjandet då det faller platt och ridån går ner. Hitchcock ägnar sig kanske lite väl åt förenklade lösningar men underhållningsvärdet väger över och De 39 Stegen är definitivt en film som platsar bland de 1001 filmerna.

Nr 299: Mannen På Taket

2011-04-30T21:10:00.003+02:00

Originaltitel: Mannen På Taket (1976)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Visst är det filmens regissör Bo Widerbergs son Johan som rultar omkring som liten knatte när Sven Wollter visar kuken i början av filmen - en av Johans bättre prestationer menar vissa. Mannen på taket är en filmatisering av radarparet Sjöwall/Wahlöös deckarroman Den vedervärdige mannen från Säffle som gavs ut 1971. Som jag förstår det är det den andra i ordningen av "Beckfilmer" som producerats i Sverige. I den första, Roseanna, är det Keve Hjelm som spelar Beck, men i Mannen på taket är det Carl-Gustaf Lindstedt som hamnar i händelsernas centrum när en gammal fulpolis blir bajonettmördad i sjukhussängen på Sabbatsberg. Detta är bara den första av flera poliser som kommer bli attackerade av en man som krypskjuter omkring på taken i centrala Stockholm. Efter undersökningar visar det sig ligga en massa kalla JO-anmälningar mot den nu döde polisen och skräpa. Misstankarna riktas till slut mot en gammal oförrättad Åke Eriksson, spelad av Ingvar Hirdwall - som i de senaste Beckfilmerna spelar Becks stänkargranne.
Från en blodfylld början (8 liter grisblod), via en mer och mer lufttät utveckling av både handling och personer till en actionfylld (störtad helikopter, modell Bell 206) och nervdallrande (en skadeskjuten Lindst tedt ska halas in genom ett fönster) upplösning visas prov på grymt skådespel, hjärtgropsbilder (barn på trehjuling) och stegrande klippning. Mycket fint!
Enligt bonusmaterialet på DVD:n står Bo Wiederberg på egen risk med en kamera under helikoptern, nere vid toalettingången, för att få de bästa bilderna. Men man vet ju fan aldrig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Sjukhusmordet på Sabbatsberg och polisdramat är igång. Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) tar sig an fallet och leder utredningen genom en historia av polisvåld till misstankarna mot en hämndlysten Åke Eriksson som spelas av Ingvar Hirdvall. Åke är snabb att barrikadera sig på taken kring Odenplan i centrala Stockholm där han överlagt och utstuderat skjuter mot poliser. Mannen på taket är en nagelbitande thriller i en slags dokumentär dogmastil. Det är förvånansvärt intressanta rollporträtt och actionscenerna med den störtande helikoptern och jakten på taken är kittlande. Jag är glad att ha sett en sida av Beck som inte är moderna löpande band-produktioner. Det är precis så här det ska se ut.

Nr 298: Amadeus

2011-04-25T21:00:00.002+02:00

Originaltitel: Amadeus (1984)
Filmen sågs på TV 4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg:

Kommentar:

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Milos Forman tecknar ett modernt och vildsint porträtt av det musikaliska geniet Wolfgang Amadeus Mozart. I Tom Hulces tolkning blir Mozart en fnittrande narr som ställs emot den bittre och strame antagonisten Salier (F. Murray Abraham). Vi får följa Salieri som på ålderns höst berättar om den djupa och bittra avundsjuka som präglade relationen mellan de båda kompositörerna. Amadeus är ett spännande och episkt kostymdrama som ger en av många bilder av en av historiens mest berömda kompositörer och om hur en annan ständigt får leva i skuggan av detta geni. Hur mycket som är sanning eller inte spelar mindre roll. Slutscenerna när Salieri tecknar ner det berömda verket Requiem på Mozarts dödsbädd är starkt och känslosamt.

Nr 297: Ett Herrans Liv

2011-04-22T09:32:00.004+02:00

Originaltitel: Monty Python's Life Of Brian (1979)
Filmen sågs på TV 4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En sketchfilm, där några delar är klart starkare än helheten och där några delar sjunker långt under ytan. Jehovascenen med Cleese är fin, likaså moståndsrörelsebråken. På minuskontot hamnar rymdresan och gladiatorkampen.
Religionsatir på hög nivå, jag missar säkert halva poängerna. Det är smart, roligt och uppenbarligen väldigt genomtänkt. Men det blir aldrig så roligt att jag släpper fram garvet. Det är mycket fniss, återhållsamma mungipor och en del genomnäsanpustande. Och så känns det väldigt ofta med Monty Python.
Roligt att leta efter Pythonkaraktärerna i varje scen - Cleese är ju alltid lätt att hitta på grund av längden, men de andra kan vara klurigt maskerade och röstförvrängda. Filmen rörde tydligen upp en del damm när det begav sig, men som allt damm lägger det sig och väntar på nästa vindpust. Vad fan menar jag med det?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det är med mycket små marginaler som Monty Pythons klassiker lyckas klättra över 4-strecket. Som alltid när det gäller det brittiska satirgänget så är deras filmer ihopsatta av sketcher mer än en sammanhållna spelfilmer, så även denna även om just Ett Herrans Liv ändå känns mer sammansatt än många andra. Cleese är som vanligt briljant i sina roller, övriga känns väldigt ojämna och asgarven uteblir helt efter att ha sett den här filmen ett antal gånger. Trots detta så är Monty Python smått genialiska och helt osannolika och ojämförbara när det gäller brittisk humor. Den är inte alltid den bästa, många gånger så långt under bältet att den gräver ner sig själv. Men de gör det med skärpa och självsäkerhet och det gillar jag.

Nr 296: Terminator

2011-04-21T14:48:00.004+02:00

Originaltitel: The Terminator (1984)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Den får en trea eftersom jag tycker uppföljaren är bättre, och den fick 3+. Arnold Schwarzenegger onelinear sig igenom detta framtids-baktids-actionäventyr. De logiska vurporna med tidsresor och särskilt anledningarna till dessa är ju bara att lägga i bakluckan och bränna vidare mot förintelsen. Visst är det spännande ibland och särskilt slutet med hydralpressen är ju en riktig klassiker. Men det känns lite som att Terminator för mig har gått från att vara en bit filmhistoria till att vara bara historia.
Hasta la vista baby.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Samma betyg som uppföljaren även om jag kanske tycker att den är kvalitativt bättre. Men Terminator var ändå först och angav liksom den dystopiska tonen som uppföljaren förvaltar på ett bra sätt. Handlingen slår knut på sig själv men den är egentligen inte särskilt viktig. Den stilfulla apokalyptiska estetiken som präglade flera filmer vid den här tiden, till exempel tidigare sedda Blade Runner, är den självklara behållningen. Arnolds nollställda tröghet och låtsastuffa attityd blir mest en ironisk kalkon - men en kalkon som kacklar sig igenom hela filmhistorien genom de få citat som de flesta kan rabbla utantill. James Camerons tech noir innehåller klassiska sci-fi och slasher-element som passats ihop på ett mycket underhållande sätt.

Nr 295: Alla Helgons Blodiga Natt

2011-04-20T14:41:00.004+02:00

Originaltitel: Halloween (1978)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Sexårige Michael Myers knivmördar sin syster på Halloween, spärras in på psykklinik varifrån han rymmer 15 år senare för att återvända till den lilla staden Haddonfield och fortsätta sitt sliceande. Offren är barnvaktande, gräshöga, ölfulla och sexpigga tonåringar med Jamie Lee Curtis i spetsen. Med omväxlande povs; mördare, offer, objektiv bild kryper den här rullen fram i ganska långsam och nervig mak. Inga överdrivna effekter i form av blodfontäner eller evighetslånga jakter upp och ner i trappor. För det mesta är det snabbt och effektivt avklarat - Myers är ingen show offare. Med små medel, både ekonomiskt, bildligt och musikaliskt skapar regissören och musikmakaren John Carpenter en stämning som får fötterna att resa sig från golvet upp i soffan. Det sparsamma pianoklinket i kombination med avståndsscener i både mörker och ljus blir en fin skräckdukning. Ibland upplever jag scenerna som alltför långa, särskilt de som ska transportera tittaren vidare. Den absolut bästa scenen är när Myers har dödat en nyknullad pojkvän och spetsat upp honom på en dörr i köket. Myers drar sedan ett lakan över sig och går upp till sovrummet där flickvännen fnittrar åt vad hon tror är en skojfrisk pojkvän. Myers bara står helt tyst inför hennes allt större frustration. Bara står där som en shejk. Sen stryper han henne med telefonsladden när hon försöker ringa efter hjälp. Genialiskt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det enklaste av det enkla: En maskerad mördare terroriserar en amerikansk småstad där sex- och ölsyndiga ungdomar drabbas skoningslöst. John Carpenter gör en voyeuristisk skräckhistoria med lååånga och utdragna scener, precis på gränsen mellan att vara nagelbitande och långtråkiga. Det intressanta är ändå den subjektiva pendlingen mellan mördare och offer. Vi får genom kameran följa mördarens blick och iakttagande och i nästa scen är det bytets perspektiv som gäller. Det skapar en intressant list och estetik som ligger väldigt nära en annan thrillermästare, nämligen Affie Hitchcock. Referenserna till Hitchcock är också tydligare än så: huvudrollsinnehavaren Jamie Lee Curtis är till exempel dotter till Janet Leigh, offret i duschscenen i Psycho och karaktärsnamnen Sam Loomis och Tom Doyle har hämtats direkt från Hitchcockfilmer. Självklart högg den mystiske mördaren Michael Myers in sig i hjärtat hos publiken och ett antal uppföljare och nyinspelningar gjorts.

Nr 294: Terror på Elm Street

2011-04-19T21:39:00.005+02:00

Originaltitel: A Nightmare On Elm Street (1984)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Somna inte. I drömmarna jagar Freddy Krueger dig, och han vill döda. Freddy gillar att rispa, skära cutta och strimla. Personligen tycker jag det är genialiskt att vända på steken och förlägga handlingen till en drömvärld, men det var tydligen just det som fick de uppvaktade filmbolagen att tacka nej till manuset som författaren och regissören Wes Craven skickade runt. Till slut blev det dock napp hos det lilla L.A-baserade bolaget New Line Cinema. Filmen tog ca 30 dagar att spela in, beroende på källa, och kostnaden var 1,8 miljoner dollar. En lågbudgetfilm helt enkelt, men en produktion som använde sina slantar väl.
Uppslaget till filmen fick Craven när han läste några tidningsnotiser om kambodjanska flyktingar i USA som led så svårt av mardrömmar att de bestämde sig för att sluta sova. Med hjälp av utspottade sömntabletter och kaffekokare i garderoben lyckades de hålla sig vakna så till den grad att de till slut somnade av total utmattning för att sedan dö antingen i sömnen eller i anslutning till uppvaknande till följd av mardrömmar.
Balansgången mellan eller kanske rättare sammansmältningen av dröm och verklighet gestaltas skickligt utan att det behövs några fluffiga bildförvrängningar i gränsövergångarna. Ett mycket fint grepp är också att hela mardrömmen när Nancy ligger på sömninstitutet skildras från de vaknas sida.
Miljön är hyperamerikansk med nattliga fönsteringångar, tv och sexuell återhållsamhet som om den släpps fri bestraffas med ett monster med stora klor. Det vilar nämligen en liten förbannelse över grannskapet efter att en tjugobarnamördare för länge sedan blivit frisläppt på grund av en teknisk detalj, varpå föräldrar i området bildade mobb och gjorde processen kort med förövaren medelst kremering. Men dog han verkligen? Det luktar Poltergeist och The Shining lång väg i scenerna där Nancy kryper på väggar och i tak - scener som var möjliga tack vare ett roterande rum. Alla möbler och prylar sattes fast och kameran var fixerad så att den följde med rummets rotationer. Det enda som rörde sig i bilden var skådespelerskan - därav illusionen att hon kryper på väggarna.
Johnny Depp gör sin första större roll och blir ihågkommen främst för den fantastiska tröjan som slutar några mil ovanför naveln. Övriga roller spelas ungefär så taffligt som man nästan hoppas på, med undantag för Nancys morsa som är obegripligt dålig. Ibland känns det som att hon är inklippt från ett helt annat sammanhang, typ en dagsänd såpopera eller liknande, och att hon är mer spacklad än Robert Englund som spelar Freddy.
Terror på Elm Street fick sex uppföljare och det gjordes 2010 en remake på denna första film. Anmärkningsvärt är att i remaken spelar Jackie Earle Haley Freddy Kreuger. Haley var på audition på första filmen 1984 och som stödsällskap hade han med sig polaren Johnny Depp. Depp halkade in och fick en roll, Haley blev utan. Så kan det gå.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Mina tidiga tonår präglades av Terror på Elm Street-filmerna. Jag vet inte hur många det fanns och hur många jag såg innan jag ledsnade. Den snälla ödlan från tv-serien V, Robert Englund, spelade barnamördaren Freddy Krueger som hemsöker tonåringarna i deras drömmar. Freddy brändes till döds av tonåringarnas föräldrar när de själva var unga och nu har han återkommit för att hämnas. Med sitt brända ansikte, den slitna rödsvarta tröjan och knivhandsken är han en mordisk gycklare som använder sina offers undermedvetna när han slår till. Det är klassisk skräckromantik mixad med B-filmsplatter och skådisar som verkar vara plockade från nån nybörjarcirkel i drama. Trots den låga budgeten och det taffliga skådespeleriet är det ändå en film jag minns med förtjusning. Den väver skickligt ihop dröm och verklighet och även om det finns en hel del svajiga scener så är den övertygande genom drömsekvenserna. Allt kan liksom hända där. Och gör det... One, two, Freddy comes for you....

Nr 293: Midnight Cowboy

2011-04-13T22:13:00.005+02:00

Originaltitel: Midnight Cowboy (1969)
Filmen sågs av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jon Voight, som vi senast såg i Den sista färden (1972), är landsortsbon Joe Buck som iförd cowboyhatt och tatuerade stövlar steppar ner för gatan till tonerna av Everybody´s Talking, tar långfärdsbussen till New York för att bli lyxgigolo men hamnar i ett råtthål till lya tillsammans med småskurken och krymplingen Enrico "Ratso" "Rico" Rizzo (Dustin Hoffman). Hoffman påminner på nåt vis om Rain Man i den här filmen - fast mer desperat och destruktiv.
Det jag gillar med Midnight Cowboy är att den från början känns som en feel goodhistoria med lycksökardrömmar, för att sedan växla ordentligt till nån slags droghallis med svettiga lakan och pannor, virrvarrande bildspråk och slumhostande halsar. Mot slutet glider den tillbaka till bussturen med ett drama ending med en imponerande scen där kameran först ligger på Joe som pratar med Ratso som sitter i sätet bredvid. Kameran går över till Ratso som är död med öppna ögon och huvudet mot rutan. Joe skakar honom och efter en stund går kameran tillbaka till Joe och följer hans reaktion. Detta i en tagning. Åtminstone två riktigt svåra moment. Det första att hålla ögonen öppna så länge och under åverkan. Det andra att reagera stiligt och stillsamt som Joe gör. Dessa två ihop ger en tagning som sitter fast länge.
Jag tycker också mycket om de scener där det klipps in minnen och önsketänkande från särskilt Joe. Midnight Cowboy är en liten rackare som legat och väntat på att bli upptäckt. Härligt.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Den naiva Texasdiskaren Joe Back (Jon Voight) drar till tonerna av Everybody's Talking med Harry Nilsson mot New York där han hoppas på en karriär som en midnight cowboy, en manlig prostituerad. Det går väl sådär om man ska vara ärlig. Det hela slutar med att han själv får betala för sina kvinnliga bekanta. Härligt. Han träffar bedragaren Enrico Rizzo (Dustin Hoffman) som får alla möjliga smeknamn under filmens gång och drömmer om ett liv i Florida där kvinnorna är snygga, rika och avklädda. Dock är Rizzo tbc-sjuk och hans tillstånd försämras kontinuerligt. Midnight Cowboy är en fin film om mänskliga relationer och tillkortakommanden. Referenserna till 60-talets mode och New York-kultur genom bland annat en fest med Andy Warhol känns lite grann som drogscenen i Easy Rider - märkligt placerad men ändå intressant och fascinerande. Slutscenen på bussen mot Florida knyter ihop säcken på ett fantastiskt sätt. Midnight Cowboy är en film som växer i minnet.

Nr 292: Närkontakt Av Tredje Graden

2011-04-12T22:23:00.003+02:00

Originaltitel: Close Encounters Of The Third Kind (1977)
Filmen sågs på TV4 Film av Jimmy och Robert på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: I början blir jag alldeles förvirrad av att jag tror att Richard Dreyfuss spelar den skäggige kartläsaren. När det sen växlar över till en orakad Dreyfuss i en bil på landet fattar jag inte mycket. Sen händer det mystiska saker; elavbrott, lekande ufon, tonspelande ufon, runda ufon och ufon med antenner. Dreyfuss blir besatt av att hitta en förnimmelse som visar sig vara berget Devils Tower. Allt pekar åt det hållet och efter en grundfärgsblinkande keyboardkonsert kommer de försvunna piloterna ut ur rymdskeppet. Och Dreyfuss får gå ombord. Rörande, men jag fattar inte riktigt. Jag ser den här filmen som en förgräddning till E.T och Poltergeist som kom några år senare och som jag tycker håller minst snäppet högre klass.
Det mest anmärkningsvärda i den här rullen tycker jag nog är att den gamle FranskaNyaVågenlegenden Francois Truffaut har en stor roll. Man slutar aldrig att förvånas.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Spielberg lägger med denna historia, om en vanlig människas jakt efter sanning och övertygelse, ribban och anger tonen för sina kommande filmer. Aningen för lång, kanske lite snårig och lite för svulstig men ändå en typisk Spielberg-film, både till form och innehåll. Fascinationen för rymden och vårt sökande efter mening och värde blandas effektivt samman och den visuella upplösningen på slutet känns förutsägbar men väcker ändå förundran och starka känslor, mycket tack vare John Williams musik. Francois Truffaut är den stora överraskningen i filmen.

Nr 291: Vampyr

2011-04-10T21:36:00.003+02:00

Originaltitel: Vampyr - Der Traum Des Allan Grey (1932)
Filmen sågs på Veoh av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Malmö.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Skönt stram surrealistskräckis. Nicolas de Gunzburg, som stod för stålarna mot att han fick spela huvudrollen gör en bra insats som den ockultintresserade studenten Allan Gray. Gray kommer till byn Courtempierre, tar in på ett värdshus, somnar och sen är kvarnen i rullning. Huvudingredienser i denna förbannelsehistoria är en bok om vampyrer, en läkare utan gränser, en dubbelskuggad och enträbent soldat, två döttrar och ett slott på landet. Det finns ju också en slags head of vampires, men jag har inte fattat om det är madame Chopin eller om det är en man - i vilket fall är det den varelsen som blir metallpålad genom hjärtat på slutet.
Förutom det blurriga fotot och den lite klaustrofobiska känslan som kommer genom labyrintfilmandet inomhus är den största godbiten de scener som visar Gray när han finner sig själv i en kista på väg att bli levande begravd sammanväxlat med Grays point of view inifrån kistan. Nästan lite åksjuka ibland när kistan bärs iväg och kyrktorn och träd vinglar förbi.
I övrigt som vanligt stundtals hopplöst att hänga med i handlingen, men de få replikskyltarna (mestadels boksidor som visas) gör färden åtminstone behagligt obehaglig.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det som framför allt har stannat kvar efter den här filmen är kameravinkeln från det som tycks vara likets synvinkel ur en kista. Fantastiskt snyggt och fascinerande. Annars är det en ganska rörig film som rinner som sand mellan fingrarna. Den dåliga bild- och ljudkvaliteten sänker omdömet mer än vad den kanske är värd för någonstans i det mystiska och okonventionella så finns det ändå ett spännande berättarspråk, inte minst bildmässigt. Vampyr är mer en konstfilm än traditionell skräckfilm och det är där den har sin största behållning.

Nr 290: Nine Queens

2011-04-05T22:00:00.003+02:00

Originaltitel: Nueve Reinas (2000)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på dagiset i Gettjärn.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Jag kan inte låta bli att tänka på den klassiska conartistfilmen Blåsningen när jag ser Nine Queens. Där Blåsningen känns fräsch, oväntad och steget före känns Nine Queens styltig, sömnig och några steg efter själva tittaren. Det blir så uppenbart att det ska komma en twist på slutet så det känns mer eller mindre onödigt att titta. Slalomportarna tas med vid marginal och vid målrakan med den smått pinsamma bankkraschen har publiken ledsnat och gått in i värmestugan. Visst gör både Ricardo Darin och Gastón Pauls godkända insatser som de båda bedragarna, men det gnistrar inte direkt runt stålkanterna.
Nine Queens är den argentinske regissören Fabián Bielinskys (död 2006) debut.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Etablerad bedragare lär upp nykomling i Argentiskt blåsningsdrama. Det dröjer länge innan filmmusiken vevar igång men när det händer blir det en skön dimension att vila i. För det behövs. Det mesta i den här filmen är nämligen så förutsägbart och trist att allt utöver själva handlingen blir intressant.

Nr 289: Utpressning

2011-03-26T11:08:00.007+01:00

Originaltitel: Blackmail (1929)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: En stumfilm som efter inledningen går över till att bli en talkie och verkar betraktas som den första brittiska talfilmen.
Alice (Anny Ondra) knivdödar en närgången pianist men glömmer handskarna på mordplatsen. Pojkvännen och Scotland Yarddetektiven Frank (John Longden) hittar handskarna och gömmer dem för att skydda Alice. Entré småskurken Tracey som övar utpressning mot paret men själv blir huvudmisstänkt. Efter ett King Kongfall från British Museum tar Frank Alices förnuft till fånga och hindrar henne att erkänna mordet.
Det mest minnesvärda i den här filmen är nog ändå Hitchcocks 19 sekunder långa cameo på tunnelbanan, där han blir terroriserad av en liten pojke.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Utpressningen kommer först efter en timme och då känns det mest som ett "jaha". Alice (Anny Ondra) grälar med sin polispojkvän Frank (John Longden) och följer med konstnären mr Crewe (Cyril Ritchard) till hans lägenhet. Han försöker våldta henne och hon knivhugger honom. Han dör. Småtjuven Tracey (Donald Calthrop) bevittnar Alices vistelse i Crewes lägenhet och försöker utöva utpressning mot Alice och Frank men historien tar en oväntad vändning när Tracey själv blir huvudmisstänkt och dör efter en polisjakt över taket på British Museum. En typisk Hitchcock-historia kan man tycka med den psykologiska undertonen som tydligt tema. Tyvärr blir det inte särskilt intressant. Hitchcock bestämde sig mitt i produktionen för att överge stumfilmen och efter den långa stunmfilmsinledningen börjar man plötsligt snacka. Men inte alla... Den tjeckiska Anny Ondra som spelade Alice gjorde endast läpprörelser för att hennes engelska var så dålig. Istället stod Joan Berry i kulisserna och läste hennes repliker. Så kan man också göra film.

Nr 288: En Fisk Som Heter Wanda

2011-03-25T00:44:00.005+01:00

Originaltitel: A Fish Called Wanda (1988)
Filmen sågs på TV4 av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Otto, denne fantastiske Otto. Alla fyra huvudkaraktärerna lyckas ordentligt bra med sina prestationer, men Otto glänser som spiran på katedralen i Rom. En fisk som heter Wanda är fullproppad med redan klassiska komedifilmscener. Ottos från höftenskjutande vredesutbrott, föraktande minspel och oförmåga att be om förlåtelse, hans svettindragningar och stövelinhalerande och operasex. K-k-kens hundmörderier, pommes frites i näsan och vurmande för djur. Archies faktiskt Pangibyggetsprintande, strippsekvens och utgenomfönstrethängande. Wandas språkfetisch, sluglistighet och kattdjursmanér. Den femte, George, sitter mest i fängelse och syns inte så mycket, men hans unbefuckinlievable i besöksrummet är en riktigt skön bubblare.
En fisk som heter Wanda är regisserad av långlevaren Charles Crichton som även regisserade Jag stal en miljon (1951) som också är med i boken. Och ta mig tusan om jag inte tänkte på just En fisk som heter Wanda när jag såg Jag stal en miljon. Det var scenen i det gamla garaget där Alec Guinnes tomtar omkring med en säck över huvudet. Den miljön påminner på något sätt om garaget där George gömmer bytet i ett kassaskåp. Det behöver ju inte ha något som helst att göra med att det är Crichton som regisserar, men sämre paralleller än så har dragits och kommer att dras.
En fisk som heter Wanda sägs också ha orsakat ett "death by laughing" - en dansk audiolog vid namn Ole Bentzen dog 1989 när han tittade på filmen. Det får väl ses som ett gott betyg.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En förvecklingsbuskis förklädd till kuppfilm med Monty Python-parhästarna John Cleese och Michael Palin i högform. Egentligen är det något med den här filmen som stör mig på ett retsamt sätt men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Kanske är det rollfigurernas enerverande sätt som gång på gång gör överslag och bakåtvolter. Samtidigt tycker jag att det är fånigt roligt med de stereotypa karaktärerna och hur man driver med engelsk-amerikanska kulturkrockar. Förvecklingarna är så många och invecklade att jag inte ens försöker mig på att redogöra för handlingen men kortfattat handlar det om en diamantkupp som går snett och en spirande romans som komplicerar historien ännu mer. Filmen gör definitivt inte anspråk på att vara trovärdig, istället gör man en smart och skarp komedi helt utan djup och mening.

Nr 287: Stadens Ljus

2011-03-20T11:12:00.005+01:00

Originaltitel: City Lights (1931)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Blind blomsterförsäljerska ligger risigt till ekonomiskt. Den godhjärtade luffaren tar från de rika och ger till de fattiga. Lyckad ögonoperation. Oskyldigt dömd till fängelse. Slutscenen som en grundbult i mängder av efterkommande romantiska kärlekskomedier.
Finemang. Enkel, rak och välspelad. Från blinda flickans vattenkastning, via miljonärens självmordsförsök och boxningskomik till fylleluckor och happy ending.
Minspel och rörelser som smäckar. Boxningsdansen som utvecklas till wrestling är fantastisk och hoppsan (!), där dök klassiska dubbelsmockan upp från när Rocky och Apollo nitar varandra samtidigt i slutet på Rocky III.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Chaplin trotsade talfilmen med "en romantisk komedi i pantomim" där den Lille Luffaren ser som sin mission att rädda en försupen överklassherre från att begå självmord och hjälpa en blind blomsterflicka att få synen tillbaka. Som vanligt hamnar han i en rad situationer som balanserar skickligt mellan melodram och komedi och de snyggt koreograferade boxnings- och måltidsscenerna visar en underhållare av världsklass. Chaplin dirigerade sin egen filmmusik och lade till ljudeffekter i efterhand så den absoluta stumfilmen som varit hans signum började slipas lite i kanterna. Stadens Ljus är en stunds trevlig underhållning men jag bli inte längre hänförd av den spatserade clownen.

Nr 286: Boudu Flyter Förbi

2011-03-19T10:56:00.007+01:00

Originaltitel: Boudu Sauvé Des Eaux (1932)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Aha, en tidig Renoir - som ju gjorde En utflykt till landet som vi såg för inte så länge sedan - och även denna film utspelas i och kring floden Seine. Den odräglige uteliggaren Boudu (Michel Simon) spelar ut hela registret hemma hos borgarfamiljen Lestingois och lyckas lägra både frun och tjänsteflickan, trots och tack vare sitt irrationella beteende. Boudu utmanar traditioner, gott uppförande och ödmjukhet med sitt trotsiga sätt och enorma skägg. Till slut verkar han ändå foga sig, vinner en storvinst på lotteriet och gifter sig med tjänsteflickan, men i ett sista kapsejsande hamnar han i Seine igen och simflyter nedströms tillbaka eller vidare mot sin fria tillvaro.
Så, syftar "saved from drowning" på första självmordsförsöket eller sista doppet i Seine? Eller både och?
1986 gjordes en remake av filmen i USA med Nick Nolte som motsvarigheten till Boudu - Jerry Baskin. Inte ens trettio elefanter kan stoppa mig från att se den.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Luffaren Boudu (Michel Simon) försöker dränka sig själv men räddas av filantropen Lestingois (Charles Granval) som tar honom till sitt borgerliga hem där Boudu svinar ner, är oförskämd, trakasserar både hustrun och tjänsteflickan och beter sig allmänt odrägligt. Sakta men säkert lyckas familjen dock introducera Boudu i det civiliserade livet och med viss hjälp bestämmer han sig sedan för att gifta sig med tjänsteflickan. På bröllopsdagen smiter Boudu i en båt nerför floden mot sitt gamla liv. Vad regissören Renoir vill säga med denna filmatisering av den berömda teaterpjäsen är inte helt klart för mig men det känns i sina bästa stunder anarkistiskt utmanande på ett ganska befriande sätt. Det finns en burlesk ton i den som attraherar mig. Tyvärr har jag svårt att hålla koncentrationen hela vägen och det finns också något skavande i den som besvärar mer än tilltalar. Den här filmen tar sig tyvärr alldeles för mycket vatten över huvudet. Eller som Ronny Eriksson säger; "Dykning är planerad sjunkning, annan sjunkning kallas drunkning".

Nr 285: Lillebror

2011-03-16T22:48:00.004+01:00

Originaltitel: The Kid Brother (1927)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det var ett jämrans rännande hela tiden. Det verkade aldrig ta slut. En ny komikbekantskap med en jämsida Buster Keaton och Charlie Chaplin är Harold Lloyd. Han spelar yngstingen Harold Hickary som måste hävda halvt ihjäl sig för att få sin pappa sheriffens och sina bröders respekt. Mary är flickan för hans ögon, men hon förklarar tidigt att han bara ska vara den han är och tro på sig själv - hon tycker om honom i alla lägen.
Om jag förstått det rätt är det en damm som ska invigas och byborna har samlats in pengar till den stora ceremonin. Pengarna försvinner och Harold blir till slut - efter ett otal jagelekar - den stora hjälten som återbringar kosingen.
Alltför många liknande scener för min smak. Gäspmaskineriet sätter igång efter bara en kvart och sen handlar det mest om att hålla ut. Vissa stunts är finurliga, men inget kommer upp i samma nivå som Keaton när han har flyt. Minnesvärda scener är den tidiga diskmaskinen, apan med de stora skorna och när Harold paddlar in pengatjuven från det sneda skeppet.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Harold Lloyd, "det tredje geniet" var helt okänd för mig innan den här filmen. Likheterna med Keaton är slående, inte minst i de våghalsiga stuntsen. Tydligen var Lloyds filmer ofta mer framgångsrika än både Chaplins och Keatons men på något sätt har historien gjort sitt bästa för att placera dessa herrar på piedestal framför Lloyd. Jag imponeras inte särdeles mycket av Lillebror och jag tror det beror på känslan av att ha sett detta tidigare. Flera gånger om. Trädklättringen stannar dock kvar som en intressant scen, inte minst filmtekniskt där man var tvungen att bygga en hiss för kameran att följa Lloyds klättring mot trädtoppen.

Nr 283: En Amerikan I Paris

2011-03-15T22:56:00.005+01:00

Originaltitel: An American In Paris (1951)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt fick jag feeling för musikalfilm. Kanske är det för att jag nyligen varit i Paris och känner igen mig i de uppbyggda studiomiljöerna som föreställer olika kända platser i Paris. Lyckligtvis behöver jag inte försöka förhålla mig det minsta objektiv till mina intryck av filmer, så därför låter jag mig själv falla pladask i igenkänningsfällan.
Historien är så klassisk som den kan bli. Pojke blir kär i flicka som blir kär tillbaka, men flickan är upptagen med annan pojke som hon inte är kär i. Det jag tycker är anmärkningsvärt med den här filmen är att den inte bara håller sig på allra översta ytan, utan den försöker faktiskt gräva lite i problematiken. Trappstäderskans kommentar till den hankande målerikonstnären Gene Kelly när han är på väg för att träffa sin äldre sponsorska- "om du måste ligga med henne är det för konstens skull" - känns riktigt oväntad i en sån här rulle. Visst finns det lite allergikänningar i dessa ständiga dans- och sångutbrott, men ju längre filmen rullar, desto bättre tycker jag danserna och koreografin blir. Höjdpunkten är som sig bör på slutet i Kellys hyperlånga drömsekvens på maskeraden när han och Leslie Caron möts i olika Parismiljöer, omringade av horder av soldater, gentlemen, dansöser och fontäner. Där tas svängarna ut en aning och tankarna går till så skilda håll som Tomteverkstaden, Enter the dragon och Oldboy.
Återigen fascineras jag av hur fan de orkar hålla på som de gör - dansa, sjunga, steppa. Och det där leendet hela tiden. Fast inte hela tiden i den här filmen - kanske är det därför och så.
Jag håller mig hårt i handen och utbrister: den här skulle jag gärna se igen till sommaren.
Sex Oscarstatyetter blev det också. Det låter rimligt.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag får något oroligt i kroppen av musikaler. Den här är inget undantag. Gene Kelly är en kass målare i romantikens huvudstad som förälskar sig i den upptagna Leslie Caron. Det blasésteppas och tåtrippas till Gershwins musik och är på det hela taget ganska ospännande. Det hela når sin kulmen när Kelly drömdansar i en scen som aldrig tar slut. Trikåbaletten är ganska kul. Det är väl allt. Den fick som sagt sex ofattbara Oscarstayetter, bland annat för bästa film före den klart bättre Linje Lusta. Jag vet så väl att detta är ett stycke klassisk filmhistoria men jag klarar liksom inte av det.

Nr 282: Vinyl

2011-03-09T15:09:00.012+01:00

Originaltitel: Vinyl (1965)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Mattssonsliden 10 i Göteborg.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Andy Warhols version av boken A clockwork orange, inspelad i The Factory som var namnet på Warhols studio på Manhattan, New York.
Enormt trist tillställning, orepad och vattnigt seg som ett övertuggat tuggummi. Öppnar med en utzoomning och jag räknar bara till ett enda klipp i hela filmen innan det på slutet är dags för en utzoomning till. Visserligen dåligt ljud och osynkat på You Tube, men hade det verkligen hjälpt med bättre kvalitet?
"We´ll do whatever comes along", "Scum Baby", "The old up yours", "Why don´t you hit me?". Plus till vissa dansmoves, annars under tvåstrecket.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Warhols fabrik. En fast kamera. En tagning. (Sägs det. Men jag tycker mig märka åtminstone ett klipp i filmen.) Homoerotisk sado-masochism. En apelsin med urverk. Det är en intressant tolkning av Anthony Burgess roman även om Kubricks version är bättre. Mycket bättre. Jag får starka vibbar av en annan undergroundfilm vi har sett, Scorpio Rising, gjord ett år tidigare men av någon helt annan. Det bästa i Vinyl är den svala Edie Sedgwick som mest sitter i ett hörn och är snygg.

Nr 281: Den Sista Färden

2011-03-06T20:46:00.006+01:00

Originaltitel: Deliverance (1972)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Oerhört höga förväntningar som inte infrias varken helt eller hållet. Det finns absolut en otäck nerv både i skådespeleriet och i historien - särskilt på det sätt saker utelämnas och inte förklaras i detalj. Blev han skjuten? Vem blev skjuten? Vad blev han skjuten av? Vem sköt honom? Våldtäktsscenen är ren och rå. Desperationen gömmer sig duktigt och sipprar fram mer och mer ju längre nedströms de fyra männen kommer.
Dock sjunker mitt betyg en aning på grund av två orsaker. Den första är de för många och långa transportsträckorna, både bildligt och bokstavligt talat. Kanske var det gastkramande med kanoter nerför floden 1972, men idag känns det mer överflödigt. (Mycket ordvitsande idag). Den andra är scener som Dueling Banjos (som ju i förbifarten är en duell mellan en banjo och en gitarr) och Klippklättraren. Det är så förtvivlat uppenbart att det inte är pojken i hammocken (Billy Redden) som spelar det som hörs. Jag läser mig till att det satt en annan kille bakom Redden som körde vänsterhandsspelet och med hjälp av kameravinkeln kunde man dölja detta. Och då blir jag ännu mer konfunderad. Om man nu lägger så mycket krut på att det ska se äkta ut, varför nöjer man sig halvvägs då? Därmed inte sagt att scenen inte sätter sig. Förmodligen är det en av de scener jag aldrig kommer glömma, likt miljontals människor före mig. En legering av leenden och obehag. Vad gäller klippklättringen och det närmast irriterande dåliga kvälls/nattljuset är det tydligen fråga om så kallad "day to night"-inspelning med ytterst tveksamt resultat.
Behagligt slut med ovissheten som en mardröm längs livet.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Fyra självbelåtna medelåldersmän från stan bestämmer sig för att ge sig ut på hajk. Det är överlevnadsexperten och machokillen Lewis (Burt Reynolds), den tystlåtne Ed (Jon Voight), den burduse Bobby (Ned Beatty) och den känslige Dres (Ronny Cox). I kanot ska de ta sig nerför Cahulawasseefloden och det blir en resa ingen av de kommer glömma. Det hela utvecklas till en nervig thriller där de utsätts för ett irrationellt, sexualiserat våld av ett par desillusionerade hillibilles och sedan får utkämpa en kamp mot både naturen och sig själva. Det som ger filmen dess nerv och höjer kvaliteten är skildringen av de fyra stadsbornas både inre och yttre kamp och den utveckling de tvingas genomgå under färden. Det som drar ner betyget är de långa flodscenerna som jag förstår ska förstärka människans utsatthet i den vilda naturen men tyvärr blir en lång gäspning. Våldtäktscenen är obehagligt stark men jag frågar mig varför Ed, som står bunden vid ett träd och bevittnar det hela, fortfarande har pipan kvar i munnen?

Nr 280: Jag Är Nyfiken - Blå

2011-03-06T11:23:00.007+01:00

Originaltitel: Jag Är Nyfiken - Blå (1968)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Lena Nyman fortsätter sina intervjuer, den här gången med fokus på det eventuella klassamhället, löneskillnader, statskyrkan och ett ickevåldsförsvar. Skabben bildar en bro över till den gula filmen och vissa scener på slutet är desamma som i den gula.
Det är samma metagrepp som i den första filmen, men inte lika våghalsigt. Mer en jämnare ström av intervjuer och möten med dova instick av regissören Vilgot Sjöman. Kanske känns det lite som att den här filmen lider av att den gula finns. En lite mindre välgjord kopia helt enkelt.
Köp den gula, köp den blå.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Den blå filmen fortsätter på samma inslagna bana som den gula. Dock känns det inte lika friskt. De blå provokationerna är lite bleka i ljuset av de gula. Jag känner nog att en film hade räckt.

Nr 279: Jag Är Nyfiken - Gul

2011-03-01T22:10:00.007+01:00

Originaltitel: Jag Är Nyfiken - Gul (1967)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Kabelgatan 15A i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Lena Nyman skär kuken av Börje Ahlstedt i den här metafilmen som orsakade ordentligt rabalder när det begav sig - vilket jag inte alls har svårt att förstå. Vilgot Sjöman är en blubbande kreatör och håller i trådarna till marionettdockorna Lena och Börje. Lena tomtar runt med bandspelare och ställer frågor om sex, relationer och politik till folk på stan. Hon och Börje inleder ett förhållande, men när Lena får reda på att Börje inte har berättat om sin fru och barn drar Lena till skogs och börjar med yoga.
Inslagen med Sjömans regisserande och att man får se inspelningsarbetet gör att den här filmen höjer mina ögonbryn. Det känns friskt och ovanligt och jag kan inte fatta att den här filmen kom för så många år sedan. Jag tror inte jag har sett nåt liknande inom svensk film varken förr eller senare, i alla fall inte vad gäller nakenscener och pendlandet mellan framför och bakom kameran.
En annorlunda, underlig film som verkligen var skön att få se innan jag dör.
RIP Lena Nyman, Olof Palme, Vilgot Sjöman, Martin Luther King och - faktiskt - Franco. Alla vill till himlen.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vilgot Sjöman är den unge filmskaparen (drygt 40) och Lena Nyman hans unga elev (drygt 20). Redan där, i inledningen, blir man medveten om att filmen vi kommer att få se är en kraftigt inzoomad samhällskritik. Sedan snurrar Lena runt med mikrofon och intervjuar Spanienresenärer, tunnelbaneåkare, överklass, medelklass, arbetarklass och självaste Olof Palme. Börje Ahlstedt kastas in i handlingen och viftar på svansen. Det pendlar friskt mellan Sjömans regisserande, bakom kamera-perspektivet, och Lena och Börjes agerande, framför kamera-perspektivet, att man till slut inte vet vad som är fiktion eller verklighet. Filmen är ett slags forskningsarbete, både på det samhälleliga och det personliga planet, och är definitivt ett filmverk som både utmanar och underhåller.

Nr 278: Den Vilda Planeten

2011-02-27T11:18:00.004+01:00

Originaltitel: La Planète Suavage (1973)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Regissören René Laloux experimenterade med animering på 60-talet med de intagna på den psykiatriklinik han arbetade på då. Kanske fick ha redan då några uppslag till den här filmen. Förmodligen skulle jag uppskattat den ännu mer om jag sett den utan ljud; replikerna hjälper mig inte det minsta. När jag läser om handlingen i efterhand förstår jag ungefär en promille mer, men jag kapitulerar inför själva historien och lägger mitt tyckaomkrut på de fantastiska figurerna, varelserna, monstren - vad de nu än är. Den första attacken på de blå jättarna för tankarna till Gullivers resa i Lilleputtlandet. Meditationerna och telepatin känns som självklara ingredienser, och fredsuppropet på slutet punkterar mer än det förvånar.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den här animerade filmen utmanar invanda föreställningar och referensramar vad gäller tecknad film men fascinationen för de fantastiska figurerna räcker dessvärre inte för ett högre betyg. Jag fängslas föga av den obegripliga berättelsen och övertygas inte heller av den visuella experimentlustan. Det här är otillgängligt och ointressant. Laloux' psykadeliska sci-fi-pastell väcker dock minnen av en annan fransk tecknad barnserie från -70 och -80-talet som hette Det var en gång. Det var nog det bästa med den här filmen.

Nr 277: Vägvisaren

2011-02-26T12:14:00.004+01:00

Originaltitel: Dersu Uzala (1975)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Gåvan från Kapitan; det nya, attraktiva geväret blir Dersus fall. Så möts och korsas civilistaionen med skogslivet. I samma anda byggs nödhyddan av säv med hjälp av ett kikarstativ. Naturvetenskap i dubbla skepnader. Dersu räddar Kapitan genom att knuffa honom i vattnet - sedan räddas Dersu med hjälp av yxor och läderbälten. Utvecklingen i kommunikation och vänskap mellan Dersu och Kapitan växer långsamt och behagligt fram. Ibland kanske en smula Crocodile Dundeeaktigt, men aldrig i närheten av att bli smaklöst. Naturens tillstånd och skiftningar skildras med ett helt fantastiskt 70 millimetersfoto. Inte mindre än tre fotografer var inblandade, av dem fanns Kurosawas kameradragare Asakazu Nakai med, som har fotat flera av den japanske demonregissörens tidigare och senare filmer. Memoarboken som filmen bygger på har tidigare filmatiserats i en helrysk produktion 1961. Denna version är ett japansk/ryskt samarbete och Kurosawas första ickejapanskspråkiga film. Jag är lite nyfiken på hur regiarbetet gick till - kunde Kurosawa ryska? Om inte - det måste vara klurigt att veta om en replik sitter som den ska om man inte kan språket.
Några scener i filmen framkallar en smula irritation - eftersom varje scen, varje ruta känns närmast magnifik blir kontrasten skarpare när jag ser spår i terrängen av hur scenen tagits om flera gånger. Det är ju inte så att jag inte förstår att scener tas om och tas om igen, men spåren måste suddas bort! Det är fotspår i snön, en kvarglömd stövel i leran. Alla filmer har sina skeva detaljer, vissa känns mer lättförlåtliga än andra.
Kapitan är gästvänlig på slutet och bjuder hem den synvacklande Dersu till hemmet i staden. Visiten blir dock inte långvarig eftersom björnen ropar och city rules medger inte att bygga kojor eller skjuta djur i parkerna. Jag undrar också lite som nån skrev på nätet; vad hade hänt om Kapitan givit Dersu ett par glasögon?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Akira Kurosawa hade bränt sina skepp i Japan och vände sig till sovjetiska finansiärer för sin nästa film. Det ledde till en Oscars-nominering för bästa utländska film och regissörens rykte återupprättades. Det här är ryskt så det förslår. Kargt och bistert. Det är tajga och Sibirien. Det är höst, vinter, vårvinter och en kort sommar knappt märkbar. Filmen bygger på kartritaren och officeren Vladimir Arsenjevs berättelse om hur han träffar och blir vän med jägaren Dersu Uzala (Maksim Munzuk). Arsenjev spelas av Jurij Solomin. Det är ett långt ödesmättat drama om hur dessa två människor ställs inför naturens krafter och hur deras skilda sätt att leva både för de samman och blir deras separation. Scenen där Uzala och Arsenjev bygger en koja av ett mätinstrument och säv som skydd mot den annalkande stormen är både spännande och överraskande. Där någonstans finns filmens själ. Spatsiba, Kurosawa.

Nr 276: Skuggor Över Södern

2011-02-23T15:34:00.004+01:00

Originaltitel: To Kill A Mockingbird (1962)
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Arthur "Boo" Radley (Robert Duvall) är härmtrasten som inte är värd att döda. Gregory Peck spelar Atticus Finch - en advokat och änkeman med både moral och civilkurage.
En svart man anklagas för att ha våldtagit och misshandlat en ung vit kvinna. De flesta verkar överens om att mannen är oskyldigt anklagad och att det istället är flickans pappa som är den skyldige. Finch försvarar mannen i rätten så gott det går men juryn finner den svarte mannen skyldig och enligt officiell utsago dödas han senare när han försöker fly.
När flickans pappa försöker skada Finchs barn griper boogiemannen Boo in och räddar dem.
En trevande inledning följs av en godkänd men lite fattig rättegång och avslutas med några fina ögonkast alla inblandade män emellan. Jag förstår dock inte riktigt storheten i den här filmen - den har utsetts till både det ena och det andra genom åren. Helt klart sevärd, men ingen dunderfilm. Förmodligen kommer jag minnas barnens åklek med däcket bäst.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Prologen med de svepande närbilderna av glaskulor, mynt, pennor, fickur och kritritande fåglar är oerhört vacker i all sin enkelhet. Som en alldeles egen kortfilm. Det ger mig höga förväntningar på det som skall komma. Skuggor Över Södern är ett intimt kammarspel om moraliskt mod skildrat genom en den unga flickan Scout Finch. Hennes pappa, den ensamstående och hederlige advokaten Atticus (Gergory Peck), står stadigt i centrum av filmen när han försvarar en svart man som är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Men det är ändå barnen Mary Badham och Philip Alford, som spelar syskonen Scout och Jem, som lyfter filmen. Deras naturliga spel framför kameran ger berättelsen dess verkliga hjärta. I övrigt känns det som att filmen har svårt att bestämma sig för vilket ben den egentligen ska stå på, vilken berättelse det är som ska berättas; vi har barnen, deras lek och fantasifulla spökhistorier om grannhuset å ena sidan, å andra sidan har vi ett rättegångsdrama som blir en lång, utdragen och rätt händelsefattig historia. Däremellan står Peck, måhända stadig som sin egen Oscarstatyett men förhållande blek i jämförelse med barnen.

Nr 275: Massor Av Whisky

2011-02-22T14:28:00.003+01:00

Originaltitel: Whisky Galore! (1949)
Filmen sågs på SVT av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i ?

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ännu en film i detta projekt där jag upplever detaljhandlingen som fullkomligt obegriplig vid första titten. Jag förstår ju att det handlar om whiskytorka på ön Todday och att det är ett skepp fullt med just whisky som går på grund utanför ön. Att byborna sen vill bärga lasten är jag också med på. Men alla ansikten och miner och repliker som sticks in överallt gör mig helt matt, och till slut är jag återigen off side. Vem är vem och vem är med vem?
Filmen har ett litet stänk av Breaking the waves i sig, och jag undrar om Lasse Åberg snott scenen med doktorn som inte får komma igenom vägspärren till sin film Repmånad?
Scenerna när byborna gömmer whiskyflaskor lite överallt och biljakten på slutet är fint klippta. När de tankar lastbilen med whisky får man väl helt enkelt bara titta bort och vissla. Jag noterar även scenen där det unga paret dansar och kameran används som "partner" vilket ger en snurrande effekt.
Filmen spelades in på den skotska skärgårdsön Barra där filmens regissör Alexander Mackendrick levde större delen av sitt liv. Mackendrick ligger även bakom bland annat Ladykillers från 1955 som också är med i boken.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En efterkrigskomedi från det engelska Ealing Studios inspirerad av en verklig händelse då 50 000 lådor whisky "försvann" från ett lastfartyg utanför den skotska ön Eriskay. Sandy Mackendrick har av denna skröna gjort en skimrande berättelse av ett idealiserat samhälle där whiskyn är människornas smörjmedel och befolkningen är både kloka och modiga nog att sätta sig upp mot överheten. Det blir lite för tjofaderittan för mig även om jag ändå kan dra på smilbanden åt det charmigt pittoreska i öbornas listiga knep för att undanhålla tullen det tillvaratagna drickat. Massor Av Whisky är en skön eftermiddagsmatiné med lagom längd men lämnar varken en ljuv eftersmak eller en tuff baksmälla.

Nr 274: Semestersabotören

2011-02-15T21:57:00.005+01:00

Originaltitel: Les Vacances De M. Hulot (1953)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Hotel Renoir i Paris.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: En struttig, balettdoftande mix av Buster Keaton, Mr Bean, Linus på linjen, Papphammar och John Cleese. Jacques Tati spelar och regisserar den kalviga Monsieur Hulot som fumlar runt på semesterbadorten. Nästan helt utan dialog, men med återkommande ljud som exempelvis bilens baktändning och de hummande hälsningsfraserna. Det nuppiga musikaliska ledmotivet passar perfekt. Både fotot och scenerna är väldigt genomtänkta, men det är rakt igenom ofarligt och gäspande. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt nånstans. Jo, när Hulot sprätts iväg av bogseringslinan skrattar jag till. Men det är också enda gången.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Roligast i den här filmen måste vara monsieur Hulots bil. Och inte ens den är särskilt rolig. Visst har våra moderna komedihjältar som Robert nämner varit inspirerade av Jaques Tati, allt annat är otänkbart. Och hade jag levt på femtiotalet så hade jag kanske skrattat åt den här filmen men nu känns det liksom redan gjort. En orättvis bedömning kanske ni säger men då säger jag - det är min blogg. (Och Roberts)

Nr 273: Memento

2011-02-13T11:34:00.007+01:00

Originaltitel: Memento (2000)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Ett berättartekniskt mästerverk som knorrar sig själv ordentligt på slutet. Strukturen med de färglagda bitarna som berättas baklänges tillsammans med de svartvita som berättas framlänges och sedan möts i en polaroidbild är helt enkelt bländande. Jag har hittat viss kritik mot filmen som går ut på att den faller hastigt när man klurat ut hur den berättas. Jag tycker nästan tvärtom, jag upptäcker nya samband och små hintar varje gång jag ser den. Guy Pearce är utomordentligt trovärdig i rollen som Leonard, som lider av anterograd amnesi och bara har en kort stunds minne. I jakten på sin frus mördare har han svårigheter att lita ens på sitt eget minne, än mindre kan han vara säker på vilka människorna runt omkring honom egentligen är.
Denna höghastighetsdeckare kastar om ordentligt i minnesbanken och hamnar på högsta hyllan dels på grund av det hypersnygga uppförandet, men också för twisten när det inte gick att twista mer.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Memento är en modern film noir som berättas baklänges, ett vågat grepp som jag inte sett tidigare. Historien berättas genom Leonard (Guy Pearce) som lider av anterograd amnesi vilket innebär att han är oförmögen att bilda nya minnen. Leonard är försäkringsagent som iklätt sig rollen som privatdeckare då han är på jakt efter sin frus mördare. Varje scen spelas upp i omvänd ordning, alltså det senaste minnet Leonard har, och varje information får sin logiska förklaring först i nästa scen. Det skulle kunna vara både obegripligt och irriterande men regissören Christopher Nolan lyckas ro hela skeppet i land med en imponerande logik. Det hela blir en skarp och mycket spännande thriller som överraskar i varje scen.

Nr 272: Mannen Med Filmkameran

2011-02-08T20:44:00.005+01:00

Originaltitel: Человек с киноаппаратом (1929)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Utvängstorp.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Som jag förstår det är det regissören Dziga Vertovs fru Elizaveta Svilova som har redigerat den här fantastiska effekt- och teknikresan. Jag skulle vilja påstå att det är hon som borde stå som huvudansvarig för den här rullen. Med alla tänkbara grepp, knep och tricks förvandlas till synes vardagliga Odessasekvenser till en svindlande färd med olika hastigheter, perspektiv och dimensioner. I flera sekvenser får tittaren följa vilka metoder mannen med filmkameran använder sig av när han filmar människor, maskiner, fordon och byggnader. Genom detta metagrepp får tittaren en förståelse för hur själva filmen är gjord, i alla fall delar av den. Det blir en slags bakomfilm i filmen. På samma sätt finns sekvenser som visar hur Svilova sitter vid klippbordet och redigerar. Detta ger ytterligare en dimension till filmen; den visar sin egen skapelseprocess, sin tillblivelse.
Mannen med filmkameran är späckad till bristningsgränsen med dubbeltrippelexponeringar, slowfastmo, splitscreens, tyska vinklar, stopmotion, stillbilder och jump cuts. Mina favoriter är:
* öppningsscenen när mannen med filmkameran riggar stativet ovanpå ett enormt kamerahus.
* scenen i ölglaset när mannen med filmkameran först är i glaset och sedan reser sig upp genom skummet.
* Planschen med The awakening of a woman som filmas i ett spegelglas - panorering - kameran filmar sig själv.
* Idrottsscenerna; allt från höjdhopp till fotboll med slow motionsekvenser som man ser på sportrepriserna idag.
* Scenen när mannen med filmkameran filmar gruvarbetare som drar kärror, där det klipps till en översikt som visar hur filmaren ligger på marken och blir överkörd av kärrorna.
Det har gjorts ett otal soundtracks till den här filmen. Det som vi såg, eller hörde, är specialskrivet av The Cinematic Orchestra till en visning av filmen i Porto när staden var europeisk kulturhuvudstad 2001. Materialet har den brittiska jazzelectrogruppen sedan turnerat världen över med och även broderat ut i nyare versioner. Finns på Spotify!

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Dziga Vertov undersöker filmteknikens alla möjliga vrår och skrymslen i denna visuella, närmast rituella, skapelse. Redan inledningsvis får vi veta att filmens ambition är att skapa ett verkligt internationellt filmspråk helt skilt från traditionellt teater- eller litteraturspråk. Därefter får vi genom kameraögat följa vardagliga händelser i ett häpnadsväckande montage där Vertov använder alla möjliga tekniker och effekter; dubbel och trippelexponering, slow motion, speed motion, fokus, delade bildytor, bildfrysningar och så vidare. Med en viss regelbundenhet får man även följa en kameraman (Vertovs bror) i olika situationer där han dokumenterar de händelser vi blir presenterade. De mest intressanta sekvenserna är hur Vertov utnyttjar spårvagnstrafiken som visuellt grepp samt avsnitten med idrotts- och fritidsaktiviteter. Det här är en oerhört intressant film som tänjer på gränserna för både film- och berättarteknik. Tyvärr blir det emellanåt en närmast besatthet att få med så mycket effekter som bara är möjligt. Det höjer dessvärre inte kvaliteten. Ändå är Mannen Med Filmkameran, med sin höga ambitionsnivå och sin revolutionära estetik, en fröjd att få uppleva.

Nr 271: Alla Presidentens Män

2011-01-30T21:13:00.005+01:00

Originaltitel: All The President's Men (1976)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Mycket fint samspel mellan Redford och Hoffman. Trovärdig dialog, även om jag inte hänger med i svängarna - men just därför känns den trovärdig. I likhet med JFK gör inte den här filmen att jag blir klokare på vad som hände där i Washington. Jag får känslan av att Redford och Hoffman är nåt stort på spåren, men det kunde lika gärna vara en enögd katt for all I care. Oerhört mycket antecknande, spånande, refuserande och iniväggengående. Jag ser framför mig Forrest Gump och scenen när han upptäcker inbrottet. Jag ser hur jag fnissar till som alla andra förmodligen gör. Men vad fnissar jag åt? Ett enormt kollektivt spratt som liksom ligger där i bakre medvetandet, direkt från historieboken i årskurs sju. Och kanske är det så med den här filmen att den är just så trovärdig att den inte riktigt passar in i mallen för hur en sensationsdeckare ska vara - lite mer lättsmält och med enklare, tydligare spår. Det har jag lärt mig, och det borde Nixon också ha tänkt på.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Watergateskandalen. Robert Redford och Dustin Hoffman spelar de unga och ivriga journalisterna Woodward och Bernstein som, med viss hjälp av den mystiske Deep Throat, avslöjade den politiska skandal som fick självaste president Nixon att avgå. Det är en kamp mot både klockan och de säkerhetspolitiska instanserna som försöker sätta käppar i hjulet för de envisa reportrarna. Det är ett schysst tempo och intrigen är välkryddad men det är ändå de hårfagra Redford och Hoffman som tillsammans är den största behållningen. Det här är ett drama som ger den undersökande journalistiken ett ansikte men jag fattar fortfarande inte vad Watergateskandalen egentligen handlade om.

Nr 270: Within Our Gates

2011-01-25T20:55:00.007+01:00

Originaltitel: Within Our Gates (1920)
Filmen sågs på You Tube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oscar Micheaux var en av de mest framträdande filmskaparna inom den för mig nya genren race film, som var poppis under den första halvan av 1900-talet. Within our gates är ett slags svar på giganten D.W Griffiths film Nationens Födelse. Och i likhet med Nationens Födelse sparas det inte på generaliseringar i Within our gates. Dock känns ambitionen att beskriva delar av hela samhällsspektrat bra mycket fräschare i Within our gates.
Historien är som vanligt omöjlig för mig att hänga med i. De evighetslånga scenerna mellan replikskyltarna och de finstilta breven sticker mig som en minnesgeting från exempelvis Les Vampires eller valfritt verk av ovan nämnde Griffith.
På slutet drar det i alla fall ihop sig ordentligt med både lynchning och faderskapschock.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Oj, oj, här var det svårt att hänga med i svängarna. Jag läser mig till att det hela handlar om en afroamerikansk kvinna som reser norrut för att fixa pengar till en skola för svarta barn. Hon har visst en kärlekshistoria med en svart man också. Förvecklingar uppstår och det hela slutar med nån slags lynchning. Tydligen är det här en av de tidigaste bevarade spelfilmerna av en svart amerikansk regissör. Borttappad och återupptäckt igen i Madrid på 90-talet. 70 års censur kan man nästan säga. Och det sa jag.

Nr 269: Den Nakna Lunchen

2011-01-23T13:42:00.005+01:00

Originaltitel: Naked Lunch (1991)
Filmen sågs på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En hallis-noir med talande skrivmaskiner, insektsporr och agentförvirring. Peter Weller (mer känd som RoboCop) är Bill Lee, en pulverdrogande insektsutrotare som dras in i nån slags spionhärva där navet är Interzone. Nordafrika, utsöndrande tentakler, abstinensbesvär och Kafkarytmer.
Den klurige Ian Holm som vi såg senast i Ljuva morgondag ger ett exempel på hur repliker talas in i efterhand
Även om filmen inte tilltalar mig särskilt anser jag ändå att den verkligen platsar i boken.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Det känns inte alldeles enkelt att betygsätta den här filmen och trean är snarare ett resultat av en blygsam kompromiss än ett faktiskt omdöme. För den här filmen blir jag tamejfan inte klok på. Ena stunden tänker jag att den är både djärv och nyskapande för att i nästa ögonblick provoceras av David Cronenbergs medvetna sätt att förvirra åskådaren. Att säga att Den Nakna Lunchen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn är både sant och falskt. I själva verket blandar Cronenberg friskt från flera av Burroughs böcker likväl som från författarens eget liv. Den Willhelm Tell-inspirerade dödsleken är till exempel hämtad rakt av från Burroughs dödsskjutning av sin egen hustru. Peter Weller speler Bill Lee (för övrigt en av Burroughs pseudonymer), en insektsutrotare som drogar på sitt eget insektsmedel. Det leder till ett slags hallucinatoriskt spionäventyr i film noir-stil där talande skrivmaskiner och gigantiska insekter varken överraskar eller skrämmer utan bara förbryllar. Den jazziga filmmusiken och det kväljande fotot är klockrena ingredienser.

Nr 268: C I Uppförande

2011-01-22T13:39:00.005+01:00

Originaltitel: Zéro De Conduite (1933)
Filmen sågs på You Tube på Borrsvängsgatan 8.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Mysanarki på internatskola. Nye läraren ägnar sig stundtals åt en tvärvändning mot den gamla invanda pennalismen. Till barnens förtjusning härmar han Chaplin, tar med dem på stadsvandringar och släpper tyglarna i klassrummet. Tjuvrökning på toaletterna, kuddkrig i slow motion i sovsalen, fastsurrning av sovande lärare och takklättring a´la Maddicken. Med små medel framkallar Jean Vigo en skön känsla av rolig revolt och patetiska, förlegade makthavare (med den fantastiske lille ljusröstade rektorn i spetsen). Vigo experminterar sparsamt med animation, slow motion, baklängesspelning och spretande kameravinklar.
Vigo har även bland annat gjort L´Atalante, som är med i boken, och den lilla bassängpärlan Taris, roi de léau - en kortfilm om den franske simmaren Jean Taris.
Vigo fick turbekulos vid 21 års ålder och dog åtta år senare, endast 29 år gammal.

Jimmys betyg: 1+

Kommentar: Kanske är jag orättvis i mitt omdöme men det här är i mitt tycke ett verkligt bottennapp. Unga djävlar på internatskola är undertiteln på filmen men inte ens det gör den mer sevärd. Jean Vigo är uppenbart intresserad av surrealismen och vill liksom leka fram en alldeles egen estetik, där formen på olika sätt ska tjäna handlingen. Resultatet blir varken eller - en film som formmässigt är både torftig och trist och en handling som är föga intressant. Tyvärr, det här blir ett C i filmskapande.

Nr 267: Citizen Kane

2011-01-22T13:33:00.004+01:00

Originaltitel: Citizen Kane (1941)
Filmen sågs på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Rosebud.
"Om rubriken är stor blir nyheten viktig."
Historien om en tidningsmagnats uppgång och fall, berättad huvudsakligen genom fem olika flashbacks. Mr Thompson är på jakt efter lösningen på gåtan med Charles Foster Kanes sista ord. Han möter Kanes tidigare vänner, kollegor, fru och butler - men gåtan förblir olöst för alla utom publiken. En släde från när Kane var liten, fattig och bodde hos sina föräldrar ses kastas in i elden på slutet av filmen. På släden står ordet Rosebud. En symbol för det oskyldiga, lekande barnet - ännu inte genomsyrad av sensationslystnad eller ensamheten på toppen i strålkastarljuset.
Citizen Kane är extremt genomtänkt, komplex och storstilad. Vissa bildkompositioner, övergångar och tekniska lösningar är fenomenala, särskilt flaggskeppet djupfokus. Men jag känner inte att historien greppar tag i mig, det blir lite av en klolös uppvisning. Visst ska filmen vara med i boken, men jag stämmer inte in i Världensbästafilmhyllningskörerna.

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: Världens bästa film har den kallats. Tänker man på när den är gjord så häpnar man över den innovativa fototekniken där man lyckas behålla fokus på både förgrund och bakgrund samtidigt. I kombination med ett spännande regiarbete ger detta en flerdimensionell känsla samtidigt som man tillåter flera saker att hända i samma filmruta. Citizen Kane var den 26-årige Orson Welles debut och han spelar själv huvudrollen, mediamogulen Charles Foster Kane. Kane föds fattig men lyckas genom en testamenterad guldgruva bygga upp ett populistiskt tidningsimperium. Filmen börjar svepande, i en nästan gotisk atmosfär, med Kanes död och hans sista ord "Rosebud". Därefter kastas man direkt in i en medial dödsruna i form av en journalfilm över Kanes liv. Sedan återges den komplexa historien i tillbakablickar av Kanes vänner och kollegor som var och en bidrar med en pusselbit i mysteriet Kane och i jakten på betydelsen av hans sista ord. Citizen Kane är en skickligt uppbyggd film som i sina bästa stunder sopar banan med de flesta moderna filmer men i sina sämsta stunder är överdrivet förklarande. Ett effektivare och modigare klibbarbete skulle ha maxat filmen. För det är ett mästerverk vi har att göra med här.

Nr 266: Poltergeist

2011-01-21T16:25:00.008+01:00

Origialtitel: Poltergeist (1982)
Filmen sågs på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Steven Spielberg har medgett att han fick idén till den här filmen från ett avsnitt av The Twilight Zone från 1962 som heter Little Girl Lost. Spielberg fick enligt en klausul i kontraktet med E.T. inte regissera Poltergeist, men enligt vissa inblandade var det ändå han som var huvudregissör även om det är Tobe Hooper som står som officiell regissör. Jag läste nånstans att det är Spielbergs händer som drar huden av Marty inne på toaletten. Helt otroligt.
Historien och berättandet är ljuvligt att följa. Skolboksplanteringar med gravplatsen och fågelskelettet. Fascinationen över de mystiska händelserna som accelererar till otäckheter av alla möjliga slag. De döda under huset - respektlösheten inför den sista vilan. Familjekampen. Mediet Tangina Barrons´ (Zelda Rubinstein) - (varför fick hon inte behålla det namnet i filmen?) entré och senare kommentaren "this house is clean" är riktigt inbitna klassiker. Slutet känns en smula annorlunda än vanligt, eftersom det obligatoriska sista "dödsrycket" är en förhållandevis lång del av filmen - när man tror att allt är över dras det en vända till med huset som förintas. TV är otäcka grejer.
Det finns en outsinlig källa av information kring alla goofs i filmen. Det finns till och med sidor som "förklarar" goofsen med olika övernaturliga teorier. Jag har dock inte hittat någon som påpekat en detalj i scenen med köksstolarna som pyramidiserar sig. Det verkar klarlagt att när kameran panorerar till mamman är det flera medarbetare som hastigt tar bort stolarna och ställer en färdigbyggd modell av stolar på bordet. Det står också på många ställen om rörelsereflektionerna i brödrosten eller våffeljärnet. Men ingenstans står det om blombladen som svajar till precis när kameran panorerar tillbaka mot bordet. Det borde innebära att det är en medarbetare som gömmer sig bakom köksbänken. Min dröm är att samla några entusiaster, printa ut en förteckning över alla kända "misstag", se filmen och tillsammans försöka upptäcka nya saker. Jag skäms för det, men det är min dröm.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Poltergeist hade premiär en vecka innan en annan Spielbergproduktion, E.T. och vi känner igen miljön; en sydkalifornisk villaidyll med normfamiljen mamma, pappa och barn av vardera sort. I Poltergeist är det dock ingen rymdvarelse som hälsar på utan besöket är av en helt annan sort och med helt andra avsikter. TVn har en central plats i denna effektfulla skräckfilm och det är på ett genialt sätt Tobe Hooper och Steven Spielberg utnyttjar TVn som en port mellan vår värld och andevärlden. I övrigt kan man bocka av det mesta på checklistan vad gäller skräckfilmer. Möjligen drar man på lite för mycket för att behålla spänningen och fascinationen. Det otäckaste är trots allt det man bara anar, det som skymtar förbi. Det gjordes två uppföljare med samma skådespelare innan Heather O'Rourke, som i filmerna blir föremål för diverse övernaturliga incidenter, avled endast 12 år gammal.

Nr 265: En Utflykt Till Landet

2011-01-21T16:20:00.014+01:00

Originaltitel: Partie de campagne (1936)
Filmen sågs på YouTube på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Regissören Jean Renoir föddes i Amelies kvarter - Montmartre - i norra Paris som son till impressionismens fanbärare, Pierre-Auguste Renoir. Men detta var minst hundra år innan Amelie hittade den lilla lådan bakom badrumskaklet som rullade igång en kärlekshistoria av rang.
En utflykt till landet är ett litet nedsteg år 1860 vid floden Seine på den franska landsbygden utanför Paris. Jean Renoir spelar själv restaurangägaren som tar emot en familj från staden; Monseiur Dufour - en besserwisser ut i fingerspetsarna, hans näktergalskvittrande fru Madame Dufour, deras dotter och en av filmens två centralgestalter Henriette, hennes osynlige fästman Anatole och sist men inte minst den trekvartsdöda mormodern. Redan i inledningen får vi reda på att det kommer att handla om fiske i olika former; en pojke står på bron och halar upp en liten firre och informerar det förbipasserande sällskapet att "kanske finns det fisk, kanske inte, det gäller att veta hur man fångar den".
Vid restaurangen lurar ungkarlarna Henri och Rodolphe som två pirayor i vassen. Efter familjens picknick under körsbärsträdet där Henriette passar på att smaka på den förbjudna frukten sätter Henri och Rodolphe in stöten. De får med sig Henriette och Madame Dufour i varsin båt och romansror ut på Seine. Rodolphe och Madame Dufour går iland och parningsleker runt ett träd medan Henriette och Henri hamnar i en glänta vid floden där det efter viss tvekan flammar till ordentligt i en kyss för att sedan svalna hastigt med efterföljande oväder. I nästa klipp får man reda på att tid har gått, vatten har runnit under broarna, Henriette och Anatole har gift sig och Henri ror ensam ut till gläntan. Där stöter han på Henriette och den sovande Anatole och i en sekundsnabb bekännelsefontän har varken Henri eller Henriette glömt det ögonblick de delade där på strandkanten. Och så var det bra med det. Utomordentlig avsnoppning, romantikromantiskt så det förslår och den tår som rinner ner för Henriettes kind får väl symbolisera alla de tårar som fällts på grund av omöjlig kärlek av det slag som filmen lite tidigare passat till - Romeo och Julia. Varför kärleken är omöjlig i det här fallet har jag ingen aning om.
Jean Renoir har förutom En utflykt till landet ytterligare fem filmer med i boken. Tydligen sålde han av farsans gamla tavlor för att ha råd att göra i alla fall de första filmerna i karriären. Typiskt fransmän.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Ett förförelsedrama i en akt. Stadsbor på utflykt. Far och mor, monsieur och madame Dufour, deras dotter Henriette samt hennes trolovade Anatole. Två lokala raggare, Henri och Rodolphe, i spanläge. Mamman vill hångla, pappan vill fiska, dottern och hennes korkade fästman pratar så vitt jag vet inte alls med varandra. Raggarna raggar och dottern faller pladask. Men det får man veta först i epilogen när Henriette och Anatole, olyckligt gifta, återkommer till den plats förförelsen ägde rum.
Det här är en liten pärla i ostronet. Föga trovärdig i sitt raska upplägg men olyckligt befriande på slutet. Monsieur Dafour och Anatole är som ett slags Helan och Halvan karaktärer som endast figurerar i skuggan av kvinnorna. Den romantiska Henriette känns tråkigt traditionell men den kåta morsan är ett vågat grepp. Jean Renoir lyckades aldrig göra klart filmen enligt sina intentioner. Den hade premiär först tio år senare.

Nr 264: Bröllopsfesten

2011-01-19T21:01:00.005+01:00

Originaltitel: Hsi yen (1993)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Wai-Tung är en homosexuell man från Taiwan som bor med sin partner Simon på Manhattan i New York. Wai-Tung vågar inte berätta för sina föräldrar hemma i Taiwan att han är homosexuell. Istället ingår han ett skenäktenskap med Wei-Wei, en kinesiska i behov av ett green card i USA. Komplikationer uppstår när Wai-Tungs föräldrar kommer till Manhattan för att planera bröllopet. Nu gäller det att hålla masken. Till råga på allt blir Wai-Tung våldtagen av Wei-Wei - på själva bröllopsnatten. Wei-Wei blir oerhört snabbt med barn och överväger abort. Efter att Wai-Tungs pappa fått en mild stroke brister det för Wai-Tung som berättar för sin mamma om sin sexuella läggning. Mamman blir skärrad och säger att de under inga omständigheter får berätta för pappan. Men pappan vet redan allt, för han kan engelska. Slutet gott, allting gott. Simon och Wai-Tung ser fram emot att bli pappor till det barn som Wei-Wei valt att behålla.
Bröllopsfesten är den första i Ang Lees trilogi om homosexuella män. Den andra filmen är den tio resor bättre Brokeback Mountain. Bröllopsfesten fastnar i Miami Vice-kläder och stappligt skådespeleri från främst Winston Chao (Wai-Tung). Äsch, nu är jag orättvis. Filmen är rolig ibland också. Det är kul när föräldrarna håller tyst när Wai-Tung och Simon bråkar. Enklaste sättet att inte göra bort sig är att hålla käft.
Ang Lee själv dyker upp på bröllopet och konstaterar att gästernas törst beror på att det har funnits ett sexuellt förtryck i Kina i 5000 år.
Bästa replik levereras av en eventuell vän till Wai-Tung, Bob Law, när tillställningen börjar knäppa upp skjortan en aning: "Det här är en tvärkulturell fest. Allt funkar."

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Ang Lee har gjort bättre. Det här övertygar tyvärr inte. Lite småtrevlig och underfundigt lustig på sina ställen kanske men på det stora hela siktar den alldeles för högt. Den kombinerar amerikansk feelgoodfilm med bröllopstema (det har gjorts åtskilliga) med asiatisk sofistikerad stramhet och resultatet blir en medelmåttig medelklassfilm som varken upprör eller berör. När filmen är slut har jag bara ett ord i skallen - jaha.

Nr 263: Three Kings

2011-01-17T21:59:00.008+01:00

Originaltitel: Three Kings (1999)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Action med förtanke, det reflekteras faktiskt ibland över vad USA egentligen gör där i öknen. En skattkarta i röven. Guld, guld. Men hur hade de tänkt få med sig det hem? Var det tanken eller missade jag det? Bland alla stormningar och order har jag svårt att hålla isär vilka som är för, emot, goda, onda. För sådana finns det ju oavsett. Det där hjältespelet. På slutet. Militärkläder. Strama miner. Det som ska göras är det rätta. Kniven på strupen. Myteriet. Äcklas av det.
Den sprängda kon är ju rolig. Och scenerna med hur en kula tränger in i kroppen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Här blandas snabb action med absurd humor och så en stor gnutta politiskt korrekthet på det. Regissören David O. Russell är retoriskt skicklig, tyvärr nästan för övertydlig, när han låter de tre naiva och giriga soldaterna möta Gulfkrigets baksidor, det som aldrig rapporteras om i media. Den är dock skönt kaxig i sitt tonläge och som åskådare kastas man genom skakig kamerateknik och smarta effekter mellan ont och gott tills man är alldeles vilsen. Vid första anblicken känns den väldigt pro-amerikansk men faktum är att den i själva verket är det totalt motsatta. Bortsett från slutet. Hjälteslutet.

Nr 262: Ljuva Morgondag

2011-01-16T11:55:00.008+01:00

Originaltitel: The Sweet Hereafter (1997)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Underlig film. Jag upplever att den pendlar oerhört mellan utdragen och intensiv. Stundtals tycker jag att den är nere på en tvåa. Sen hasar den iväg upp mot stark fyra. Scenen när skolbussen går genom isen är ju fantastisk i sitt avståndstagande. Fint berättad, som en uppskjuten behovstillfredsställelse. Små antydningar, men inte ofta klarspråk. De olika karaktärernas drivkrafter; advokatens dotter, mekanikerns skuld, den invalidiserade dotterns hämnd, chaufförens ältande. Den stora sorgen som en filt över byn, över allas handlingar. Men trots sorgen tankar på att gå vidare, och huruvida pengar kan hjälpa till med det eller tvärtom.
Parallellhistorien med Råttfångaren i Hameln känns som ett genidrag, och den fanns inte med i boken av Russel Banks som filmen bygger på.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Bussen som får sladd. Som kör av vägen. Som hamnar på isen. Det plötsliga ögonblick när isen brister. Det är något med den scenen som jag inte kan sätta fingret på men som känns hela vägen in. Ungefär så är hela filmen. Den går liksom som katten kring het gröt, försiktigt nosande utan att aldrig riktigt komma fram. Filmen lyckas dock lägga berättelsens centrala sorg som ett finmaskigt filter där karaktärerna aldrig blir riktigt hela. Det finns hela tiden något mer, något bakom. Eller utanför. Tyvärr är den dock lite för långsam och utdragen för att nå upp till de högsta betygen.

Nr 261: Rain Man

2011-01-09T13:23:00.005+01:00

Originaltitel: Rain Man (1988)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert i Fläktrummet i Trou aux Biches, Mauritius.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Jag läser att Bill Murray var castad till rollen som Raymond och att Dustin Hoffman skulle spelat Charlie. Hur hade det sett ut?
När Charlies pappa dör uppdagas det att det finns en autistisk bror till Charlie, Raymond, som har fått ärva alla pengar. Charlie letar upp brodern och tar honom med sig i ett försök att få hälften av pengarna. The road movie can begin.Charlie har en flickvän som spelas helt fantastiskt dåligt av Valeria Golino. Det känns väldigt skönt när hon försvinner en bit in i filmen och det känns lika obekvämt när hon helt plötsligt dyker upp igen.
I och med resan genom landet lär de två bröderna känna varandra bättre och bättre och till slut är Charlie en helt ny människa - helt utan ögon för pengar, men istället med totalt fokus på sin numera älskade bror och hans välmående. En aningen snabb process, men it feels good.
Till Rain Mans starka sidor hör Hoffmans superba autisttolkning, den i små portioner serverade humorn och mötet med läkaren på slutet. Till de svagare sidorna hör Cruises handklappningsagerande, de onödigt långa och många scenerna av en bil som åker antingen hit eller dit och den scen när Charlies flickvän lyckas både hälla upp ett hett bad och krypa ner i det på mindre än tio sekunder.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Tom Cruise spelar bilförsäljaren Charlie Babbit som efter faderns bortgång får reda på att han har en äldre bror, den autistiske Raymond (Dustin Hoffman). Där har vi bakgrunden till en roadmovie som skulle kunna bli ganska patetisk men som räddas av Hoffmans glänsande skådespel och Barry Levinsons regi. Charlie, kall och ytlig i början av filmen, tar med sig Raymond på en bilresa genom landet med en avsikt - att komma åt brorsans arv. Handlingen är relativt sparsmakad, istället ligger fokus på karaktärernas utveckling. De mest minnesvärda episoderna är stoppet i Las Vegas där den pengakåte Charlie använder Raymond för att räkna kort men också den starka och personliga scenen med läkarförhöret i slutet av filmen. Där tillåts även Cruise att glänsa. Den sentimentala utveckling som Cruise ändå klarar av på ett hyfsat sätt, mycket på grund av ett bra regiarbete, kommer dock inte i närheten av Hoffmans prestation. Rain Man är en feel good-film i lagomt tempo som ger pokeransiktet ett helt nytt... eh... ansikte.

Nr 260: Amelie Från Montmartre

2011-01-08T13:13:00.007+01:00

Originaltitel: Le Fabuleux Destin d'Amélie Poulain (2001)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert i Fläktrummet i Trou aux Biches, Mauritius.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: En film full av små ledtrådar både för publiken och aktörerna. Amelies (Audrey Tautou) blyga, finurliga leende blandat med hennes längtan och jakt efter den stora lilla kärleken i norra Paris konstnärskvarter blir till en överstegsfint i medlut. Hjälpsamma, listiga Amelie är en luggad kontaktförmedling som trollar fram möten och attraktioner ur ensamhetshatten - särskilt till stammisarna på Café des 2 Moulins, men hon är också en hämndmaskin och braskar till de som sparkar neråt. Själv vill hon mer än gärna få napp men är livrädd för rädslan. Med hjälp av fotoautomater, flyers, ficklappar och kikare snärjer hon till slut in både sig själv och Kärleken vid första ögonkastet i det möte hon så motvilligt längtat efter. Oerhört lyckligt slut.

Att se Amelie från Montmartre är verkligen att stiga in i en fantasivärld, en varm kupa av spunnet socker och glasyr. Lekfullheten i berättandet, de smarta planteringarna och putläppar i all oändlighet gör bekväm plats i filmsoffan.

Absolut bäst är stamgästen på caféet, Joseph (Dominique Pinon) när han spelar in sina nattsvartsjuka notes to self på diktafonen.

Jimmys betyg: 5

Kommentar: Med ett nyskapande foto, ett lekfullt bildspråk och en excentrisk berättarteknik är Amelie en av de bästa filmerna jag har sett. Den balanserar hela tiden på gränsen till sliskig sentimentalitet men Jean-Pierre Jeunet (som bland annat gjorde Delikatessen) håller sig hela tiden på rätt sida, bland annat genom ett effektfullt sökande efter karaktärernas verkliga känslor i ett sammanhang som i allt väsentligt kan tyckas både fabulöst och idealistiskt. Audrey Tautou är klippt och skuren i rollen som den godhjärtade, oskuldsfulla och deppiga Amelie. Amelies fascination av bagatellartade detaljer gör henne intressant som karaktär men ger också filmen en färgstark dimension av surrealism. Amelie Från Montmartre är ett äventyr som har de rätta filmiska greppen för att under lång tid underhålla och glädja en stor publik.

Nr 259: Pi

2010-12-14T22:23:00.004+01:00

Originaltitel: π (1998)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Eraserhead går Requiem for a dream går Matrix går Da Vincikoden går ordentlig huvudvärk. Pythagoras sats, gyllene snittet och kusinen spiralen. Svartvit, skakig, epileptisk och hetsig historia om jakten på ett tal med 216 siffror som ska vara typ guds riktiga namn. Medicinkapslar, svart näsblod, en hjärna på tunnelbanetrappan med otäckt tågavslut. En dator, en aktiemarknad, ett go-spel, hallucinationer och paranoia. Max Cohen har förmågan att räkna fram talet, men han får rejält ont i huvudet under tiden. Dessutom är det massa andra lirare som vill åt samma tal. Till en början verkar de vänliga, men allt eftersom visar de sig bara vara ute efter Max hjärna. Till slut borrar han ett hål i tinningen och blir av med både smärta och förmåga och kan lugnt betrakta löven i vinden. Skönt.
Mycket spännande foto, mycket spännande klippning. Var själva Pi kommer in i bilden vet jag inte.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Eraserhead i Trainspottingtempo. Matrix innan Matrix. Lynch goes cyberpunk. Kafka goes numerologi. Och så vidare. Migrän. Paranoia. Siffror. Judisk kabbalism. Guds namn. Wall Street. Skarpt kontrastfoto i en luddig historia. Snyggt. En åksjuk upplevelse utan mål. Imponerande trots allt. Darren Aronofskys debutfil. Vem fan är Aronofsky?

Nr 258: Willy Wonka Och Chokladfabriken

2010-12-12T13:23:00.004+01:00

Originaltitel: Willy Wonka & The Chocolate Factory (1971)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsagatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Den excentriske chokladfabriksägaren Willy Wonka (Gene Wilder) bjuder via ett lotteri in fem barn att besöka hans hyschhyschlokaler där det experimenteras livligt med olika godsaker. Charlie är ett av de fem barnen; han är en fattig men våldsamt snäll liten pojke som bor tillsammans med sin änkemamma och fyra sängliggande mor- och farföräldrar. Väl inne i fabriken (efter dryga 40 minuter in i filmen) börjar det roliga med himmobimmomaskiner och kuttefrettimekadonker. Wonka retas och pikar både barn och vuxna i bästa Karlsson på taketstil under rundvandringen. Trots de grundliga instruktionerna att inte röra eller äta någonting faller ett efter ett av barnen för frestelsen och straffas med avsked från fabriken. Detta sker till klangerna av Oompa Loompa-arbetarnas moralkakedansochsångnummer (för övrigt fantastiskt koreograferade). Augustus faller i chokladfloden och proppar igen röret innan han skjuts iväg. Violet blir ett uppblåst blåbär efter att ha ätit ett trerätterstuggummi. Veruca blir klassat som ett dåligt ägg efter att med osmakligt tjat ha begärt ett guldigt dito. Mike Teevee krymps till tumstorlek efter en tur i teleportern "Wonkavision".
Oväntat nog är också Charlie olydig när han tjuvsmakar en bubbeldryck och stiger till väders mot den otäcka fläkten, men lyckas rädda sig genom att rapa ur sig bubblorna. Denna sekvens kändes väldigt skev och var inget jag mindes från boken. Efter lite efterforskning visade det sig att den är specialinskriven till filmen. Mycket underlig dramaturgi måste jag säga, och absolut inget som lyfter. Charlie lyckas dock ta sig runt detta snedsteg och blir sist kvar på fabriken där belöningen till sist inte helt oväntat visar sig vara att ta över fabriken när Wonka lämnar in. Alla nöjda och glada i hissen upp till himlen.
Titta inte på tv! Ät inte godis! Lyd dina föräldrar! Gör som du blir tillsagd! Stjäl inte! Var ärlig! Då kan du nämligen få ta över en godisfabrik, alla dina drömmar slår in, när du minst anar det.
Den ytterst långa inledningen (halva filmen hinner gå innan man ens får se Willy) och de minst sagt för många och långa musikalinslagen drar ner betyget en hel del. Wonkas avsnoppande satir, de enormt välvilliga specialeffekterna och the Oompa-Loompas stabiliserar.
Oompa Loompa Doompa Dee Do!

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: En moralpannkaka rakt upp i det allra heligaste. Filmen bygger på Roald Dahls barnberättelse Kalle Och Chokladfabriken men i filmen är det snarare den dryge chokladfabriksägaren Willy Wonka som är huvudperson (även om det tar halva filmen innan han överhuvudtaget presenteras). Gene Wilder, som spelar mister Wonka, ser ut att ha ganska småkul på sitt blaséartade översittarvis när han trilskas med de bortskämda ungarna på chokladfabriken men det hela blir ett lustiga huset-äventyr som engagerar måttligt. Oompa-Loompierna från Loompaland är filmens otvivelaktiga underhållningsfaktor.

Nr 257: De Barbariska Invasionerna

2010-12-11T11:23:00.010+01:00

Originaltitel: Les Invasions Barbares (2003)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Mycket bättre än föregångaren "Det amerikanska imperiets fall". Återigen en lång inledningsscen; denna gång genom en sjukhuskorridor. Denys Arcand har plockat bort nästan all den dialog som i föregångaren kändes lite för effektsökande. Istället koncentrerar han sig på en mer intim dialog som kretsar kring hur en son (Sébastien) mer eller mindre tvingar sig närmre sin far (Remý), i och med att denne ligger för döden i cancer. Alla karaktärer från Det amerikanska imperiets fall är med, även om den yngste - Alain - bara skymtar förbi i ett TV-inslag. De gamla vännerna samlas igen för att ta farväl av Remý.
Sébastien använder sig av alla kapitalisttrick han har i hatten för att ge sin socialistfarsa den bästa vården. Han mutar ledningen, vaktmästarna och betalar till och med Remýs elever att komma och hälsa på, fastän de avskyr sin gamle lärare. Sébastien ordnar även heroin till pappan, vilket han övertalar sjuksköterskan att injicera.
Till slut samlas alla vännerna i vad jag antar är samma stuga som i första filmen, där de äter, dricker, samtalar, skrattar och gråter. En överdos heroin skickar Remý över gränsen. Som jag minns det är det här ute vid stugan förklaringen till filmens titel kommer, och den har något med WTC 11 september 2001 att göra, men jag kan inte återge det exakt. Jag minns i alla fall att jag tyckte att det var en intressant förklaring, eftersom filmen är gjord inte ens två år efter den händelsen.
Bästa replik: (när Remý ska köras in i scannern på sjukhuset) "Jul i scannern, påsk på kyrkogården".
De barbariska invasionerna är andra delen i en trilogi, där Det amerikanska imperiets fall är den första filmen. 2007 kom den tredje filmen som heter Days of Darkness. Den ska jag se omgående.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Det har gått 17 år sedan Arcand introducerade det intellektuella sällskapet i Det Amerikanska Imperiets Fall. Nu återförenas de vid en av huvudpersonerna, Rémys, sjukhussäng. Till skillnad från föregångaren känns den här filmen mycket mer personlig och intim. Fortfarande finns det intellektuella samtalet med som en rapp och drivande faktor men i övrigt löser Arcand upp den förra filmens snäva gränser och ger den här historien ett mycket mer flerdimensionellt utrymme. I centrum ser vi den döende Rémy (Rémy Girard) men huvudpersonen är snarare hans konservative son (Stéphane Roussau) som återförenas med sin far under dennes sista dagar. Sonen gör allt för att hans far ska få, såväl ett lindrigt som värdigt slut. I denna uppoffring möter han knarkaren Nathalie (Marie-Josée Croze) som han låter förse Rémy med heroin som smärtlindring. Trots att berättelsen kretsar kring en döende mans sista dagar så är filmen, liksom föregångaren, en hyllning till livet. Men den optimism som präglar filmen är varken påtvingande eller klyschig, snarare återhållen och eftertänksam. Det gillar jag.

Nr 256: Det Amerikanska Imperiets Fall

2010-12-09T22:54:00.005+01:00

Originaltitel: Le Déclin de l'empire Américain (1986)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fin, lång öppningsscen genom vad jag antar är universitetet i Montreal. Fyra kvinnor på gymmet; omklädningsrumsdoftande samtal om sex, filosofi, historia, män, kvinnor, män och kvinnor och sex. Fyra män iordningställer en middag ute på landet. Bastudoftande samtal om sex, filosofi, historia, kvinnor, män och kvinnor och sex. Öppenhjärtigt, utmanande, provocerande - ja, kanske 1986. Så här 25 år senare känns det lite Fråga Olle. Kvinnor i gymmet - en miljöplacering som ändå känns lite knepig eftersom de ju är där (vilket de också medger) för att hålla sig i trim för att hålla männens intresse vid liv. Män lagar mat och dukar - här är homoerotiken inte bara skymtande utan fullt accepterad i och med den inkluderade bögen Claude.
Sen mötet mellan de båda grupperingarna - friktion och svårsammansmält men samtidigt älskvärt och tolerant. Tills övertrampet bekänns. Sveket från hannen gör att honan måste söka tröst hos den ende som inte kan skada henne mer - bögen.
Dialogdriven film som tenderar att intellektualisera in sig i ett snår där jag inte hittar varken in eller ut. Jag skulle förmodligen tycka bättre om den om jag hängde med i de historiska passningarna och filosofiska hänvisningarna. Men då skulle jag behöva googla en del under filmens gång och då har den redan skjutit över huvudet på mig.
Men visst är det en intressant film som reflekterar kring hur män och kvinnor kommunicerar - och inte.
Jag läste nånstans att filmen inte alls ska ses som ett män- och kvinnospel, utan den är helt enkelt en metafor för det amerikanska imperiets fall. I beskrivningen fanns även förslag på vad de olika karaktärerna symboliserade. Ja, så kan det ju också vara.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag upptäcker mer och mer, genom det här projektet, vilken typ av filmer som tilltalar mig på ett alldeles särskilt sätt. De får gärna vara sparsmakade men rikligt dialogkryddade, späckade med fet, svårsmält humor men utan att lägga sig som en tung klump i magen. Det får gärna vara i ett väl avgränsat sammanhang också. Ungefär som en teaterpjäs. Kanadensaren Denys Arcands första internationella succé Det amerikanska imperiets fall har dessa ingredienser som gör den till en behaglig måltid, såväl smak- som upplevelsemässigt. Den är intellektuell och akademisk i dialogen utan att bli torr och smaklös. Filtrerar man den sedan genom ett genusfilter framträder plötsligt helt andra smaker där det kvinnliga och det manliga, liksom konflikten däremellan, återspeglas på ett innovativt, och ibland provocerande, sätt. Kvinnornas offentliga bastusamtal speglas mot männens matlagning i köket där båda samtalen kretsar kring filmens huvudingrediens - sex men även, som en av kvinnorna uttrycker det i filmens början, "det hektiska sökandet efter individuell lycka". Bon appetit!

Nr 255: En Satans Eftermiddag

2010-12-04T11:41:00.006+01:00

Originaltitel: Dog Day Afternoon (1975)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Svettig, nervös och intim skildring av en verklig händelse; ett misslyckat bankrån i Brooklyn, New York, 22 september 1972. Sonny (Al Pacino) och Sal (John Cazale) räknar med att få med sig en stor summa pengar på kort tid, men det blir istället tvärtom eftersom bankvalvet redan tömts. Sonny behöver pengar för att finansiera sin pojkväns könsbytesoperation; vad Sal gör där är oklart. I ett försök att göra sig av med bevis bränner Sonny upp ett register i en papperskorg vilket väcker misstankar utanför lokalen när rök sipprar ut ur ventilationsluckan på gatan. Polis larmas och snart är belägringen ett faktum. Inne i banklokalen har nu direktören, ett tiotal kvinnliga anställda och en vakt tagits som gisslan.
Största delen av filmen utspelar sig inne i banklokalerna eller precis utanför på gatan där polisen har bunkrat upp med bilar, krypskyttar, kravallpolis, helikoptrar, FBI, megafoner och en tillfällig sambandscentral inne på en närbelägen frisersalong. Vid avspärrningarna samlas nyfikna åskådare som efterhand blir mer och mer hängivna den allt mer frustrerade Sonny. Vid flera tillfällen lämnar Sonny banklokalerna för att förhandla med polisen ute på gatan och för varje provokation eller villkorsställande från Sonny hejar folkmassorna på än ivrigare. Sonny begär pizzor, en helikopter och ett jetplan för att kunna flyga vart han vill, även om det är oklart just vart han vill. Dock är det helt självklart att flykten ska gå utomlands. Kanske Holland, ingen vet. En helt fantastisk scen är när Sonny frågar Sal vart han vill åka och Sal efter lite betänketid svarar Wyoming. Till slut ordnas en stor limobuss fram som tar hela sällskapet till flygplatsen där jetplanet väntar.
Filmen öppnar med olika gatubilder i New York ackompanjerat av Elton Johns låt Amoreena. Utöver det finns det ingen musik i filmen. Jag tycker mycket om de ganska höga ljuden från exempelvis bilar, helikoptrar och folkmassor som bidrar till en autentisk känsla. En särskilt intressant bildlösning tycker jag är när Sonny pratar i telefon med sin pojkvän Leon. Leon befinner sig då inne på frisersalongen och filmas långt ifrån, knappt synbar bakom någon slags byrå. I förgrunden sitter en polis med en tallrik med mat. I kontrast till de många närbilderna och inzoomningarna ger detta grepp en liten paus i nervdallrandet. Det är också väldigt effektfullt när folkmassornas flykt undan avspärrningarna klipps in i kaoset som uppstår när Sonny skjuter ett skott genom källarfönstret. Men trots den intensiva känslan av avtryckarglädje och trots alla polisens dragna vapen så räknar jag bara till totalt två avfyrade skott i hela filmen.
Al Pacino är satans bra med sina små tics och pendlande mellan total stillhet till exploderande provokatism. John Cazale som spelar Sal medverkade bara i fem filmer under sin blott sexåriga filmkarriär (Cazales dog 1978, 42 år gammal). Alla fem filmerna nominerades till en Academy Award för Bästa film och alla fem filmerna är med i boken.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Ett actiondrama i New York-miljö, stramt hållen, svettig och nervig. Based on a true story. Misslyckat bankrån leder till gisslandrama med påföljande Stockholmssyndrom, alltså ett psykologiskt tillstånd där offren utvecklar en relation till kidnapparen. Det ägnas inte särskilt mycket tid och analys kring detta. Mer väsentligt är istället folkets påhejande utanför banklokalen. Ett intressant fenomen där huvudkaraktären Sonny (Al PAcino) för en stund görs till hjälte för 70-talets alternativrörelse. Pacino liksom John Cazale, som spelar den försynte men nervige partnern Sal, gör trovärdiga rolltolkningar och är hela filmens fixpunkter. Vad däremot den tredje rånaren, som sticker precis i början av rånet, gör i filmen har jag ingen aning om.

Nr 254: I Draculas Klor

2010-12-02T22:37:00.006+01:00

Originaltitel: Dracula (1958)
Filmen sågs på Veoh av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Förvirringen fortsätter. I denna version av Dracula kommer Jonathan Harker (John van Eyssen) till Draculas (Christopher Lee) slott i närheten av staden Klausenberg i egenskap av bibliotekarie. Detta är bara en täckmantel då det snart visar sig att Harker är en vampyrjägare som har kommit för att göra slut på Dracula en gång för alla. Harker blir dock biten av en kvinna på slottet som först utger sig för att hållas fången där av Dracula. Harker hittar både kvinnan och Dracula sovande i sina kistor i källaren på slottet. Efter att ha slått en påle genom bröstet på kvinnan vaknar Dracula och gör processen kort med Harker.
Dr Van Helsing (Peter Cushing) kommer till det numera övergivna slottet för att leta efter sin vän Harker. Van Helsing hittar Harker - uppenbarligen nu en vampyr - i en kista i källaren. Van Helsing slår en påle genom bröstet på Harker och återvänder sedan hem till Harkers fru Lucy (Carol Marsh) som ligger sjuk. Van Helsing upptäcker två små bett på Lucys hals och inser att även hon blivit biten av Dracula. Lucys bror Arthur (Michael Gough) blir snart involverad i jakten på Dracula eftersom hans fru Mina (Melissa Stribling) också blir biten. Mina blir bortrövad av Dracula som flyr tillbaka till sitt slott för att undkomma soluppgången. Van Helsing och Arthur jagar honom och kommer precis i tid för att rädda Mina från att bli levande begravd utanför slottet. Van Helsing och Dracula fightas inne i slottet och Van Helsing övermannar Dracula genom att kasta sig mot gardinerna och riva ner dem så att Dracula drabbas av solljuset. Van Helsing bildar också ett kors av två stora ljusstakar och vänder dessa mot Dracula som inte direkt uppskattar det. Dracula höghastighetsmultnar bort och kvar är till slut bara en ring som ligger på golvet.
I denna film kommer alltså Dracula aldrig till England. Jämfört med originalversionen (boken Dracula av Bram Stokes) har flera av karaktärerna smälts ihop, kastats runt eller utelämnats helt.
I Draculas klor är den mest lättsmälta versionen hittills. Om Nosferatu (1922) var sminkets och skuggornas film, och Dracula (1931) byggde mer på gentlemannavampyrism och trovärdig dialekt, så känns denna version lite som en brittisk deckare. Agatha Christie goes huggtänder. Scenerna när pålar drivs genom bröstet är riktigt bra och slutscenen med Van Helsings mollbergare mot fönstergardinerna är truly spännande. Dessutom vill jag slå ett slag för scenen där Van Helsing sköter om både Arthur och Mina. Där tror jag verkligen att Van Helsing är en riktig läkare. Oerhört fint genomfört med nåluttagning och omplåstring. Bara att ge den scenen så mycket tid känns svindlande.
Nu är det bara att se fram emot den sista (vad jag vet) filmen om Dracula i projeketet. Nosferatu (1979) står på tur. Kanske kommer några fler bitar falla på plats i det här enorma mysteriet.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Äventyret Dracula fortsätter... Den här versionen från 1958 var den första filmen i den gotiska Hammer Horror-serien, Hammer Film Productions skräcksignum som var ett oerhört framgångsrikt koncept ända in på 70-talet. Hela filmen är en förfinad och hörntandsslipad version av Bram Stokers legendariska vampyrroman. Den känns dock väldigt engelsk och nobel i sitt karaktärsspråk men är ändå djärvt överskridande av skräckfilmens dittills markerade revir. Här finns både sexuella under- och övertoner på ett ännu mer tydligt sätt än tidigare och blodet som vi idag vant oss att se i genren. Det här var tredje filmen på Dracula-temat som finns i boken. En film kvar således - Nosferatu från 1979. Däremot är inte Coppolas film från 1992 med i boken vilket jag tror hade sammanfattat den här vampyrresan på ett alldeles delikat sätt.

Nr 253: Salò Eller Sodoms 120 dagar

2010-11-30T21:56:00.004+01:00

Originaltitel: Salò o le 120 Giornate di Sodoma (1975)
Filmen sågs av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Våld! Sex! Tortyr! Sadism! Bajs! Angiveri! Makt! Spikspäckad polentakaka! Mord! Fascism! Mussolini! Dante! de Sade! Salórepubliken! Ögonutstickning! Tungavklippning! Bröstvårtebränning! Peniseldning! Skalpering! Piskning!
Pasolini är ett geni! Pasolini vill bara provocera fram äckel! Det här är inte konst! Det här är tidernas bästa film! Den här filmen varken skildrar eller kritiserar fascism! Den här filmen är fascism! Pasolini var gay! Den här filmen är bara ett resultat av Pasolinis egna pervertioner! I den här filmen är det ingen som har sex i enskildhet! I flera scener har personer sex i enskildhet! Pasolini kunde inte skriva manus, inte heller poesi! Den här filmen är inte alls upphetsande! Hyr en gammal porrulle istället! Den här filmen borde aldrig ha gjorts! Det här är en av de viktigaste filmerna som gjorts! Vi pratar om den fortfarande! Den här filmen väcker känslor! Den här filmen har ett djup som inte förstås av allmänheten! Den här filmen måste censureras! Den här filmen får absolut inte censureras! Den här filmen har usel ljussättning! Kameraarbetet är oprofessionellt i den här filmen! Vilka fantastiska bilder! Nu mördar jag Pasolini! Den här filmen får visas på den här biografen eftersom den har ett extramaterial som förklarar att detta inte är på riktigt! Pasolini sa att bajsätandet är en passning till snabbmatseländet!
Något av det mest obehagliga i den här filmen är den skelögde presidentens miner. Hans leenden i mjugg. Rys.
En sak jag tycker är intressant är att filmens förlaga - boken Sodoms 120 dagar - skrevs när de Sade satt fängslad på Bastiljen omkring år 1785, men verkar inte ha publicerats förrän 1904. Jag undrar vilka böcker som skrivs just nu som kommer röra upp känslor världen över om 120 år? Kittlande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Pier Paolo Pasolinis tolkning av de Sades Sodoms 120 dagar men handlingen är placerad till det kortlivade Salòrepubliken i det fascistiska Italien där ett sällskap vällustiga fascister tillförskansar sig unga män och kvinnor som de utsätter för all form av förnedring och tortyr. Det här är nog bland det sjukaste jag har sätt på film men bakom all äckel och avsky som filmen framkallar så försöker Pasolini ändå kommentera det ohämmade maktutövandet, den sexuella förnedringen som enligt Pasolini är en metafor för fascismen som sådan - en ideologi där man dyrkar makten för maktens egen skull. Fångarna är helt avkaraktäriserade och de fyra fascisterna saknar också personlighet. Allt blir liksom en dyster och närmast formell iscensättning utan någon som helst känsla eller värdering. Det är fruktansvärt obehagligt. Fy.

Nr 252: Fröken Julie

2010-11-26T18:31:00.007+01:00

Originaltitel: Fröken Julie (1951)
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Det milda, svartvita 35 millimetersfotot signerat Göran Strindberg (på något sätt släkt med August Strindberg som skrivit pjäsen som är förlaga till filmen) fångar mig direkt. Och ljudet från hästarnas hovar som inte tränger undan allt annat, utan ligger mjukt just under ytan. Det är midsommarafton i slutet av 1800-talet och sommarkuken reses på herrgården där Julie behandlar män som hundar med strypkoppel och härskarorder. Juan som alltid beundrat Julie på avstånd får denna natt tillfälle att bekänna sin åtrå; (detta semikolon tillägnas August - innan ett och!) och Julie får äntligen berätta om sin pojkuppfostran av döda mamma som hänger och blänger på väggen. De superba förflyttningarna mellan minnen, dåtid och nutid gör mig bubblande. In i en tavla och ut igen. Ny miljö. Bakom ryggen kommer framtiden gående. Riktigt snyggt att inte alltid klippa. Skådespeleriet är minst sagt teatraliskt och inte på nåt sätt filmens främsta styrka, men absolut godkänt för både Ulf "GuldPalme" Palme och Anita Björk. Filmen vann priset Grand Prix International (nuvarande Guldpalmen) vid Cannes Filmfestival 1951. Fem år tidigare hade regissören Alf Sjöberg vunnit samma pris för första gången med filmen Hets.
Fröken Julie filmatiserades första gången 1912 (för övrigt samma år som August dog). Den versionen censurerades på två ställen av den centrala filmgranskningsnämnden. Regissör var hör och häpna en kvinna vid namn Anna Hofman-Uddgren. Bästa replik: "Var så artig."

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: På en svensk herrgård i slutet av 1800-talet bor fröken Julie (Anita Björk) tillsammans med sin far greven (Anders Henriksson) och tjänstefolk. Det är midsommarafton och den högfärdiga och bortskämda Julie har nyligen brutit en förlovning för att istället, med all sin charm och fåfänga, uppvakta betjänten Jean (Ulf Palme). Där har vi upptakten till ett av Strindbergs mest kända dramer. Både Björk och Palme hade redan innan filmatiseringen spelat mot varandra i Fröken Julie på Dramaten (även den regisserad av filmens regissör Alf Sjöberg) och trots att det ibland överdrivet dramatiska utspelet även syns i filmen så är det inte en filmatiserad teaterpjäs vi ser. I intressanta och skickligt genomförda återblickar återger Sjöberg Julies barndom som används som förklaringsmodell till spelet mellan Julie och Jean. Konflikten har både ett genus- och ett klassperspektiv och härskartekniker och underkastelser hakar i varandra som kuggar i ett erotiskt maskineri. Mitt i detta drama står även Jeans väninna, kokerskan Kristin (Märta Dorff) som i filmen ges en ganska perifer betydelse. Max von Sydow dyker upp som förvirrad stalldräng emellanåt. Filmen har definitivt sina brister men till de stora behållningarna måste jag räkna det intressanta och snygga fotot, de skickliga scenövergångarna och det komplexa kärleksspelet mellan karaktärerna som dock kunde ha varit lite mer vågat.

Nr 251: Häxan

2010-11-24T19:43:00.008+01:00

Originaltitel: Häxan (1922)
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Borrsvängsgatan 8 i Göteborg.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Benjamin Christensen (som spelar både djävulen och Jesus i filmen) har skrivit och regisserat denna 20-talsdänga. I historiska översiktsavsnitt (som lika gärna skulle kunna vara en satir över Pogo Pedagog) skissar han upp häxans väg från medeltid (1448) till början av 1900-tal. Med karaktärer som Anna Bokpräntarhustru och repliker som "Skynda svenner!" och "Du djävulens förbannade frilla" dramatiserar han häxjakter och häxbål. Vid åtminstone ett tillfälle tycker jag Christensen använder sig av den montageteknik som tillskrivits Eisenstein. Vid en tortyrscen visar han offrets ansikte, följt av tortyredskapet, följt av offrets ansikte, följt av torteraren, följt av offrets ansikte. Dubbelexponeringarna fyller sitt syfte, men ingen kommer i närheten av de i exempelvis Körkarlen. Jag kan tycka att filmen blir lite utdragen, att Christensen försöker packa ner alldeles för mycket småprylar i ryggsäcken, men mot slutet tar det sig när han kopplar ihop häxan med begreppet hysterikan. Spågumman lever vidare och tittar i kort och kula, men löper inte lika stor risk att brännas på bål. Christensen skriver: "Vi bränna icke längre våra fattiga gamla. / Men gå de icke ofta och lida bitter nöd?". Häxan som socialpolitiskt slagträ, det vore nåt. Inga häxor på våra gator! Ave Maria och Månskenssonaten avslutar denna underligt underjordiska bekantskap. Fint.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Hoppsan. Det här var en spännande upplevelse. Den danske regissören Benjamin Christensen utforskar på sitt eget vis häxkonst och djävulsdyrkan från medeltid till modern tid (läs tidigt 1900-tal) och han gör det genom att använda olika filmtekniska grepp, allt från stillbilder och modeller till iscensatta scenerier som han blandar med ett slags historiskt föreläsande. Resultatet blir en oerhört intressant upplevelse, såväl innehållsmässigt som tekniskt. Det är mycket vi får veta. Bland annat att det förr i världen var vanligt att sova naken. Där ser man. Filmen är ett visuellt myller där Christensen frossar i myter, fantasi, fakta, obsceniteter och skräck. Han vill verkligen ha med allt, däremot är det svårt att veta om syftet är att skrämmas eller undervisa. Det har han nog inte riktigt klart för sig själv heller. Vi kastas in i en värd där kvinnor föder gigantiska demoner, kysser djävulens röv, flyger till Blåkulla på kvastar, torteras med allehanda tortyrinstrument och eldas upp. Det är som en maskeradparad av allehanda demoner i alla tänkbara former och storlekar. Men allt är gjort med förvånansvärd exakthet och det är ett fantastiskt skickligt hantverk vi får beskåda. Och visst sitter Djävulen själv och runkar i en av scenerna? Nåväl, det är först mot slutet jag tycker att Christensen kommer på helt fel kurs när han börjar jämföra den tidiga häxkonsten med mentalsjuka kvinnor, även kallade hysterikor. Kanske får man beskylla den samtida Freud för dessa tokerier. Det hade varit kul att ha sett filmen när den gick upp på de amerikanska biograferna som midnattsfilm under 60-talet med William S. Burroughs som berättare.