Nr 655: Inkräktare

Originaltitel: La Joven (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: White trash, fresh nigger, dig it, rape, girl, woman, klarinetten är en lakritspinne, rasist eller inte, i vems ögon, våldtäktsman eller inte, i vems ögon, pedofil eller inte, i vems ögon, tjuv eller inte, i vems ögon, prästen ser men hur tungt väger guds ord, flickan ska döpas, vilden driver upp på land som en Robinson och äter rå krabba, i relativa civilisationen tillagas kanin och ägg, efter konstaterat samkrigande ingås samarbete, vi är lika, efter konstaterad misstänkt våldtäkt avbryts samarbete, vi är olika.
Söderhavsbländande svartvitt foto. Isolerad historia som skickligt låter mellanmänskliga och gudomliga föreställningar kretsa kring den unga kroppen som liksom svävar fritt mellan de olika krafterna. Stöts hit och dit. Formas av det. För vidare.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Kärt barn har många engelska namn - The Young One, White Trash, Island Of Shame. Alla är bättre än den svenska taffliga titeln Inkräktare. Luis Buñuel har vi träffat tidigare och det är alltid lika spännande att se vad han bjuder på. Det är amerikansk efterkrigstid. Rasismen är påtaglig i den amerikanska södern. En svart man ror i land på en ö på flykt undan polisen. Han är oskyldigt anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. På ön som är ett naturvårdsreservat finns den föräldralösa flickan Evvie, barnbarn till en nyligen avliden man samt viltvårdaren Miller. Miller har fattat tycke för den unga flickan. Elvie välkomnar och hjälper Traver som kommer till ön för att få skydd. Miller ogillar detta skarpt och fram växer en mörk, komplex historia om rasism, om våldtäkt, om svartsjuka. Det blir ett intimt drama som är obehagligt men spännande där den naiva men viljestarka Evvie bär historien framåt. Inkräktare skiljer sig en del från Buñuels tidigare surrealistiska verk men de mörka, poetiska och filosofiska elementen finns kvar, om än tydligare än tidigare, och filmens amatörmässiga framställning är frigörande på något vis. Bra Buñuel!

Nr 654: Den Gyllene Karossen

Originaltitel: Le Carrosse d'or (1952) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Ridå upp, och in på metascenen rullar semiMacGuffin-karossen som en länk mellan den gamla och den nya världen. Peru, och ett nyanlänt italienskt commedia dellárte-sällskap gör sitt bästa för att liva upp livet. Camilla (Anna Magnani) uppvaktas - förutom av Felipe i sällskapet - av en tjurfäktare och en vicekung, men hon är mest intresserad av sina två timmar på scen varje kväll, då hon genom att spela någon annan kan realisera sig själv. Den Gyllene Karossen utvecklar och invecklar sig i farsfart till en gestaltning av spänningsförhållandena mellan åtrå och avvisande, mellan nyfikenhet och girighet och mellan rampljus och backstage. När Camilla på slutet står mellan mig och den nedsänkta ridån och erkänner att hon saknar sina beundrare, känns det som att ha följt en titthålsoperation i ett dockskåp, men utan att egentligen veta hur det gick när bedövningen släppte.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Jag måste googla kaross för att få veta vad det egentligen betyder. Kaross kommer av latinets carrus som betyder kärra eller vagn via italienskans carrozza via franskans carrosse. Okej, då klarnar det lite bättre. Det är nämligen en gyllene vagn som står lite i centrum av den här berättelsen. Eller nja, i centrum står egentligen den italienska commedia dell'arte-aktrisen Camilla (Anna Magnani) som på en liten turné i 1700-talets Peru, den nya världen, blir uppvaktad av diverse män, bland annat den spanske vicekungen som ger henne en gigantisk guldvagn i present. Vagnen är som hämtad ur Disneys Askungen. Fast i guld då. Jean Renoirs farsartade historia blir ett rätt tröttsamt teaterstycke kompat av Vivaldi. Truffaut har tydligen kallat filmen för "den noblaste och mest förfinade film som någonsin gjorts". Jag håller inte med. Det bästa i filmen är när Camilla får frågan vad hon tycker om den nya världen och lite blasé svarar att "den blir nog bra när den blir klar". Men Den Gyllene Karossen tror jag har svårt att nånsin bli riktigt bra.

Nr 653: Mitt Afrika

Originaltitel: Out Of Africa (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3-

Kommentar: A whole lotta campingromantik med stråkar. Nationellt och individuellt habegär och kontrollbehov som leder till kolonialisering, safari och syfilis. Tekniska framsteg introduceras i form av ånglok, bil, grammofon och flygplan. Fina flygplansscener som känns snodda rätt av i Den Engelske Patienten. Lokal flora och fauna flimrar förbi och jag inser att jag förmodligen aldrig kommer kunna se giraffer utan att tänka på Sans Soleil. Några fina infödingsrepliker sticks in, varav den absolut bästa är: ”Britterna kan läsa, vad gott har det gjort dem?”. Det här var en savannrulle i absolut längsta och långsammaste laget. En hel del fina naturbilder, och lejonscenen höjde pulsen litegrann, men jag upplever inte att det bottnar nånstans på två och en halv timme.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Äntligen en vattendelare. Förra sommaren besökte jag Karen Blixens hem i Rungstedlund i Danmark som numera är museum. Jag visste knappt vem hon var men under besöket tecknades en bild av en äventyrslysten författare med konstnärsambitioner fram. Jag fick veta att hon, enligt henne själv, sålde sin själ till djävulen för att för alltid kunna ha möjligheten att berätta goda historier. Hon gifte sig med sin syssling, den svenske baronen Bror, för pengarnas skull. Alltså inte hans utan hennes. Hon, eller snarare hennes mamma, gav honom möjlighet att kunna öppna ett kaffeplantage i Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya. Bror svirar runt på diverse äventyr och verksamheten blir lidande. Äktenskapet med Karen är i princip dött men modern fortsätter att skicka pengar. Till slut funkar det inte längre utan Karen och Bror skiljer sig. Karen flyttar hem. Tiden i Afrika skildras i biografin Den afrikanska farmen och det är denna bok som ligger till grund för Mitt Afrika. Framför allt är det vänskapen med Denys Finch Hatton (Robert Redford) som filmen kretsar kring. Karen spelas på ett fantastiskt sätt av Meryl Streep. Bror vet naturligtvis om relationen mellan Karen och Denys men har överseende med denna. Äktenskapet med Karen är ju ändå bara för pengarnas skull och Bror rullar nog runt i buskarna även på sitt håll. Denys dör under en flygsafari och Karen betraktas som hans änka och får sköta begravningen. Karen kommer alltid att sörja Denys. Under tiden i Afrika får Karen syfilis och blir tvungen att resa hem för att kurera sig. Hon kommer dock tillbaka till Afrika men sjukdomen kommer att plåga henne livet ut. Karen dör barnlös men väldigt framgångsrik 1962. Även om Mitt Afrika är en überromantisk skildring, en rätt ytlig relationsrulle, så finns det så mycket spännande mellan raderna, mellan scenerna, bakom berättelsen och i karaktärerna. Kombinerat med en episk berättarstil och storslagna vyer så blir det helt enkelt en jävligt bra blockbuster. Eller kanske är det bara tack vare mitt besök i Rungstedlund förra året.

Nr 652: Och Tranorna Flyga

Originaltitel: Летят журавли, Letat zjuravli (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Robert på Halsviksporten 3 på Styrsö och av Jimmy på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Första filmen i nya hemmet och vilken rulle att öppna med! Förutom det enormt befriande i att utgångspunkten är civila relationer i krigstider, och förutom att Tatiana Samoilova är fantastisk i rollen som hopplöst kvarlämnad ekorre så är den största behållningen med den här filmen kameraarbetet. Jag har en ny idol, och han heter Sergey Urusevsky. Minst sagt innovativa vinklar, makalösa lösningar i till exempel trapphuset och en slags förhistorisk steadicam i folkmassetagningarna och vid fältslagen. Detta i kombination med en redigerare från himlen, Mariya Timofeeva, gör att man bara häpnar flertalet gånger. Enda sovjetiska filmen som vunnit Guldpalmen i Cannes. Underbar start på ölivet!

Jimmys betyg: 5-

Kommentar: I rysk filmtradition talar man tydligen om före och efter Stalins död. Efter andra världskriget och under slutet av Stalinismen begränsades de stora filmbolagens möjligheter. Ekonomisk ödeläggelse och rädsla verkar ha varit orsakerna. Efter Stalins död 1953 såg man däremot en pånyttfödelse av den sovjetiska filmkonsten och fyra år senare kom Och Tranorna Flyga. I min värld en helt obekant film. Michail Kalatozovs film om kärleksparet som skiljs åt strax innan krigsutbrottet är en vågad berättelse, inte för att den skildrar krigets konsekvenser för det civila samhället, utan mer för att den inte hyllar den sovjetiska storslagenheten och den ryska krigsmaskinen. Bara det är ett tecken på att nya tider var möjliga för den sovjetiska filmen. I centrum står Veronika, helt ljuvligt porträtterad av Tatiana Samoilova, som blir lämnad av Boris när han drar till fronten. Hemmavid går livet vidare men där tidigare referenspunkter plötsligt har upphört. I kriget finns inga hjältar, ingen ära. Det finns bara ett liv som pågår, val som görs för att överleva, för att gå vidare. Men det mest häftiga med den här filmen är det hisnande och fantastiska kameraarbetet som jag sällan har skådat. Hur gör han Urusevsky? De visuella effekterna är fullt närvarande och extremt tydliga men på ett sådant fint och balanserat sätt så att de aldrig tar över för sin egen skull. Det är sublimt och explicit på samma gång. En underbar pärla som sticker ut på ett alldeles säreget sätt.