Nr 641: Man Bites Dog

Originaltitel: C'est arrivé près de chez vous (1992) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på Youtube hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 5-

Kommentar: Länge sen jag drog till med ett riktigt högt betyg, men känns det så så känns det så. Fyra filmskolestudenter bestämmer sig för att göra en film, och det blir en film om att göra film. Huvudkaraktären Ben är en sociopsykotisk vardagsmördare som både slumpvis och snillrikt tar sina offer av daga. Ett filmteam följer honom för att till en början bara dokumentera hans förehavanden, men efter ett tag blir de indragna (alternativt släpper in sig själva) i handlingen och börjar hjälpa till med mördandet. Till slut är de sponsrade av Ben och bistår honom i allt.
Man Bites Dog är brutal med sina svartvitkorniga och grafiska mord, men framför allt är den brutalt komisk med några riktigt minnesvärda scener; exempelvis när Bens filmteam träffar på ett annat filmteam nere i en källare, som uppenbarligen är ute i samma ärende. Detta filmteam använder dock videokamera, medan Bens team har riktig film. Avrättning följer. Lika lustigt när kameran och ljudet inte är på samma ställe, och man får följa en regidiskussion i ett trapphus. Det är så oerhört skickligt fångat och nöjer sig inte med en skakig kamera för att ”efterlikna” en dokumentärfilmsinspelning. Alla Bens utläggningar om allt och inget; han är expert på allt från arkitektur till kärlekspsykologi. Regissören vid bordet som vid två olika tillfällen gråtande bedyrar att resten av filmen ska göras till minne av de ljudtekniker som blivit dödad i tjänst; en blinkning till trummisdöden i Spinal Tap.
Jag upplever att filmen aldrig hade funkat om inte huvudkaraktären spelats av Benoît Poelvoorde. Precis som jag upplever att The Office inte funkar utan Ricky Gervais, eller Guns n`Roses inte funkar utan Axl. Ibland står stjärnorna rätt och Man Bites Dog är en uppfriskande misär mitt i livet.
Originalpostern (den som är på bild i detta inlägg) med en napp byttes ut mot en med löständer i övriga världen. I Sverige totalförbjöds filmen. Really?

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Man Bites Dog är en mycket märklig historia. Filmad i svartvitt med skakig handkamera och utan pålagt ljud eller någon musik liknar den en dokumentär i sitt format. Handlingen kretsar kring Ben (Benoît Poelvoorde), en narcissistisk seriemördare, som överallt följs av ett filmteam som dokumenterar allt han gör. Till och med hjälper honom bli av med liken. Ben är alldeles uppenbart galen medan filmskaparna framställs som naiva åskådare. Det känns som att filmen på något sätt vill kommentera relationen mellan en sensationslysten publik och en överdriven våldsjournalistik. Åskådaren placeras direkt i handlingen. Och bidrar till och med till skapandet av den. Men till skillnad från Henry - En Massmördare så finns det ett underhållande och emellanåt komiskt lager i filmen. Obehaget i de extrema våldsskildringarna fördunklas tyvärr av den bisarra presentationen. Ändå en intressant film som skiljer ut sig.

Nr 640: Tabu

Originaltitel: 御法度 (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja, vad ska man säga? Kanske beror det på den bristfälliga textningen, men jag fattar inte mycket av handlingen i den här rullen. Det handlar om en slags samurajskola i Kyoto på 1800-talet. Och om sexualitet; homo, hetero och bi. Och en centralfigur i historien är den unge och lite androgyne Kano (Ryuhei Matsuda), som påverkar både lärare och elever på skolan. Många vill ligga med Kano, men Kano vill inte ligga med nån. Dock känns det som att det finns enormt mycket mer och fler bottnar i det här. Men jag fattar det inte, jag hänger inte med. Intrigen verkar spännande, det ser man ju på skådisarnas uttryck och rörelser. Det sker avgörande saker och på slutet verkar det som att det till och med blir en upplösning, som en thriller liksom. En gåta får sitt svar.
Regissören Nagisa Oshima verkar vara i samma klass som Kurosawa, men mycket mer provokativ. Allt bara verkar när det gäller den här filmen.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Såpa i samurajmiljö. Det är mitten av 1800-talet någonstans i Japan och milisen ska välja ut nya rekryter. På den uteslutande manliga skolan tränas de unga männen i den ädla stridskonsten för att bli fullvärdiga samurajer. På pappret upplagt som en en klassisk kämparfilm, en manlighetsuppvisning. Men titeln avslöjar något annat. Undertryckta känslor och sexuella spänningar flyter snabbt upp till ytan och kampen blir en åtrå mellan de unga männen. Så långt är jag med, men sen tappar jag greppet. Det här är en sån film som emellanåt dyker upp i det här projektet, en sån film som på ytan känns bedrägligt enkel men som egentligen skulle behöva en guidebok. Eller åtminstone delas upp i mindre avsnitt för att kunna diskutera mellan varje del. Det här är en film jag vill gilla men som dessvärre inte fångar mig. Nagisa Oshima har en film till i boken, den erotiska Sinnenas Rike från 1976 som totalförbjöds i vissa länder. Det känns som att han spelar på vissa teman den där Oshima,

Nr 639: The Killer

Originaltitel: 喋血双雄 (1989) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Trigger happy male bonding, slowmobromance, åttiotalsskimrande loveballader. Snut och yrkesmördare; två flyktingar korsar varandras spår, lite Heat, men där Pacino och De Niro inte riktigt släpper in varandra på livet öppnar Yun-Fat och Lee upp hela registret inför varandra. Och som en Ekelöfsk jungfru mitt i detta den förblindade Jennie (Sally Yeh), som behöver en ny hornhinna, och det är samvetskvalade kriminella stålar till denna hornhinna som Yun-Fat är på jakt efter och han jagas i sin tur av Lee. Spända close up rangekonfrontationer med liksom stelopererade pistolarmar där tiden stannar till varvas med långsamt dansande magasinstömningar; ett slags poetiskt drömskt over the topvåld som jag både kan skratta åt och fascineras av. The Killer är en solklar inspirationskälla för Tarantino och exempelvis De Hänsynslösa, men den har också lånedrag av exempelvis Den Gode, Den Onde, Den Fule och när Yun-Fat blir blind på slutet tänker jag på Oidipus blödande ögon. Det trodde han inte, den gamle Sofokles, att det i framtiden skulle sitta bloggare och parallellera hans drama med en Hong Kong-rulle. Kan du förresten svaret på gåtan (utan att googla) som Oidipus fick ställd till sig av sfinxen? ”Vad är det som först går på fyra ben, sedan två ben och tills sist tre ben?"

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Pumpskjutande romantisk superaction om den sentimentala yrkesmördaren Ah Jong (Chow Jun-fat) som av misstag skjuter bort hornhinnorna på sångerskan Jennie (Sally Jeh). Det blir upptakten till en hisnande såpopera av kärlek, ärbarhet, blod, svett och tårar samt en jädrans massa stunts. Jong och Jennie förälskar sig i varandra men den verkliga kärlekshistorien är mellan Jong och den tuffa snuten, Li Ying (Danny Lee). I dimmigt musikvideoljus hittar de båda protagonisterna varandra i ömsesidigt samförstånd. The Killer (som egentligen har det mycket mer passande namnet Två Hjältars Blodsutgjutelse på originalspråk) är serietidningsliknande i sitt format och det är alldeles uppenbart att den har inspirerat regissörer som Tarantino och Rodriguez. 

Nr 638: Den Stora Flykten

Originaltitel: The Great Escape (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En häpnadsväckande historia om krigsfångar som gräver tunnlar. Ju mer jag efterforskar, desto mer inser jag att filmen skiljer sig en hel del från den så kallade verkligheten, trots bedyrandet från filmskaparen i början av rullen. Men så ska det väl vara, dikt och verklighet är en oöverträffad kombination. Nästan tre timmar, varav kanske två inne i lägret och en utanför, när fångarna på olika sätt försöker ta sig vidare med tåg, buss, kapade flyg och stulen motorcykel. Steve McQueen gjorde inte bara sina egna stunts (förutom det stora hoppet över taggtråden), utan hoppade även in som tysk förföljare, vilket i filmens underbara värld innebär att han i vissa sekvenser faktiskt jagar sig själv.
Scenerna nere i tunnlarna med småvagnarna är en av behållningarna med filmen - i alla fall jag får en känsla av att ”ja, så där såg det nog ut, så där höll de nog på”. Kan inte ha varit lätt för Charles Bronson som tydligen led av klaustrofobi på riktigt. Jordsmugglingen i byxorna användes senare i Nyckeln Till Frihet. Richard Attenborough gör en ärrad dubbelgångare till Lars Ulrich. Samme Attenborough som regisserade Gandhi, vilket jag inte hade en tanke på under filmens gång. Kul att Jamie var med också. Han gav den en rak trea.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Tre tunnlar ska ta de brittiska och amerikanska fångarna ut ur ett tyskt fångläger under andra världskriget. Tunnlarna får namnen Tom, Dick och Harry. Det ska bli den största rymningen någonsin. Och det framgår med all önskvärd tydlighet redan i inledningen när en högre amerikansk officer gör klart för tyskarnas Luftwaffe att det är varje officers plikt att försöka rymma. Det som förvånar mig mest är hur de överhuvudtaget kunde bygga dessa tunnlar utan upptäckt. Det känns som att fångarna fick leva ganska mycket sitt eget liv i lägret, hade fester och levde rätt gott. Jag tänker att det beror på att de var officerare och att dessa enligt någon slags hederskodex ska behandlas väl. Men jag vet inte. Den första halvan ägnas åt livet i lägret, planering, byggande och några halvhjärtade rymningsförsök. Allt presenteras i familjevänlig och lättsam technicolor. Det är matinékänsla. Därför blir jag överraskad när en fånge i plötslig ångest försöker klättra över taggtråden och kallblodigt skjuts ner av vakterna. Andra halvan av filmen, efter The Great Escape, får vi följa de som lyckas när de sprids åt olika håll. Även här skaver det lite när tyskarna, efter tillfångatagandet, avrättar 50 personer. Det passar liksom inte in i filmens underhållande format. För övrigt finns det inte en enda kvinna som har replik i filmen. 

Nr 637: Network

Originaltitel: Network (1976) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT/TiVo hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: TV-bolaget UBS lider av låga tittarsiffror, och med två veckor kvar på jobbet lovar nyhetsankaret Howard Beale (Peter Finch) inför rullande livekameror att begå självmord i direktsändning nästkommande vecka. Publiktillströmningen blir exceptionell, och här nånstans, efter en halvtimme börjar jag oroa mig för att detta ska vara hela filmen. Oron visar sig vara obefogad, då detta bara är insteget till en svarthumoristisk beskrivning av hur jakten på tittare och reklampengar innehåller krokar av cynism, överlikgående, otrohet, brutna vänskapsband, fräna lögner och bittra sanningar. Beale får en egen show där han kan trumpeta ut all sin ilskna vrede och få nationens befolkning att primalskrika ut sitt livsmissnöje genom fönstret. ”I´m as mad as hell, and I´m not going to take this anymore”. I bakgrunden florerar en sierska, en ekumenisk frihetsarmé, nån slags bekännelsepräst om jag minns rätt - och det underbara är att man inte får reda på nästan någonting om dessa inslag i TV-hysterin.
En av de finare scenerna tycker jag är när den bedragna och på vippen att bli lämnade hustrun (Beatrice Straight) skriker och gråter sig till ett avstånd till sin man, för att när det har lugnat sig en smula möter honom i ett tillfälligt kav lugn och en försäkran att hon inte kommer ge upp honom så lätt. Ja, jag tycker att hon gör den bästa prestationen i hela filmen med den rolltolkningen.
Avrättningsslutet i fyra delar på skärmen knyter an till början där fyra olika skärmar visar nyhetsuppläsare. Väldigt intressant rulle så här 40 år efter att filmen gjordes och dagen efter valet i USA, där hela valrörelsen ju handlat mycket om attacker, hot och löften via TV. När vi började det här projektet var Bush den yngre president. Vi har tagit oss genom två mandatperioder med Obama och kommer eventuellt se både en och två nya amerikanska presidenter svära eden innan vi gör bokslut.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Jag var två år när den här filmen gjordes. Jag har ingen aning om hur TV-branschen såg ut då. Antar att jag till och med var för liten för att titta på Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag minns Boktipset. Doktor Snuggles. Jalle, Julle och Hjulius. Jag minns de östeuropeiska animationerna. Professor Balthazar. Ofarliga och tillrättalagda. Men vad vet jag vad som pågick bakom kulisserna. Och vad vet jag vad som egentligen drog mig till TV:ns magiska värld. Jag skulle kunna skriva något om att Network var före sin tid, att det är en häcklande framtidsvision om en rutten bransch där de moraliska gränserna ständigt flyttas. Men det mest intressanta med Network är inte skildringen av giriga producenter och profiterande TV-bolag utan hur den blir en obehaglig spegel. Vi som tittar. Vi som gång på gång återvänder till de rörliga bilderna. För att underhållas, bli tröstade, för att äcklas och fascineras. Vi som föder denna industri genom vår passivitet. En anonym massa. Det är vi som är de egentliga centralfigurerna i detta skådespel (även om både Dunaway och Holden gör helt okej insatser). Mot bakgrunden av det amerikanska presidentvalet, TV-bolagens tarvlighet och det journalistiska spelet så känns filmen mer aktuell än någonsin. Det är sällan en film har varit så vältajmad.

Nr 636: Prinsessan Mononoke

Originaltitel: もののけ姫 (1997) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy och Frida på Rådhusgatan 64 B i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Animerad film är verkligen inte min bästa gren, men av de två filmer i boken som är gjorda av den levande legenden Hayao Miyazaki tycker jag definitivt bäst om Spirited Away. Prinsessan Mononoke innehåller fantastiska bilder, en som särskilt satt sig är den när Ashitakas  hornförsedda riddjur vadar genom vattnet och hur färgerna är olika beroende på det som är under och över vattenytan. Jag vet inte varför det har satt sig, jag fick bara nån slags tanke om att det kanske oftast brukar gestaltas genom att den del som är under vattnet inte ens syns. Det var väldigt fint i alla fall. Mycket avhuggna armar och huvuden och en känsla av att rullen  liksom håller på för länge; eftersom jag inte är ett jättefan så tröttnar jag till slut på alla vändningar, och då spelar det ingen roll hur vältecknat det är. Låt skogen vara, eller ta i alla fall hand om den och resurserna bättre. Och ta hand om varandra. Och er själva. Inte mycket att anmärka på vad gäller filmens budskap. Men det får man väl inte säga i den här djävla bloggen.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Animerad vuxensaga som inte når upp till Spirited Away. Det är lite för krävande, lite för omständigt, lite för komplext och lite för långt. Däremot är det snyggt, magiskt och stundtals spännande. Det är klassiska element som prinsar och prinsessor, goda och onda, men Miyazaki problematiserar detta på ett fint sätt genom ett väl sammansatt karaktärsbibliotek där varje figur är mer än bara ond. Eller god. Varje varelse har ett berättigande, inte bara som bifigur. Det är fint på nåt sätt. Liksom filmens budskap. Fint. Nog så.