Nr 622: Bröderna Mozart

Originaltitel: Bröderna Mozart (1986) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Triart av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Randys Apartment Plus på Cozumel, Mexiko.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Film om en operauppsättning som känns som en teaterpjäs. Omväxlande hyperteatraliskt och överspelat, men även lite finurligt - särskilt filmteamsduon som ska dokumentera repetitionerna - det blir liksom meta då. Dock känns det som att det genom filmen haglar internskämt och referenser som kanske uppskattas om man är mer inläst på operan Don Juan. Det är inte jag, men det väcks helt klart en liten nyfikenhet så jag kanske får försöka hitta nån nätopera. Etienne Glaser som spelar regissören Walter satte även i verkligheten upp en omtalad version av Don Juan på Storan i Göteborg några år innan den här rullen. Behandlas Don Juan på nåt sätt i filmen Amadeus? Jag minns inte. Och vad sa makarna Palme till varandra och till sonen och hans flickvän när de huttrande stod och sammanfattade biobesöket där på Sveavägen? Vad hinner man säga, vad orkar man ge sig in i för analyser när man bara är på väg hem, helt utan visshet att lite längre framåt gatan väntar ridån på att gå ner?

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Kl 21.15 fredagen den 28 februari 1986 rullar Suzanne Ostens excentriska komedi Bröderna Mozart upp i salongen på biografen Grand på Sveavägen. I salongen sitter Olof Palme med fru, son och sonens tjej. Exakt 30 år senare fulstreamar vi filmen från TriArt via en lägenhet i centrala Östersund till Cozumel i Mexiko. Strax efter kl 23 slutar filmen och makarna Palme promenerar sedan Sveavägen söderut. I lägenheten i Östersund börjar filmen hacka och det krävs en del omtag innan vi lyckas se slutet. Tiden är nu ungefär exakt densamma som när makarna Palme beskjuts vid Tunnelgatan. Resten är historia. Och fortfarande en gåta. Även Bröderna Mozart är en gåta i sitt slag. Den egocentriske regissören Walter spelad av Etienne Glaser vill sätta upp Mozarts Don Giovanni på Kungliga Operan i Stockholm i en helt annorlunda version och stöter på hårt motstånd från både skådespelarna och musikerna. Operan förvandlas till en fars på vuxendagis men man lyckas ändå skapa nån slags ordning och struktur i kaoset. Kuriosa i sammanhanget är att Palme, enligt Wikipedia, erbjöds rollen som operachefen i filmen men tackade nej. Han gillade tydligen inte den osympatiske karaktären. Vad statsministern egentligen tyckte om Bröderna Mozart får vi aldrig veta. Vad jag egentligen tyckte om filmen vet jag fortfarande inte.

Nr 621: Gun Crazy

Originaltitel: Gun Crazy (1950) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Randys Apartment Plus på Cozumel, Mexiko.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Vapen på olika sätt; som barnlek, som underhållning på nöjesfält, som rånverktyg, som däckförstörare, som mordvapen och på slutet som ett slags dubbel skonare när Bart skjuter Laurie i förvirringsdimman. Jakten på "ett liv utan att behöva arbeta” har innan dess utlöst en rånturné där kärleksparet stickat upp bensinmackar, lönekontor och banker (i en minnesvärd scen på säkert tre minuter utan klipp). Det sista jobbet blir verkligen det sista, innan verkligheten i form av Barts barndomsvänner hinner ikapp de båda vapengalningarna där uppe i höghöjdsträsket. Sköna vinklar och tät spänning i denna rulle.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Deadly is the female är en annan titel på denna banditfilm som har en hel del likheter med Bonnie och Clyde och den titeln ringar liksom in kärnan i filmen. Även om Bart (John Dall) från tidig ålder var besatt av skjutvapen så är det uppenbart att det är i mötet med den lika skjutglada Annie (Peggy Cummins) som får honom in på den kriminella banan. De båda möts när hon jobbar som uppvisningsskytt på ett kringresande cirkussällskap. Bart utmanar Annie i en skjuttävling och vinner. Han får jobb på cirkusen, de förälskar sig snabbt, chefen blir svartsjuk och båda får kicken. När pengarna tar slut föreslår Annie och de ska ge sig ut på en rånturné. Bart är tveksam men kärleken till Annie är större. Bart är fast övertygad om att ingen ska komma till skada. Annie är dock inte lika noga med detta. "I am bad" har hon tidigare deklarerat till Bart. Efter en lång jakt så slutar det inte helt oväntat på samma sätt som för Bonnie och Clyde. Filmen är knappt en och en halv timme men välmatad med spänning, biljakter och relationsdramatik. Det blir aldrig tråkigt. Den bästa scenen är den tre och en halv minut långa tagning när paret kör in i staden, slår ner en polis, rånar en bank och flyr. Allt med improviserad dialog. Riktigt snyggt och innovativt. 

Nr 620: Shanghaiexpressen

Originaltitel: Shanghai Express (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Randys Apartment Plus på Cozumel, Mexiko.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Tut tut. Vart är vi på väg? Jo, från Peking till Shanghai. Josef von Sternberg och Marlene Dietrich igen minsann, som i Blå Ängeln. Nja. Jag är lite halvt skeptisk. Shanghaiexpressen är i en timme en fullmatad och nästan korvstoppad påspåretthriller, för att de sista 20 minuterna rinna ut och iväg till nån slags sentimentalsåpa. Dietrich är nice med skinn på näsan och nyp i nävarna. Ytterligare ett par, tre huvudkaraktärer fungerar bra. Sen finns det ett smärre kartotek av roller som liksom ska in och trängas med varandra i de där varma och rökiga kupéerna. Jag gillar den notoriske vadslagaren, men det svämmar lite över av finurliga figurer som munhuggs och har egna små agendor vid sidan av. Huvudspåret är ju spännande; hur ska det gå med Doc i detta telegraferade krigspolitiska spel om makt och lösen? Och kommer de få varandra på slutet? Blir det en försoning?
Det som räddar filmen från minusstrecket är Lee Garmes klärobskyra foto; skuggspel och ljuslek i stram förening. 
Vem där? Jo, rebelledaren Chang spelas av Warner Oland, född Johan Verner Öhlund i Nyby, Västerbottens län. Vid 13 års ålder emigrerade han till USA och blev skådis, bland annat känd för att ha spelat en kinesisk detektiv på Honolulu i en serie på 16 filmer. Namnet på detektiven? Charlie Chan så klart. Dessutom är han den närmast oresonlige judiske farsan i Jazzsångaren. Sicken kameleont. Den hade man inte tagit på 10 poäng.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Regissören von Sternberg och fotografen Lee Garmes tycks älska Marlene Dietrich på ett nästan fetischistiskt sätt. Emellanåt är filmen en studie i Dietrichs porträtt som nästan blir lite komiskt då hennes ansikte visas upp i en oändlig variation. Men det är ändå okej på nåt sätt. Och snyggt. Hennes karaktär, den gåtfulle kurtisanen Shanghai Lily, är filmens centrala gestalt och allt kretsar kring henne. Men man lyckas ändå tränga in en rad andra färgstarka karaktärer på tåget mellan Peking och Shanghai. Det är en fin balans mellan filmens spännande intrig där det kinesiska inbördeskriget utgör fond och den sentimentala kärlekshistorien mellan Shanghai Lily och hennes ex captain Doc (Clive Brook). Det mesta av filmen utspelar sig på tåget vilket begränsar handlingen i tid och rum. Jag gillar det. Koncentrerat och nerkokat. Öppningsscenen med det gigantiska loket som glider genom en trång marknadsgata i ett fiktivt Peking är en underbart exempel på god filmkonst.

Nr 619: Brazil

Originaltitel: Brazil (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs av Jimmy på Bluray på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på datorn på tåget mellan Östersund och Stockholm.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Sam (Jonathan Pryce) är en desillusionerad byråkrat som drömmer att han flyger, och om en kvinna. Terrordåd är en lika självklar del av vardagen som ansiktslyftningar och exklusiv purémat. Barn leker hardcoreversioner av tjuv och polis och sätter eld på Sams Mr Beanbil. En krossad insekt orsakar ett typografiskt fel som resulterar i att en oskyldig familjefar, Archibald Buttle, brutalt tas in till förhör på Informationsministeriet, där han avlider under oklara omständigheter. Buttle har dock en check på 31 dollar att casha in, men eftersom han är död får Sam i uppdrag att hitta hans fru för att ge henne pengarna. Väl i hennes lägenhet visar det sig att kvinnan i drömmen, Jill (Kim Greist), bor i lägenheten ovanför. Sam försöker få information om Jill, men hennes fil är hemligstämplad, och enda sättet för Sam att komma runt säkerhetsskyddet är att gå med på den befordran han egentligen inte vill ha, men som hans plastikopererade mamma har fixat åt honom.
Entré De Niro, en heating engineer vid namn Archibald Tuttle, som med kirurgisk precision opererar bland slangtarmar och blåshjärtan i Sams VVS-system. Tuttle är den som egentligen är eftersökt av ministeriet, och nu börjar en kamp mot klockan för att, ja vad då? Rentvå Jill från diverse misstankar. Märkligt. Det är i alla fall spännande. Vem kan man lita på? Ingen, är nog den bästa strategin. Meddelanderör tjuvkopplas så att cylindrarna loopar, vilket snart leder till en systemkollaps med dokumentregn som följd. En underbar bild av byråkratins rundgångar. På slutet spränger Sam hela ministeriet i luften och det totalitära arkivet blåses ut och ner regnar papper, papper, papper som fastnar, kletar sig fast på hela De Niro, som ett blankettklister, ett formulärlim. Därefter en skön blinkning till Pansarkryssaren Potemkin när en liten slangvagn kör ut för en trappa och följs upp av soldater på rad som marscherar och skjuter.
Sam går på begravning, faller genom kistan och räddas av Jill med pansarvagnen. De åker bort från reklamskyltarnas instängande murar, ut i bergochdallandskapet där de börjar om vid en liten bäck, pittoreskt och gemytligt. Men då visar sig allt vara en illusion!

Brazil är en julsaga deluxe, en retrofuturistisk exceldystopi, en svartkomisk, hypertekonologisk och drömsk kärleksthriller - späckad med sylvasst cyniska repliker, ofta levererade av barn. Jag skrattar lågintensivt, nästan kucklande genom hela filmen. Även om den är i längsta laget är det en hisnande resa hela vägen. Loved it!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Terry Gilliams dystopiska framtidssaga spelades in 1984 och likhet med George Orwells scifi-roman utspelar den sig i en förtryckarstat någon gång under ett odefinierbart 1900-tal. Här finns element från det sena århundradets maxade plastikhysteri mixat med fascistisk militärideologi, amerikansk efterkrigsparanoia och brittisk superbyråkrati. Det är gött på nåt sätt och även om jag tappar fotfästet redan från början och får svårt att hitta en väg in igen så njuter jag av det svarta och bisarra. Bara att soundtracket utgörs av låten "Aquarela do Brasil" i karnevalsk sambatakt är lika oförstående som underbart. Filmen präglas av en brutal fantasi men jag upplever lite för mycket fars emellanåt och tyvärr är den alldeles för lång. Där hade jag nog gärna sett att bolaget universal kanske hade stått på sig i konflikten med Gilliam. Jag misstänker dock att den får ett högre betyg om jag ser om den. Vilket jag antagligen kommer göra någon gång. 

Nr 618: Shock Corridor

Originaltitel: Shock Corridor (1963) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En resa i psykets översvämmade korridorer, en balansgång på randen till galenskap. En journalist på jakt efter sanningen, den verkliga bilden, hittar pusselbitarna inne på ett mentalsjukhus. Krigshistorier, opera, kommunism. Svartvit realtid med minnen, mardrömmar och föreställningar i färg. Mordgåtan som ska lösas. Vem är då Sloan, den mördade? Amerika? Drömmen? Klaustrofobisk tvångströjerulle. Golvroddaren glömmer jag aldrig.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Snyggt foto av Stanley Cortez vars alster vi tidigare fått njuta av i Trasdockan och i den nyligen sedda De Magnifika Ambersons. Energiskt, spretigt och vanvettigt. Ungefär som karaktärerna på mentalsjukhuset där journalisten Johnny, i sin ivriga jakt på Pullitzerpriset, låter sig stängas in för att avslöja en mördare. Väl inne påbörjar han sin utredning vilket i ärlighetens namn går sådär. Han blir mer och mer galen av miljön och hans fakediagnos tycks allt mer avlägsen. Shock Corridor är en väl framförd B-film som bjuder på spänning och överraskningar men som tyvärr lämnar en liten känsla av besvikelse. Den skruvade stämningen skapar hela tiden en känsla av att något inte stämmer. Jag förväntar mig liksom att filmen plötsligt ska ta en helt annan vändning vilket den inte gör. Johnny blir galen och högst sannolikt kvar på sjukhuset. Punkt. Kanske hade jag önskat lite mer kreativitet och innovation i detta avseende. Patienterna på sjukhuset är dock en brokig skara med allt från en svart man som ser sig som medlem av Ku Klux Klan till en stor man som hävdar att han är en berömd operasångare. Plötslig ror dessutom en man förbi på golvet. Utan båt. Såna detaljer och skarpa karaktärsdrag är fantastiska element som bidrar till en snygg psykestetik. Bra film trots allt.