Wednesday, October 28, 2015

Nr 576: Sierra Madres Skatt

Originaltitel: The Treasure Of The Sierra Madre (1948). IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ja. Nej. Det blir ju så här ibland. Vissa filmer tar sig inte in. Det där hyperskrattet på slutet signerat Walter Huston, var det därför han fick en Oscar? En hel del gisslantagande och byte av revolvrar. Vem tar vem? Jakten på guld i Mexiko. Girighet och falskspel. Men det blir liksom aldrig spännande, eller gripande. Jag fattar i ärlighetens namn inte riktigt vad som händer. Kanske sitter jag och tänker på ÖFK i Allsvenskan.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Det känns som att vi har haft tur med filmerna den senaste tiden. Därför kommer här en riktigt trist och krystad ökenrulle med Bogart som överdrivet paranoid guldgrävare. Sonen John Huston regisserade och farsan Walter Huston i en biroll som guldgrävarguiden Howard. Båda fick en Oscar. Kul för familjen men helt oförklarligt. 

Saturday, October 24, 2015

Nr 575: De Bestialiska

Originaltitel: Les Yeux Sans Visage (1960) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Les Yeux Sans Visage sjunger bakgrundskören högt och milt i refrängen i Billy Idols 80-talsdänga Eyes without a face. Efter inspelningen av den videon flög Billy till Arizona, bara för att upptäcka att den torra luften i flygplanet gjort att hans kontaktlinser torkat in i ögongloberna. Till sjukhuset för åtgärd och sedan gick han ögonbandagerad i tre dagar. Så kan det gå.
Värre är det dock för Christiane (Édith Scob) i den här franska 60-talsrullen. Efter en bilolycka orsakad av hennes far, kirurgen Dr Génessier (Pierre Brasseur), är hennes ansikte vanställt och hon gömmer sig bakom en mask i väntan på att få ny ansiktshud påsydd. Jakten på detta transplantat organiseras av fadern och hans hyperlojala sköterska; tillsammans raggar de upp unga blåögda flickor, söver dem och avlägsnar ansiktshuden för att sedan trä den på Christiane. I en fantastiskt välgjord scen får man se hur det arbetet går till, inklusive skalpellbegäran och försiktig svettpärletorkning. Resultatet är ypperligt, och till en början är det omöjligt att se att det har skett en operation. Dock är frånstötningen ett återkommande problem. Efter bara ett par veckor är Christiane illa tilltygad igen. Slutet är oundvikligt. Kollaps, frigörelse, lössläppta hundar och nåt slags karma is a bitch för doktorn som får smaka på gläfsande hörntänder. De Bestialiska är en klinisk sniperträff i obehagscentret och scenen där tittaren äntligen får se Christianes illa tilltygade ansikte är genialisk i sin ofokusering. Historien har enligt regissören Georges Franju "skräck i homeopatiska doser". Franju grundade 1938 tillsammans med Henri Langlois det enormt spännande Cinémathèque Française i Paris - ett av världens mest omfattande filmarkiv med tillhörande biograf, restaurang och museum. Dit måste vi åka och kolla på film!

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Post-punk-balladen Eyes without a face har jag ju diggat till vid olika tillfällen men det var långt före jag hade hört talas om filmen med samma namn. De Bestialiska är en kuslig historia som framställer den klassiska skräckfilmens heliga standard, den galna vetenskapsmannen, hans assistent och monstret (ping Frankenstein), i en väl sammansatt treenighet. Här är det dr. Génessier som är besatt av att hitta ett nytt ansikte åt sin dotter Christiane vars ansikte vanställts i en olycka. Tillsammans med sin kvinnliga assistent, som själv har blivit utsatt av doktorns skalpell, lurar de unga kvinnor till sin klinik för att droga dem, skära av deras ansikte som de sedan placerar på Christiane. Det går inte helt som de tänkt sig då avstötningen av det transplanterade organet är ett faktum. Fångad inuti sin mask och fjättrad vid sin fars groteska grymhet blir Christiane mer och mer förtvivlad. I likhet med ett annat filmmonster vänder hon sig sedan oundvikligen mot sin skapare. De Bestialiska är väldigt välgjord och skrämmande Poe-poetiskt. Och kanske var det också härifrån som John Carpenter hämtade sin mask till Alla Helgons Blodiga Natt.

Tuesday, October 20, 2015

Nr 574: Ett Rum I Våra Hjärtan

Originaltitel: La Stanza Del Figlio (2001) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TriArt hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En rårealistisk skildring av ett dödsfall i familjen; chocken följt av sorgen följt av ilskan, följt av de interna anklagelserna, förebråelserna, följt av avskärmningen, isoleringen, följt av apatin, följt av gnistan som tänds, isen som lossnar i kanten, det första leendet, stigen som hittas, följt av undersökandet, nyfikenheten, den nytända lågan, följt av resan, skrattet, följt av blicken ut över havet igen, horisonten långt där borta, den ljumma franskitalienska vinden med salt och försoning. Ett Rum I Våra Hjärtan är en helt ok film, till och med riktigt bra och gripande ibland, men jag förstår inte varför den är med i boken. Och så det där med Twin Peaks och Sarah Palmer (Grace Zabriskie) som liksom har lagt beslag på den gråtande mamman. Det är ingen som kommer i närheten av hennes sammanbrott. Twin Peaks borde vara med i boken, trots att det inte är en film. Eller vad säger du, Riket? Danskdjävel.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Nanni Moretti. Italiens Woody Allen har han kallats. Oftast medverkar han själv i sina filmer. Centralt placerad. Med allas blickar på sig. Psykoterapeuten som förlorar sin son i en drunkningsolycka. Familjen som kämpar för att gå vidare. Livspusslet som ska gå ihop. Sonens brevväxlingsflickvän som plötsligt dyker upp. "Vill du ta en dusch?" Ett Rum I Våra Hjärtan är en livsbejakande betraktelse om vardagens skörhet som kommer bäst till sin rätt i pappan Giovannis samtal med sina klienter. Det är excentriskt och allvarsamt, komiskt och rörande. Jag störs lite grann av det relativt höga tempot och snabba scenbytena. När det börjar hetta till lite så klipper man av, byter scen och går vidare. Jag tänker att filmen kanske skulle ha vunnit på att dra ut på scenerna lite mer, låta karaktärerna växa in situationerna. Lite mer långsamhet i den här filmen hade jag önskat.

Saturday, October 17, 2015

Nr 573: Harmonica - En Hämnare

Originaltitel: Once Upon A Time In The West (1968) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: Extremt långa snedhattssekvenser. Ögon blickar, spejar, märker och synar. Hela tiden känslan av att det är ett parti poker som spelas, och att livet ligger i potten. Musiken av Ennio Morricone komponerades i förväg och ligger helt i fas och takt med bilderna; ett litet ledmotiv till varje huvudkaraktär. Henry Fonda i en oväntad roll som brutal och masochistisk mördare - tidigare har vi sett honom som helylle i Vredens Druvor och rättstrogen i 12 Edsvurna Män. Rälsen äter sig västerut, tuggar i sig det gamla goda livet där det varken fanns telegraf eller kinesiska tvätterier. Ny tid nu, och det krävs vatten. Vatten till ångloket, vatten till människorna, till djuren, vatten till växter och grödor, och till kaffet. Och där det finns vatten finns det vilja, och där det finns vilja finns det pengar att investera, stålar att tjäna. Och där det finns stålar att tjäna finns det skumrask och banditer. Dras dit som flugor dras till den sylt alternativt marmelad som användes i öppningsscenen. I sann spaghettianda är filmen inspelad i både Italien och Spanien, men också lite grann i USA; i Monument Valley i Utah med de fantastiskt ödsliga och ensamstående rödraukarna. Harmonica - En Hämnare är ett hopkok av och en hyllning till alla westerns som gjorts. Sergio Leone verkar ha varit en snubbe som visste både vad han gjorde och vad han ville. Jag tycker att filmen är för lång, stundtals för utdragen för att hamna på de riktigt höga nivåerna. Men den tar sig! Första gången jag fluktade var för ett år sedan när jag luffade runt på Nya Zeeland. På ett Hostel i Greymouth råkade jag kolla ca trekvart innan jag fattade att den var med i boken. Fram tills dess hade jag mest suttit och undrat om det var en parodi jag tittade på. Så kan det vara. Som att se Bruno K Öijer på scen för första gången. Herregud, tänker nog många. Vad sysslar karln med?

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: "En film som är bra både på längden och bredden" står det i boken och det är ju en fantastisk beskrivning av den här filmen, den första i Sergio Leones Once Upon A Time-trilogi som avslutas med Once Upon A Time In America. Vidfilmskompositionerna med de kisande revolvermännen stående vid varsin ände av bioduken med en hel öken mellan varandra samt de extrema ansiktsnärbilderna känner vi igen från andra Leone-filmer, bland annat Den Gode, Den Onde, Den Fule. Charles Bronson spelar Harmonica i dubbel bemärkelse. En enstöring på hämnduppdrag. Vad och vem han ska hämnas antyds men det är först i slutet vi får veta hans historia. Det riktigt intressanta är däremot det sammanhang som Leone bygger upp med järnvägens framfart i den amerikanska västern under andra halvan av 1800-talet. Hur den förde med sig både möjligheter, korruption och död. Civilisationen som skulle bemästra naturen. Scenen när änkan Jill McBain (Clauida Cardinale) stiger av tåget, går genom stationsbyggnaden och ut på andra sidan medan kameran stiger och fångar henne i stadens myller beskriver snyggt de möjligheter som järnvägen förde med sig. Men i rälsens spår verkade naturligtvis dåtidens värstingar som gärna gjorde processen kort för sina meningsmotståndare. I Once Upon A Time In The West ger Leone tillsammans med Once Upon A Time In America ett fint bidrag till den cineastiska bilden av den amerikanska historieskrivningen. Go west!

Sunday, October 11, 2015

Nr 572: I Sista Minuten

Originaltitel: North By Northwest (1959) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TCM/TiVo hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 4-

Kommentar: George Kaplan. Så heter den man som Roger O. (O:et står inte för nånting) Thornhill (Cary Grant) blir förväxlad med. Och det gäller att hänga med i svängarna. Jakten har börjat. Tåg, flyg, buss. Iscensatt dödsskjutning, hemliga agenter, falska namn, FN-högkvarter, en mikrofilm och givetvis lite kärlek. Väldigt snygga linjer i förtexter (som flyger hit och dit minsann!) och foto; som för att liksom hjälpa till att få ordning och styrsel på historien och förloppet. Och till slut svingandet, hängandet och klättrandet på Mount Rushmore, detta halvfärdiga skrytbygge i South Dakota (även om själva scenen inte spelades in där). Note to self: gräv ner dig i skillnader och likheter mellan Cinemascope och VistaVision (som denna rulle är filmad i). Rivalitet? Vi pratar 20th Century Fox och Paramount, men I Sista Minuten är från MGM (som tydligen normalt gillade Ultra-Panavision). Vi pratar ratio. Vi pratar vitt och brett. En av Hitchcocks bättre tycker jag. Men det tycker jag ju om alla hans filmer.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Två minuter in i filmen missar Affe bussen samtidigt som skylten Directed by kommer upp. Skönt. Då kan man luta sig tillbaka och ägna sig åt filmen. I Sista Minuten är en osannolik men underhållande historia om en man som förväxlas med en annan man och blir förföljd av både spionligan och polisen. Jakten bjuder på flera minnesvärda scener; den onyktra bilkörningen på Long Island, flygjakten över majsfältet och upplösningen på Mount Rushmore-presidenterna. Slutscenen när Cary Grant bjuder upp Eva Marie Saint i sovkupén samtidigt som tåget rusar in i tunneln som en jättelik fallos är bara en av många vågade scener. Redan det första mötet mellan de två bjuder på mer erotik än någon nakenscen någonsin bjudit på. Nåja. Nära på i alla fall. De snyggt designade scenerierna är elegant Technicolorerade och medvetet linjerade. En fantastisk visuell upplevelse. Tempot är högt och det är inte för intet som filmen brukar kallas den första James Bond-filmen. Både scenografin och klippningen fick Oscarnomineringar men snuvades av Ben-Hur

Sunday, October 4, 2015

Nr 571: Priscilla - Öknens Drottning

Originaltitel: Adventures of Priscilla, Queen Of The Desert (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT Play hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.


Roberts betyg: 2+

Kommentar: Oerhört stereotypiskt och påfrestande rent karaktärs -och handlingsmässigt, men oh vilka fina scener där ute i den australiska outbacken. Bussen som ett silverspjut genom hettan, med fladder och rök. En gigantisk högklackare på taket, milsvida tyger i fartvinden. Och ljuvliga kostymer, kläder och miner i särskilt sångnumren. Som en nice musikvideo. Färgglatt, pråligt och putläppigt. Guy Pearce är bäst i filmen, han gjorde senare en grym insats i fenomenala Memento

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Tre drag queens har fått ett gig i Palm Springs. Istället för att ta flyget från Sydney vilket borde ha varit det enklaste så köper de en stor jävla buss som de döper till Priscilla och drar iväg västerut. Alla har busskort. På vägen möter de homofoba gruvarbetare, natursköna urinvånare och en filippinsk sexarbetare som kan skjuta pingisbollar ur fittan innan de kommer fram och överraskas av att den ene av dem är pappa till en son. Det sämsta med den här filmen måste nog vara de urtrista stereotyperna som emellanåt både är osmakliga, onödiga och rent av sexistiska. Det bästa däremot är att den är fullkomligt kompromisslös i sitt hyllande av dragqueens. Filmen är full av fart, fläkt och flärd. Tyvärr tröttnar man snart på deras tillgjorda skratt och överdrivna manér. Den som i mina ögon övertygar mest och som dessutom bryter mot alla stereotyper är bilmekanikern Bob som går emot alla traktens konventioner och normer när han lockas av de tre musketöserna och följer med för att "se att bussen håller". Det är alldeles uppenbart att han förtjusas av den transsexuella Bernadette. En intressant historia som tyvärr hamnar lite i bakvattnet. Filmen nådde en stor framgång inom HBTQ-rörelsen och nånstans så finns det ändå ett starkt medkännande med de tre missanpassade. Musik med bland andra ABBA, Gloria Gaynor och Village People. Vad annars.