Originaltitel: Das Boot (1981) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Klaustrofobiskt och spännande. Realistiskt har jag ingen aning om, men tydligen tyckte inte författaren till boken som filmen bygger på det. Upp och ner, brytande havsytan jag vet inte hur många gånger. Alarm! Den gastkramande djupmätaren. Skäggen som växer, moralen som sjunker, vattnet som forsar och radarn som blippar. Sänkbomber, torpeder, eldsvådor, flatlöss, panikattacker (den där Johannes såg inte ut att må så bra), cynism, lort och hemlängtan. Ingen steadicam, även om det verkligen ser ut så, vilket innebär att fotografen Jost Vocano måste haft ett smärre helvete - utrustad med hjälm och diverse andra kroppsskydd inuti den där ubåten med de snabba rörelsesekvenserna som bjuds på i filmen. Tydligen hade han någon liknande variant, men mindre, kanske en sådan Erik Edlund bär med sig lite överallt? Tre och en halv timmes sardinlåda med ett slut som inte direkt luktar Hollywood. Nästan alla dör, känns det som. Sådant är kriget, även under ytan.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ubåten är ett fascinerande mästerverk. Filmen är byggd på krigskorrespondenten Lothar-Günther Bucheims memoarer. I filmen gestaltas han av den tyske motsvarigheten till Bruce Springsteen, rockmusikern Herbert Grönemeyer, åtminstone är karaktären byggd på denne korrespondent. Det där med verkliga händelser och så vidare är ju väldigt relativt. Filmen är nästan uteslutande inspelad i uppbyggda skalenliga ubåtar. Nästan hela budgeten gick åt till dessa och då känns det ju bra att man kunde återanvända dem i Jakten På Den Försvunna Skatten. Vidare spelades filmen in helt utan ljud eftersom det tydligen var omöjligt att banda ljudet inuti en ubåt. Fascinerande eftersom ljudmässigt är filmen en upplevelse i sig. Den klaustrofobiska känslan är obehagligt påträngande genom hela filmen. Jag kommer på mig själv med att spänna mig så jag blir alldeles trött. Det krävs enormt mycket av både skådespelare, regissör och fotograf att lyckas skapa och behålla spänningen under tre och en halvtimme, särskilt med tanke på att man endast har några få kvadratmeter till sitt förfogande. Ubåten är en av de mest spännande, rent av fysiskt påfrestande, krigsskildringar jag har sett. Det tyska technoprojektet U96 plockade upp det karaktäristiska ledmotivet och sopade hem ravefesterna i början av 90-talet. 1-2-3-Techno.
Originaltitel: Потомок Чингисхана, Potomok Chingiskhana (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Mongoliet. Djingis kahn. En och annan
reinkarnerad Lama. Lite Budda. En silverräv som fått sätta livet till blir
upprinnelsen till en historia där jag inte är riktigt med i alla svängar, men
det är klippningen och musiken som gör filmen. Britterna är där, ryssarna är
där, och det är inte alltigenom vänskapligt. När det avlossas skott i filmen
slås det på en skarp trumma i musiken, synkat och klart. När det trummas i
filmen trummas det i musiken. Trevligt för en gångs skull med stumfilm där
musiken är med på hundradelen. Kapitalismen får sig en rejäl känga,
kolonialismen likaså. En del väldigt vackra bilder, och en hel del väldigt sega
partier. Början och slutet är bäst. Där exempelvis Gösta Berlings Saga kändes
trimmad och på tårna känns Storm Över Asien lite överkokt. Regissören Pudovkin
och hans samtida ryske kollega Eisenstein går lite hand i hand när det
gäller både bildkompositioner och klippning.
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: En namnlös boskapsherde i det Yttre Mongoliet är vår hjälte. Det är början av 1900-talet. Kapitalism vs socialism. Jag är inte helt med på vad som händer men brittiska kolonisatörer är med på ett hörn. Och det är britterna som installerar vår hjälte som marionettkung. Tills han rymmer för att leda mongolerna i ett uppror. Ungefär så. Det är en blandning av sovjetisk propaganda och dokumentär. Lite grann som Jorden men tråkigare. Det är för övrigt regissören Pudovkins klasskamrat från Statens Filmskola, Valerij Inkizjinov, som spelar den namnlöse hjälten. Han är bra. Och det är bra klippt och synkat. Men det når mig inte den här gången. Kanske en annan gång.
Originaltitel: Trouble In Paradise (1932) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Internet av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Ahipara Holiday Park i Ahipara, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 19 september).
Roberts betyg: 3
Kommentar: En solochvårare (Herbert Marshall) och en ficktjuv (Miriam Hopkins) blir förälskade i Venedig och ger sig iväg till Paris i ett försök att skinna en fransk parfymdrottning (Kay Francis) på hundratusen Franc. Klurigheter uppstår när solochvåraren istället faller för drottningen. Detta gör ficktjuven milt sagt förbannad. Efter diverse konfrontationer och dubbelspel slutar allt med att solochvåraren tillsammans med ficktjuven kramskrattar sig hela vägen till nästa äventyr i baksätet på en taxi.
Jag kommer att tänka på Rivierans Guldgossar, och även lite grann på Blåsningen, för som jag tolkar det är solochvåraren aldrig på riktigt förälskad i drottningen , utan det är bara ett sätt att förvilla henne i jakten på smycken och cash, något som avslöjas i sista scenen. Och kassaskåpet där pengarna förvaras, och sättet på vilket solochvåraren tittar över axeln på drottningen när hon snurrar in kombinationen leder tankarna till Jönssonligan.
En helt okej rulle, full av erotiska an- upp och inspelningar, och med Marshalls sammetsröst som en behaglig heltäckningsmatta att sätta sina nakna fötter på. Men det mest intressanta tycker jag är att solochvårarens otaliga spegelsprångmarscher upp och ner i trappan är gjorda av en stand in, eftersom Marshall tydligen förlorade ett ben i första världskriget. Det känns ganska länge sen det hände.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Den konservativa Hayskoden, Hollywoods självcensurerande
produktionskod, instiftades 1934 för att komma tillrätta med de vågade och omoraliska filmer som producerades. Det är ingen särskild kvalificerad gissning att Ernst Lubitsch
hade fått tänka om helt och hållet om han hade väntat några år med att göra filmen.
Den så kallade Lubitsch Touch var regissörens mycket sofistikerade metod att
uttrycka sexualitet och hela filmen andas sexuella anspelningar. Det märks
redan i inledningen när orden Trouble in… visas medan kameran sveper över en
säng. Lubitsch inspirerade flera av den kommande tidens screwball-regissörer
men själv halkade han inte ner i farsträsket, åtminstone inte i den här filmen. Tjuvar I Paradiset är en
underhållande solochvår-komedi med väldigt intressanta spänningar kring kärlek,
kompanjonskap, pengar och ärlighet.
Originaltitel: Gösta Berlings Saga (1924) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på kontoret på campingen i Pataua North, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Tre timmar av fantastisk intensitet och skådespeleri, särskilt den sista timmen med Ekeby som brinner och hästen som galopperar över isen med Gösta och Greta Garbo i en kälke efter, jagade av vargar. En makalös scen. Lars Hanson som Gösta Berling är bland det bästa och renaste jag sett på stumfilmssidan; blickarna, gesterna, närvaron - som i och för sig gäller alla som någonsin är i bild, alla verkar vara helt inne i skådespeleriet, även i "stora" scener med mycket folk i bakgrunden. Det skapar en energi i bilden som är lysande, bländande. Ett par saker förstår jag dock inte; Gösta räddar Marianne från först att frysa ihjäl och sedan att brinna inne, men hon lämnar honom utan att knappt blinka åt saken. Varför? Är det bara Göstas vanliga Kalle Anka-otur, eller missade jag något? Han har ju gömt henne där på Ekeby i vad jag antar ett litet kärleksnäste, och sen när han visar prov på enormt hjältemod väljer hon att tacka men nej tacka. Skumt. Och varför tänder Majorskan på Ekeby i första taget, och hur i all sin dar får hon med sig alla de kavaljererna i något slags upplopp? Sen ska det byggas upp igen och överlämnas till Gösta. Gott så. Han kan behöva lugna ner sig lite efter alla äventyr. Och musiken, musiken! Matti Bye, som tydligen även gjort musik till Körkarlen.
Och jag funderar över samspelet mellan denna films regissör Mauritz Stiller och Körkarlens regissör Victor Sjöström. De var samtida och uppenbarligen bra polare, det är samma slags flashbacknerv i filmerna (även om jag upplever Berling som mindre spöklik, mer rak i ryggen), båda åkte till Hollywood, men bara Sjöström lyckades i sin karriär medan Stiller åkte hem till Sverige och dog, bara 45 år gammal. Sjöström satt 77 år gammal i en bil på väg till Lund i Bergmans Smultronstället. Så kan det gå.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: Det är inte ovanligt för filmerna i boken att de vid tiden
det begav sig fick utstå både spott och spe för att långt senare skrivas in i
filmhistorien som klassiker. Gösta Berlings Saga är inget undantag. ”Ett
vackert iscensatt fiasko” löd omdömet. Till och med självaste Selma stämde in i
kritiken och försökte dessutom stoppa inspelningen. Inte ens den 19-åriga Greta
Garbo, som senare skulle göra karriär i Hollywood, noterades nämnvärt av
kritikerna. Själv anser jag att Mauritz Stiller, istället för ett vackert fiasko, har lyckats skapa ett vackert melodram, ett övertygande skådespel, ett episkt
äventyr, ja faktiskt en av de bästa filmerna från den här perioden. En värdig
klassiker skulle man kunna säga. Nog så.
Originaltitel: Slacker (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på kontoret på campingen i Pataua North, Nya Zeeland.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Austin, Texas och vi får följa ett urval mer eller mindre anmärkningsvärda invånare i vad som kan liknas vid ett stafettlopp, där den ena scenen avlöser den andra genom att människors vägar korsas, utan att de nödvändigtvs behöver vara medvetna om det. Vi möter bland annat konspirationsteoretiker, musiker, studenter, en tv-samlare och en hyfsat gammal anarkist, alla med det gemensamt att de har mycket att snacka om, men kanske inte lägger lika mycket energi i verkstan; därav uttrycket slacker. Det är till största delen dialogbaserat, långt mellan klippen och stundtals skruvat underhållande. Det är inte svårt att förstå att detta är en film som inspirerade Kevin Smith att göra Clerks. Jag snappade upp några filmreferenser; i början i taxin pratar Richard Linklater (filmens regisör och manusförfattare) om Trollkarlen Från Oz, i en bokhandel avhandlas turerna kring Kennedymordet, vilket ju osökt för tankarna till både JFK (som hade premiär bara ett halvår efter Slacker) och Report och i en bar längre in i filmen föreslås att gå och se Blow-Up - Förstoringen. På ett vykort dyker även Uncle Fester från Familjen Adams upp.
I likhet med Clerks känns dialogen i Slacker ibland lite krystad och påtvingad; det är tokroligt och inåtskruvat. Men en eloge till fantasirikedomen och förmågan att göra en bra film med låg budget (23.000 dollar). Linklater är mannen bakom (hittills) trilogin Bara En Natt, Bara En Dag och Before Midnight - i vilken just långa tagningar och dialoger är framträdande. Jag ser fram emot fjärde delen, men det är väl en helt annan femma. "Keep on keepin´ on!"
Jimmys betyg: 3-
Kommentar: Ett dygn i Austin, Texas. Richard Linklater tar oss med på en kronologisk och geografisk rundvandring utan sammanhängande intrig. Filmen börjar med att Linklater själv sitter i en taxi och i ett långt samtal med taxichauffören lägger grunden för det som komma skall. "Tänk om varenda tanke man tänker bryter sig loss och blir en egen verklighet", säger han. Med en avslappnad, emellanåt fantastiskt, skruvad dialog och långa tagningar leder Linklater oss runt bland stans mer eller mindre udda utkantsfigurer. Totalt sett får vi möta ett 90-tal personer vilket i sig är rätt anmärkningsvärt. Jag gillar tanken med Slacker, jag gillar formen men tyvärr känns den lite för lång och oengagerad. När filmen slutar känner jag mig lite besviken utan att jag riktigt kan förstå varför. För övrigt såg jag Linklaters 12 år långa projekt Boyhood häromsistens. Ett spektakulärt epos som jag lämnade med allt annat än besvikelse.
Originaltitel: Die Büchse der Pandora (1929) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och av Robert på Arahiwi Rise, South Pataua, Nya Zeeland (+10 timmar = fredag 5 september).
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tidigaste frullerullen hittills tror jag. Klockan 07 började jag titta, med solen redan stigande ur Stilla Havet som tidvattnar sig fram och tillbaka bara något hundratal meter nedanför verandan. Sue gjorde mig sällskap, tydligen hennes första riktiga stumfilm, och det kändes som en bra introduktion. Lagom svårighetsgrad tänker jag.
Pandora, grekmytoligins första kvinna, försedd med skönhet och en stark nyfikenhet, så stark att hon inte förmådde låta asken vara stängd, utan öppnade den och lät all världens ondska sippra, flyga ut över människorna. Kvar på botten låg bara hoppet, men även det släppte hon som tur var ut.
Filmens huvudperson - Lulu (Louise Brooks) - beskylls i en rättegång halvvägs in i filmen för att vara sinnebilden av Pandora. Detta för att genom sin nyfikenhet på och flirtande med män, kvinnor och allt däremellan orsakat sin nybline makes död i en klassisk vapenbrottarscen där skottet går av, följt av historiens längsta kringstapplande innan jag förstår vem som är träffad; maken. Med blod ur munnen får han ur sig några sista ord till sin son: "du står på tur". Oerhört dramatiskt, och det är ganska dramatiskt genom hela filmen, och det är väldigt dramatiserat - det är ofta snudd på alldeles för långa scener. Men den vägen har vi vandrat förut när det gäller stumfilmer. Det var en annan tid, film sågs med andra ögon antar jag. Kanske ville folk verkligen ha valuta för pengen, vad vet jag. Filmmusiksvaluta får man i alla fall. Ett ensamt piano tar hand om hela filmen genom att växla mellan mjuka mollmelodier och frenetiska dursprång. Ett antal berömda julörhängen bakas också helt ogenerat in när det är den tiden på året. Underligast är helt klart slutet. Lulu hamnar efter några långa flyktomvägar i London, detta dimdisiga skugghål på jorden. Ur gatugrändsmörkret glider ingen annan än Jack The Ripper och får gratis underhållning av Lulu på ett skabbigt rum vid sidan av. Först lyckas hon ovetande charma kniven ur till och med honom, men vid en andra frestelse kan inte ens Jack hålla fingrarna i styr, han måste helt enkelt skära.
En riktigt bra nystart på projektet efter en och en halv månads uppehåll.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Tio timmars skillnad och en hel värld mellan oss. Nu börjar en annan utmaning. Men så länge det finns liv finns det hopp. Som man säger. Vilket även måste gälla karaktärerna i Pandoras Ask. Dessvärre är väl hoppet inte mycket att hänga i julgranen. Däremot kan man hänga både pianokompet och julörhängena väldigt högt, liksom Louise Brooks kraftfulla närvaro och sexuella utstrålning. Det är några av de stora behållningarna av denna stumfilmsklassiker. Brooks karaktäristiska frisyr - rak lugg och uppklippt nacke - kallas tydligen än idag "Louise Brooks" eller "Lulu". Lulu i filmen är en flirtande och frigjord kvinna som beskylls för att åsamka män i allmänhet skada och i synnerhet sin make som tar livet av sig. För detta ska hon naturligtvis bestraffas. Lulu flyr tillsammans med sin hallick, sin älskarinna och sin makes son. Ett helt fantastiskt sällskap när man tänker lite extra på det så här i efterhand. Det är drama för hela slanten. Sällskapet hamnar till slut i London där Lulu raggar upp ingen mindre än Jack the Ripper. Mycket intressant då filmen i övrigt tycks utspela sig under 20-talet. Nåväl, med några riktigt snygga och skrämmande slutscener så slutar historien om den erotiska, sexuella och vibrerande Lulu på ett schabbigt hotellrum i armarna på mördaren. Intet nytt under solen tyvärr.
