Originaltitel: Le souffle au cœur (1971) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Louis Malle för tredje och sista gången! Den här rullen känns absolut mest intressant av hans alster i boken. Tidigare har vi sett Vi Ses Igen Barn och Atlantic City, U.S.A. Den Första Kärleken är något så underligt som en film som gestaltar en ung mans resa in i någon slags vuxenvärld, med ingredienser som fylla, rökning, allvarlig sjukdom, sexdebut på bordell, bortskämdhet, curlingmorsa (som han även ligger med på slutet), avståndstagande från fadern och vice versa, otrohet, snatteri, retande storebröder och en tafsande präst - men ändå (eller kanske just därför) känns det som en väldigt positiv och livsbejakande film. En varm film med humor, Charlie Parker-jazz, litteraturkritik och utmärkta porträtt av särskilt den unge mannen Laurent (Benoît Ferreux) och hans mamma Clara (Lea Massari). Dessutom utspelar sig stora delar av filmen i franska staden Dijon. Det går ju verkligen inte att tänka bort senapen.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: En mycket intressant liten pärla i avdelningen borgerligt familjedrama. Filmen handlar om Laurent Chevaliers (Benoît Ferrex), en yngre tonåring som avgudar sin vackra otrogna mamma Clara (Lea Massari) och hatar sin pappa, gynekologen Charles (Daniel Gélin). De två äldre bröderna är sviniga brats som jämför sina kukar och förlustar sig med vin och kvinnor så fort de får chansen. I den starkt sexualiserade familjen pendlar Laurent mellan att vara barn och vuxen, mellan fascination och förvirring. Filmen andas ett kraftigt Oidipuskomplex och de psykologiska aspekterna av filmens svenska titel blir allt mer uppenbara ju närmare slutet vi kommer. Många filmer talar om djärvhet men Den Första Kärleken vågar nog göra anspråk på den rätta betydelsen av detta ord. Detta är en film att minnas "inte med ånger, utan med ömhet" som Clara skulle ha sagt.
Originaltitel: La Grande Illusion (1937) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3-
Kommentar: "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein med draget vapen. Och Boeldieu stannar upp i flykten över bergsknallarna, tittar bakåt neråt, men fortsätter snart springa vidare. "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein igen. Och Boeldieu stannar upp igen, tittar bakåt igen och springer vidare. Igen. "Boeldieu!" ropar von Rauffenstein. Igen. Och det är ju nu man börjar undra om DVD:n har hakat upp sig. Men så är det givetvis inte, utan det är tänkt att det ska vara så. Det är en ganska dålig och väldigt rolig scen. Det finns inte så många sådana scener i filmen; oftast är det ganska tråkiga scener och ibland är det ganska bra scener. Det är i alla fall krig och fångläger med privilegier och flyktplaner. Tunnelgrävning med jord i byxorna som töms på rastgården, var det inte så i Nyckeln Till Frihet också, eller tänker jag på någon annan film? Kanske Flykten från Alcatraz? En av huvudrollerna spelas av Jean Gabin, som vi senast såg i Dagen Gryr. Jag tycker väl varken eller men både och om den här rullen. På slutet pratar de flyende om att gränser bara är människans påhitt och att naturen inte vet något om dem. De tar sig sedan över gränsen från Tyskland till Schweiz tror jag det var, och är därigenom inte skjutbara av de efterföljande soldaterna, även om de är inom skotthåll. Så det är väl en av illusionerna, gränserna - antar jag.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: Första världskriget. Franska officerare i tyskt fångläger. Heder och tradition, vett och etikett, ömsesidig respekt. Det är aristokratiska värderingar som speglas hos såväl krigsfångarna som de tyska kommendanterna. Men bakom detta sociala spel planeras en rymning, dock inte lika detaljerat och ingående som i Bressons minimalistiska, nästan meditativa En Dödsdömd har Rymt. Jean Renoir försöker istället fokusera på något sympatiskt och humanistiskt i denna dialogtäta film. Tyvärr blir det faktiskt lite tråkigt och det mångbottnade temat kring vad som är sanning, vad som är på riktigt, är inte helt övertygande.
Originaltitel: Il giardino dei Finzi-Contini (1970) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Den andra av tre filmer i boken av italienaren Vittorio De Sica. Den första vi såg var Cykeltjuven. I Den Förbjudna Trädgården får vi stifta bekantskap med familjen Finzi-Contini och de människor i alla åldrar och med politiska uppfattningar som omger dem, och som befinner sig i deras trädgård av olika anledningar - främst för att spela tennis. Flashbacks och minnen varvas med en storstegvis förflyttning framåt i tiden, tills dess att den judiska familjen drivs iväg mot en förmodad förintelse. Lite klurigt att hänga med, men fina bilder och fin musik av vad jag förmodar är regissörens son - Manuel De Sica - och en viss Carlo Savina, som har ett finger med i en hel massa filmer i boken, exempelvis Den Röda Öknen och Amarcord. De Sica fick genom åren fyra Oscar för bästa utländska filmer, varav en för denna trädgårdsrulle, en annan för ovan nämnda Cykeltjuven. Bra jobbat Vito!
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Formmässigt är det en rätt svajig historia där jag har svårt att sätta in de enskilda scenerna i både sammanhang och tidsföljd. På grund av det så är första halvan hjälplöst gäspande och tröttsamt tråkig. Vi befinner oss i Italien under andra världskrigets första år och får följa ett ekonomiskt välmående sällskap av unga män och kvinnor. Judar och judinnor. Fascismen inskränker deras frihet mer och mer och inte ens deras socioekonomiska status kan hjälpa de från det oundvikliga slutet. När detta står klart för mig så växer filmen. Lite. Hunden som symboliserar frihet och lekfullhet står på slutet fastlåst när fascisterna hämtar familjen. Snygg symbolik.
