Nr 437: Jag Minns Min Gröna Dal

Originaltitel: How Green Was My Valley (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Kolgruveromantik i kulissmiljö. Horribelt överskådespeleri från i stort sett alla delaktiga; otäcka fejkskratt och övertydligt poserande som vore det teater i dimma. Fackföreningsansluta sig eller ej? Strejka eller ej? Go for the lokala prästen kärleksmässigt eller ej? Åka till Amerika och jobba eller ej? Jag förstår intentionen, men jag hamnar aldrig på riktigt i lilla sotiga bymiljön, känner inte den svarta ölsmaken på puben The Three Bells.
Det som höjer betyget är det välgjorda, svartvita fotot och gruvscenerna på slutet - särskilt när lille Huw Morgan (Roddy McDowall) får hålla i spettet som helt utan skyddstänk hamras in i bergväggen. Starkt också med schakthissen som kommer upp tom efter explosionen där nere i djupet. McDowall har vi sett tidigare i Apornas Planet. Helt ofattbara fem Oscars till denna rulle, som knep flera statyetter från Citizen Kane. Och gruvarbetarnas ideliga sjungande. Kramp.

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Den irländsk-amerikanske västernregissören John Ford berättar en tillbakablickande historia om en gruvarbetarby i Wales under 1800-talet. Såväl interiörerna som exteriörerna likväl som de sjungande gruvarbetarna liknar dock mer Fords romantiska dröm om den lummiga Walesiska landsbygden än den socialrealistiska arbetarskildring han stod för i exempelvis Vredens Druvor. Berättelsen är ändå okej. Det finns trots allt något fint och speciellt bakom den glättiga och överdramatiserade ytan. Tyvärr bäddas det in i ett överspelat sentimentalt familjedrama som har ganska lite skit under naglarna.  Det som skulle kunna ha varit en film om kamp blev, så som Robert så utmärkt uttrycker det, mest bara kramp.

Nr 436: Den Ryska Arken

Originaltitel: Русский ковчег, Russkij Kovcheg (2002) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Trehundra års konst -och kulturhistoria på en och en halvtimme i en enda tagning. Berättaren med kameraperpektivet vandrar igenom Vinterpalatset och stöter på historiska profiler, konstnärer, turister, tsarer och den underlige Linus på linjenkavate europén som ifrågasätter både det ena och det andra. Enorma målningar, vaser och skulpturer får sig en genomlysning. Mot slutet blir det stor bal och trappnedgång innan bilden stannar vid utsikten genom ett fönster. Där ute ett stormigt hav och Vinterpalatset som en kulturhärbärgerande ark mitt i denna ocean.

Det som är imponerande är den långa tagningen, koreografin och att det verkar ha varit väldigt, för att inte säga extremt kort om tid att genomföra själva inspelningen. Själva filmen i sig känns inget vidare, men som projekt är det grymt imponerande. Bakomfilmen med detaljer om hur det gick till med logistik och förberedelser är den stora behållningen. Och att det inte blev imma på linsen efter utepromenaden är ett smärre mirakel.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det finns så många sätt att göra film på! Alexandr Sokurov väljer att beställa en specialbyggd steadicam, skakar fram 2000 skådespelare och statister, syr upp historiska dräkter till samtliga, fixar fram tre levande orkestrar, flyttar in på världens största museum, Eremitaget i Sankt Petersburg, under ett par dagar och gör en 90-minuters odyssé över Rysslands historia i en enda tagning. Så kan man också göra. Så gjorde Sokurov. Den stressade känslan i början som en film helt utan klipp kan framkalla övergår ganska snabbt i en skön åkning genom slottet. Resultatet är ett imponerande konstverk men en rätt trist film. Tysken Tilman Büttner står för den största bedriften genom att bära den 32 kg tunga kameran genom museets 33 salar i vad som antagligen är världens längsta tagning.

Nr 435: Det Hände En Natt

Originaltitel: It Happened One Night (1934) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regemenstagan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Screwball. Snurrigt. Knäppt. Farsigt. Roligt. Överraskande. Tillspetsat. Flirtigt. En filt över en lina på hotellrummet blir murarna i Jeriko. Skynket där för att dölja det oundvikliga; there will be love. Retsamt och som på nålar. Flykt undan farsans överbeskyddande, flykt till blivande make. På vägen blir det villervalla och andra känslor skummar upp. Ett närmast över -och vattenfall av känslor på hotellrummet. Jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig. Efter tre dagar. Vad fan hände där? Clark Gable bjuder på liftarskola. Mycket roligt, konstigt nog. Rolig film.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: En romantisk komedi signerad Frank Capra som vi tidigare har stiftat bekantskap med i den överraskande feelgoodfilmen Livet Är Underbart. Det här en screwballkomedi av hög klass. Det är rappt, dråpligt och romantiskt när journalisten Peter (Clark Gable) möter den bortskämda överklassflickan Ellie (Claudette Colbert) när hon är på flykt från sin far för att förenas med sin man, den strame och tråkige King Westley. Peter ser en bra story i mötet medan Ellie ser en möjlighet att ta sig till New York. Under deras resa från Miami till New York som tar fyra nätter går de från att vara varandras totala motsatser till förutsägbar kärlek. Klippningen lämnar definitivt en hel del att önska men det balanseras av överraskande skämt, underhållande karaktärer och intressanta vändningar. Filmen var den första som fick the big five på Oscarsgalan 1935. Tre filmer kvar av den gode Capra. Det kan bli spännande.

Nr 434: En Dödsdömd Har Rymt

Originaltitel: Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: En uppvisning i minimalistisk filmkonst. Fåordigt, en smula klaustrofobiskt och en närmast repetitiv händelsekedja som till slut leder upp och över muren, ut i vad som kan tänkas vara friheten. Klassiska ingredienser; en sked att gröpa med, en penna att skriva meddelanden med, trasor att göra rep med. Det ihärdiga uthärdandet, tiden som måste gå, hela tiden fokus på rymningen, men blicken i marken, inte synas inte märkas. Rädslan för medfångarnas glappande. De knappt märkbara ljuden som kan avslöja hela flykten. Den schematiska förflyttningen från cellen till taket, från taket till muren, från muren till marken, från marken förbi fångvaktaren och ut på gatan. Får en vib i riktningen Midnight Express, slutscenen där, när han går längs gatan, längs utsidegatan.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Mozarts Kyrie från Mässa nr 16 utgör soundtrack till denna fängelsefilm signerad Robert Bresson. Kyrie betyder Gud vilket är passande på något sätt, mest för att filmen på ett väldigt asketiskt sätt beskriver en ensam människas längtan efter frihet. Även undertiteln Vinden blåser vart den vill som är ett bibelcitat understryker den andliga, existentiella dimensionen av filmen. Filmen är byggd på André Devignys memoarer, en fånge som lyckades fly från nazisternas fängelse i Lyon under andra världskriget. Även Bresson själv hade erfarenheter från den franska motståndsrörelsen. I den här filmen är vår hjälte Fontaine, en fast besluten löjtnant som arresteras och döms till döden av nazisterna. Titeln avslöjar naturligtvis hur det går men det spelar mindre roll. Den strama spänningen ligger istället i det minutiösa planerandet och det utdragna genomförandet. Kameran stannar kvar extra länge, ljud beskriver saker som händer utanför bild, skådespelarna gör avdramatiserade tolkningar - allt detta förstärker det minimalistiska och oerhört strikta i Bressons berättelse.