Nr 433: Boyz N The Hood

Originaltitel: Boyz N The Hood (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Regissören John Singleton var endast 24 år gammal när han 1992 Oscarnominerades för bästa regi. Det doftar lite Stand By Me i öppningen; fyra killar kollar in en döing och ett gäng äldre gangsters börjar jiddra. Det är först vid hoppet från 1984 till 1991 som filmen rullar igång på riktigt. Rapp dialog och gängrevirspissande. Föräldrar som på olika sätt försöker rädda sina avkommor från träsket. Vissa har gett upp, andra tröskar på i uppförsbacken. Far och son. Mor och son. Alla har sin egen lilla täppa i det lite större kvarteret i den lite större stadsdelen i den lite större staden i det lite större landet. Vägen ut i världen är via collegestipendier, men de flesta har förlikat sig med livet in the hood. Våldsspiralen snabbar på och shoot outsen är oundvikliga. Another brother dead. Jag gillar Ice Cube i den här rullen, diggar honom skarpt.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: "He got more comic books than a motherfucker". Bara ett exempel på en dialog som skjuter både och högt och lågt och nästan alltid träffar rätt. Det är rappt och utan pardon och ett plus till betyget. Filmen börjar 1984 då den 10-årige Tre flyttar till sin pappa i Crenshaw, South LA. Området präglas nästan uteslutande av svart befolkning med vapenaffärer och spritbutiker i varje hörn så att de kan "ta livet av varandra" enligt Tres pappa (Laurence Fishburne, Morpheus i Matrix). Regissören Singleton (ej att förväxla med en av författarna till denna blogg) bäddar bra för fortsättningen, nästan för bra, för uppenbart. Historien växlar till 90-talets början och Tre (nu spelad av Cuba Gooding Jr) är en tonåring som slits mellan pappan och mamman, flickvännen och kompisarna, kriminaliteten och skolan, och det är föga överraskande när Tres kompisar dödar och dödas. Att filmen är självbiografisk är ju inte heller särskilt överraskande. Ice Cube som Tres bästis Doughboy är övertygande. Annars känns det mesta väldigt tillrättalagt, även dialogen som man inte fattar hälften av trots textning på engelska. Trots det är dialogen filmens solklara styrka. På nåt sätt känns Boyz N The Hood som en viktig film och hade jag sett den när den kom hade jag nog älskat den. Nu tycker jag om den och det är inte alls dåligt. Den är trots allt bättre än många andra motherfuckers.

Nr 432: Good Morning, Vietnam

Originaltitel: Good Morning, Vietnam (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Irriterande tråkig film. Nästan två timmar av en enormt påfrestande Robin Williams som drar det ena oförståeligt dåliga skämtet efter det andra. I direktsändning. Inspelad i Thailand - mestadels i Bangkok och Phuket - berättar filmen om en radio-DJ -Adrian Cronauer (Williams) - under Vietnamkriget. Egentligen kan man nog säga att filmen handlar om att Robin Williams radioväcker och eftermiddagsunderhåller soldater med egenhändigt skrivna monologer och skämt. Enligt säkra nätkällor sysslade inte Cronauer med humor i sina radiosändningar (filmen ska ha någon slags koppling till denne Cronauer). Usch, jag får myror i kroppen bara jag tänker på det. Tur är att snustorre löjtnant Hauk (Bruno Kirby) finns med i filmen, annars hade jag varit nere på en stark etta. Hauk kan man i alla fall skratta åt, få känna att det finns lite finess. Och så låten What a wonderful world bildsatt med bomber, blod och granater. Det är vad som är behållningen. Ok, lite kittlande med dubbelspelet från Tuan - Cronauers vietnamesiska alibi; jag antar att det är honom det syftas på när filmen beskrivs skildrande vietnameser på ett trovärdigt sätt. Jag har aldrig varit i Vietnam eller träffat någon vietnames, så jag vet inte, men det jag minns från filmen är skolklassen (där det ska läras ut engelska så klart) där Williams kommer in och bryter isen och får eleverna i alla åldrar att säga shit och fuck och skratta åt varandra. Vidare blir Williams på oklara grunder upp över öronen förälskad i en vietnamesisk (men egentligen thailändsk) ung dam (Tuans syster) och får lov att bjuda hela hennes familj på bio för att kunna umgås med henne. Kanske går det till så i Vietnam, kanske inte. I Sverige går det i alla fall isbjörnar på gatorna - året runt! 

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Vissa filmer blir inte bättre med åren. En del blir faktiskt sämre. Man får acceptera det bara. Jag minns att jag såg den här som tonåring och gillade kombinationen av humor och allvar, att det var en film om Vietnamkriget som vägde upp mot andra skildringar, exempelvis Plutonen och att att jag skrattade åt Robin Williams skämt. Nu känns det mesta bara plumpt och rätt tråkigt. Det finns dock vissa höjdpunkter. Den imponerande låtlistan med mängder av bra Motownhits och 60-talspop går inte av för hackor. När Adrian Cronauer (Robin Williams) spelar What A Wonderful World med Louis Armstrong medan kameran fångar avrättningar, bomber och dödade människor så blir det på riktigt för en stund. Bruno Kirby som den strikta, formella löjtnanten Hauk på radiostationen vet precis vad humor är och är därför lite smålustig i all sin präktighet. När det gäller Williams själv så kanske det var ett smart val av regissören Barry Levinson att bara låta han köra sin stand up-show rakt upp och ner sittandes medan kameran gick. Det kanske var kul på 80-talet men känns helt off nu. Good Morning, Vietnam fick en del beröm för att man skildrade Vietnameser på ett verkligt och trovärdigt sätt och förutom en del klavertramp som exempelvis den excentriske barägaren Jimmy Wah så är jag nog benägen att hålla med. Levinson har fler filmer med i boken, bland annat den klart bättre Rain Man. 

Nr 431: Beau Travail

Originaltitel: Beau Travail (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT av Robert på Residensgränd 19 i Östersund och av Jimmy på Västgården i Gåxsjö.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Ett förband i Franska Främlingslegionen, posterat i Djibouti. Sergeant Galoup (Denis Lavant) leder och övervakar den fysiska träningen för elitsoldaterna. In kommer Gilles Sentain (Grégoire Colin). Maktspel och avundsjuka leder Galoup till ett rejält övertramp, och han får lämna legionen. Tillbaka i civilsamhället tittar han tillbaka på sin tillvaro i öknen och de beslut han tog där. Han är inte helt nöjd med sig själv.
En kvinnlig regissör (Claire Denise) och en kvinnlig fotograf (Agnès Godard) presenterar stolt en studie i manlig homoerotisk militärkoreografi, en flashbackhistoria om en liten sergeant som avundades både sina under -och överordnade. Med fantastiskt fina, rena  bilder och vinklar pusslas historien ihop. Avsaknaden av musik eller stämningsljud i de combatscener där det vanligtvis pumpas på med pulsbeats och flås är oerhört befriande. Neil Young gör ett litet gästspel med låten Safeway Cart från skivan Sleeps with angels. Mycket överraskande. Och lika överraskande hade nog slutet varit - där Galoup bjuder upp till dans på ett rent himmelskt vis - om det inte varit för att man innan filmen fick lite historik i programserien The Story of Film. Oavsett; ett mycket märkligt men helt fantastiskt slut.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jag har aldrig riktigt förstått Franska Främlingslegionen och jag är inte helt säker på att jag förstår mer av vad det är, vad de gör och varför efter att ha sett Beau Travail. Filmen är ett 90 minuters vykort från ett afrikanskt land. Långsamma tagningar över klarblått vatten, koreograferade exercisövningar, begränsad dialog, bad, tvätt, strykning, måltid. Varje övning, varje vardaglig syssla, speglar det meningslösa i ett krig som inte riktigt finns. Det skrivs en del om de homoerotiska inslagen och det är intressant hur dessa machomän framställs med sina kroppar, sina hushållssysslor, sina vapen. Men särskilt spännande blir det aldrig. Mer avkopplande. Nästan lite rusigt. Slutscenen, när den sparkade sergeanten Galoup, goes bananas på discogolvet, är obehagligt befriande. Beau travail! Bra jobbat, Claire Denis!

Nr 430: Apus Värld

Originaltitel: Apur Sansar অপুর সংসার (1959) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Tågintro igen, som jag har för mig att det var även i den andra filmen. Apu är ensam, utan familj - dags att skaffa egen. En väns kusin, Aparna, ska gifta sig och Apu får hänga med på bröllopet, men det visar sig att brudgummen inte har alla kryddor i curryn, så Apu hoppar in och gifter sig med Aparna, mest för att "göra något nobelt". Det funkar dock bra brudparet emellan, trots tom peng pung, men monsunen kommer igen - denna gång i form av att Aparna dör i barnsäng. Apu drar, han drar land och rike runt medan sonen får växa upp på hemmaplan utan sin far. De återförenas på slutet när sonen är i ungefär samma ålder som Apu var när vi först lärde känna honom. Cirkeln sluten, en generations öde och utmaningar berättade genom en pojke, kille, man.
Även i denna film är bilderna behagliga, ett lugnt och sparsamt tempo. Men det biter inte riktigt tag på samma sätt som särskilt den första filmen i trilogin. Och när Apu spelar flöjt, vilket han gör vid åtminstone två tillfällen, är det så illa synkat och så in i Bengalen otrovärdigt så jag nästan pinas ihjäl. Fantastisk underhållning!

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Satyajit Ray avslutar sitt epos om den bengaliske pojken Apu på ett inte lika storartat sätt som han inleder trilogin. Den autentiska känslan som präglade första filmen är här helt borta tyvärr. Därmed inte sagt att det är en dålig film. Verkligen inte. Apu, som i den här filmen spelas av Soumitra Chatterjee, är nu en ung man med författardrömmar som lever fattigt i utkanten av Calcutta. Hans vän förläggaren Pulu tar med honom på sin kusins bröllop där det slutar med att Apu och kusinen gifter sig. Den blott fjortonåriga Sharmila Tagore som spelar Apus hustru Aparna står för filmens absolut bästa rollprestation och hen blev sedemera en stor indisk skådespelerska. Nåväl, äktenskapet blir lyckligt men ingen Apu-film utan dödsfall och när Aparna dör i barnsäng så är det ganska väntat. Barnet överlever och växer upp hos svärföräldrarna medan Apu ger sig av, förkrossad och död i själen. Och där har vi då filmens andra dödsfall. Som aldrig riktigt kommer utan slumpen räddar Apu från att begå självmord genom att ställa sig framför tåget. Och så tåget ja, den sammanhängande länken i hela trilogin, den centrala symboliken som får representera separation och frihet men även förändring och förlust. Naturligtvis slutar hela historien lyckligt, något annat torde väl vara otänkbart. Det blir trots allt en genomsnittlig svag fyra för hela trilogin som gav helt nya filmupplevelser. Apus tvärflöjtspelande saknar till exempel motstycke i någon annan film jag har sett. Tack för den, Ray!

Nr 429: Den Obesegrade

Originaltitel: Ôporajito অপরাজিত (1956) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Apu Apu. Först - i den första filmen - dog gammelfaster, eller vad hon var. Sedan dog systern Durga. Apu, pappa och mamma drog till stan med oxvagn. I andra filmen - denna - är vi i civilisationen. Tåg och gränder. Samma förlitande på grannsämjan som på landet. Pappan dör, feber, som hans dotter, Apus syster. Apu är snart en halvuxen ung man, börjar studera. Next stop Calcutta. Mamman kvar i sin ensamhet, bor på landet igen. Skriver brev, väntar på brev. Blir sämre, dör. Apu kommer hem, åker iväg igen. Next stop del tre.
Samma finfina svartvita bildpoesi. Känns lite underligt med skådespelarbytet - pojken växer upp. Inte underligt som att det inte går att förstå, mer... obekvämt. Två universum i ett och samma. Film från en för mig ny del av jordklotet, en tid för en tid sedan. Ser mycket fram emot sista filmen i denna trilogin om Apu. Det är sådana här upptäckter som sätter extra krydda på projektet. Grädde på moset. Pricken över i:et. Vattnet i pipan.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Del två i Apu-trilogin som började med Pather Panchali, Sången om vägen, som också gick under ett annat namn i Sverige, Stigens sång. (Tänk vad man lär sig i det här projektet.) Den här filmen, Aparajito, fick den svenska TV-titeln Den obesegrade. Apu och hans familj har alltså flyttat till staden där pappan försörjer dem genom att vara präst vid Ganges. När han dör flyttar pojken och hans mor tillbaka till landet. Apu visar sig vara en riktig pluggis och får ett stipendium som innebär flera års studier i Calcutta. Detta gör hans mor förkrossad. Apu slits mellan sin mor och livet i stan. När hon dör, i en riktigt stark scen med endast eldflugor dansandes framför hennes ögon, bestämmer han sig slutligen för att staden är där han ska vara. Eller? Svaret kommer i nästa film, den sista. Den obesegrade har inte riktigt samma nerv som Sången om vägen. Vändpunkten kommer egentligen i det ögonblicket Apu går från att vara en liten pojke till en ung student, då börjar filmen leva. Att två närstående har dött i varje film gör att jag självklart måste undra vilka som går bort i sista filmen. Det och mycket annat får jag snart veta.

Nr 428: Sången Om Vägen

Originaltitel: Pôther Pãchali পথের পাঁচালী (1955) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Bengaliska landsbygden minsann. Svartvitt och djupmörka ögon, i de fall där ögon finns. Raspiga bilder och ljud; som att titta på en vinylskiva. Fattigt och stundtals desperat där på landet. Apu föds och växer. Det äts en hel del ris. Det busas med äldre systern Durga. De springer över fälten för att få vara nära det förbirusande tåget; det kommer någonstans ifrån och ska någon annanstans, ska vidare - hälsar bara på i fattigdomen. Pappan åker iväg till annan ort för att dra in stålars. Det bråkas med grannarna, men hela tiden en värme alla emellan. Och gammeldamen som går krökt och blind. Och så kommer då monsunen. Durgas underbara dans i regnet, som leder till hennes död. Pappans återkomst och familjens beslut att bryta upp från byn och ge sig av mot nytt liv. I en oxvagn. Lilla huset på prärien. Och nu väntar två filmer till om Apu och hans äventyr i livet. Ska faktiskt bli riktigt spännande att följa.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Satyajit Rays första film i den så kallade Apu-trilogin. Också den första internationellt erkända filmen från det självständiga Indien. Ray började filmprojektet redan 1952. Det tog honom sedan tre år att färdigställa filmen. Skådespelarna var amatörer och en av filmens styrkor är svårigheten att avgöra om agerandet är autentiskt eller amatörmässigt. Jag får ofta känslan av att skådespelarna spelar sig själva och bara det är ju en bedrift i så fall. Det är intressant mest hela tiden men särskilt spännande från monsunregnet och framåt. Musiken är gjord av Norah Jones pappa, sitarexperten Ravi Shankar. Naturligtvis.

Nr 427: Dagen Gryr

Originaltitel: Le Jour Se Lève (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: En flashbackrulle, och en väldigt behagligt utformad sådan. Ett relationsdrama, kan du säga. Ansikten som dröjer sig kvar länge i övergången till då -eller nutid. Den stora garderoben; att hänga kläder i, att använda för barrikadering, att ha som ankare i tidsförflyttningarna. En kedjerökande Jean Gabin som efter mycket vånda och grubbel till slut själv tar steget till den stora sömnen, kompad av rökgranat och väckarklocka. Slutet är poesivackert, men halvt obegripligt. Det börjar med två poliser. Det slutar med ett kavalleri. Scenen när det skjuts hejdundrande genom dörren och väggen fylls av kulhål har en kusin i Pulp Fiction, men den har vi inte sett ännu.

 Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Vad får en människa att begå ett mord? Den frågan ställer sig Marcel Carné i den fint berättande Dagen Gryr, en framträdande film inom den franska så kallade poetiska realismen. Industriarbetaren François (Jean Gabin) har låst in sig i sin lägenhet på översta våningen efter att ha skjutit en man. Frustrerad och trött blickar han tillbaka på de händelser som ledde fram till situationen. François förälskar sig i den unga naiva floristen Françoise (Jaqueline Laurent) som ligger med den äldre manipulativa hundshowaren Valentin (Jules Berry) som har ihop det med den livserfarne assistenten Clara (Arletty) som i sin tur blir kär och får ihop det med François. Det låter som en fars men istället är det ett elegant erotiskt fyrkantsdrama. Filmens fatalistiska ton gör den ödesmättad men aldrig tung. När dagen gryr och väckarklockan ringer i rummet på den översta våningen, efter återblickar av lögner, svartsjuka och kärleksförklaringar är jag dock inte helt övertygad om François’ handlande.

Nr 426: Cyclo

Originaltitel: Xích Lô (1995) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 4

Kommentar: Vatten i olika sammanhang - i ena stunden oerhört värdefullt och aktsamt behandlat, i nästa stund slösas det hej vilt. Fiskens naturliga element tvingas i kroppar; det ska rinna rakt igenom och pissas ut och tillfredsställa iakttagaren. Blod ur näsan, blod ur djuren - grisens år är i stundande; blod ur magen, blod ur ryggen. Kniv in i och ut ur kroppen. Cykeltaxin som en snirklande handsöm genom Saigons misär. De Niro satt i en av plåt. Och hela tiden filmens öppning i förgrunden; faderns råd nästan bön till sonen: lev ett annat liv, gör något bättre. Myrgestalterna spiralerar in och ner sig i hörn, ingen återvändo, ingen utväg, ingen väg. Pengar ska byta ägare, kroppar ska lemlästas, djur ska slaktas och användas som smuggelutrymmen för droger som ska säljas för pengar som ska byta ägare.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Vietnamesiskt 90-tal, fjärran från de amerikanska krigsskildringarna. En ung cykeltaxiförare får sin cykel stulen och dras in i kriminalitet för att betala av skulden till kvinnan han har hyrt den av. Den kedjerökande hallicken Poet tvingar pojken till diverse brott samtidigt som han övertalar pojkens syster till prostitution. Regissören Tran Anh Hung skapar en intim, smygande och närmast poetisk berättelse i ett tempo som balanserar på gränsen till alltför långsamt, nästan nervöst och oroligt. Det är vatten och färger, blod och avgaser, tårar och svett. Det är Hô Chi Minh-stadens korrumperade baksida och det är ingen behaglig historia vi får vara med om. Bäst gillar jag när berättelsen plötsligt stannar upp och vi ser sjungande krymplingar på gatan, klappande barn i klassrummet, en bogserande militärhelikopter som välter. Och så Radioheads Creep på nattklubben. Det är de ögonblicken som ger filmen dess luft. Dess andetag. Utan dessa tillfällen hade de två timmarna nästan blivit outhärdliga.