Nr 413: Alphaville - Ett Fall För Lemmy Caution

Originaltitel: Alphaville: Une étrange aventure de Lemmy Caution  (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jean-Luc Godard minsann. Det var ett tag sedan nu - två filmer har vi sett tidigare av denne franske kameleont: Leva Sitt Liv och Till Sista Andetaget. Alphaville känns som en surrealistisk sci fi noir. En framtidsstad någonstans i universum. Hemlige agenten Lemmy Caution (Eddie Constantine) - som för övrigt verkar vara något slags fransk Beckkaraktär - kommer dit för att leta efter professor von Braun. En dator styr hela Alphaville där kärlek och känslor är förbjudna. Lemmy Caution skjuter från höften och bemöter det totalitärkontrollerade med poesi. "Ingen  har levt i det förflutna och ingen kommer leva i framtiden". Tankarna går till Djuren Gör Revolt, Metropolis och George Orwells roman 1984. Datorrösten - Alpha 60 - gjordes av en man med röstgenerator, vilken ersatt hans cancerförstörda struphuvud. Låter ungefär så läskigt som det låter.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Vi vet att vi befinner oss i en stad som heter Alphaville men vi vet inte var den ligger eller i vilken tid. Eller om det ens är en stad. Det kan ju lika gärna vara ett land. Eller en planet. Agenten Lemmy Caution kommer till detta märkliga ställe för att utföra ett hemligt uppdrag. Jag fattar inte riktigt vad men det verkar handla om att han ska döda en professor von Braun. Varför vet jag inte men jag gissar att han ligger bakom det totalitära styret i Alphaville där känslor och kärlek är förbjudet. Caution irrar ganska planlöst omkring till en datorröst som rapar upp en massa poetiskt strunt. Jean-Luc Godard lånar friskt från både sci fi-genren och amerikansk film noir. Resultatet blir en rätt ointressant och svårbegriplig historia som bland annat har inspirerat den klart bättre Blade Runner.

Nr 412: Akira

Originaltitel: アキラ (1988) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Neo-Tokyo 2019 efter ett massförstörelsekrig som förändrat hela världsbilden. Motorcykelgäng rivaliserar, det sprängs grejer nästan hela tiden. Jag fattar noll av handlingen, tror att filmen ska vara 1 h 12 min och ser inga problem med att det snart ska ta slut, men det visar sig att den är 2 h 4 min. Bedrövelse, mer sprängningar och motorcykelåkning. Och enorma mentala krafter. Regissören Katsuhiro Otomo gjorde Mangaförlagan, på nätta 2182 sidor. Inte min påse det här, måste nog sjunka ner lite längre i animeträsket.

Jimmys betyg: 2-

Kommentar: Akira är en orgie i animationsvåld  och enligt boken ska handlingen vara bedrägligt enkel. Jo, jag tackar. Bedrägligt var ordet. Jag har aldrig förstått mangagenren och gör det inte mer efter detta nätta tvåtimmarsäventyr med undergångstema. Det här är definitivt en film för fansen, inte för mig. Akira harakiri.

Nr 411: Clerks

Originaltitel: Clerks (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bluray hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Dialogbaserat, svartvitt och på många ställen riktigt skarproligt i och kring ett snabbköp och en videouthyrningsaffär. Manus och regi av Kevin Smith som även spelar karaktären Silent Bob - tyst så till vida att han inte säger någonting i hela filmen förrän i slutet. Antiklimax om du frågar mig, jag hade föredragit att han varit tyst rakt igenom. På flera ställen, men särskilt ett - en lång dialog i affären mellan jag minns inte vad de heter - känns det lite för manusklamrande, känns som en repetition där man inte hittat texten riktigt, pauserna finns inte, replikerna kommer som störtskurar, känns inte alls naturligt, bara textvirtuost, lite som en tidig Winnerbäck. Men ibland klockrent, som när Jay skriker "Yeah" åt att en kund inte är välkommen tillbaka. Måste ses för att förstås.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Med en budget på drygt 27 000 dollar och en inspelningsperiod på 21 dagar debuterade Kevin Smith med ett litet mästerverk inom den amerikanska undergroundfilmen. Den utspelar sig i och kring en närbutik i New Jersey under en dag där vi lär känna butiksbiträdet Dante (Brian O’Halloran), som ältar sina relationsproblem  och egentligen inte skulle ha jobbat den här dagen och hans polare i videobutiken intill, den oförskämde och ansvarslöse Randal (Jeff Anderson). Två uttråkade slackers, utmärkta företrädare för generation X. Det bästa med Clerks är dialogen - rapp, fyndig, komisk, och soundtracket som frossar i amerikansk alternativ rock, grunge och punk. Smith introducerar dessutom karaktärerna Stoner Jay och Silent Bob som återkommer i andra filmer. Clerks betraktas av fansen som en kultfilm och om man vill så finns det en hel värld att upptäcka i Smiths skapande. Men Clerks fungerar utmärkt på egen hand som en skruvad underhållningsfilm på två timmar.

Nr 410: Blow-Up - Förstoringen

Originaltitel: Blow-Up (1966) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Först och främst: efter att ha sett om denna film med kommentarer av en filmvetare i bakgrunden växte den enormt, jag skulle säga upp till 4+. Vid första titten fattade jag väldigt lite av handlingen, om ens något. Vid andra titten fick jag handledning och styrsel både vad gäller handling, kamerarbete och filosofi. Kanske är det filmen med kommentarerna som får betyget 4+? Italienske regissören Michelangelo Antonioni är tydligen känd för sina otraditionella grepp gällande intrig och bildberättande. Det ska bli mycket spännande att se resten av hans filmer som är med i boken.
Och filmen: London, och en ung och enormt narcissistisk fotograf hamnar mellan studioplåtningarna i en park där han smygfotar ett par - en man och en kvinna. Kvinnan försöker få fotografen att lämna tillbaka filmrullen, men han vägrar. Vid framkallandet av negativen upptäcker fotografen att det står en man med pistol i buskarna, och på ytterligare en bild ser han en man liggande till synes livlös i ett annat buskage. Fotografen förstorar upp  och förstorar upp för att få så detaljerad information som möjligt. Vad är det han har fotograferat och hur hänger bilderna ihop? Blow-Up är en mästerlig lektion i bildfilosofi. Vad har en bild för mening utan ett sammanhang? Ett före och ett efter? Samma sak med ting, en gitarr som slås sönder under en konsert med The Yardbirds blir ett brännhett villebråd för publiken, men utanför på gatan, utanför sitt sammanhang, blir gitarrhalsen bara ett värdelöst trästycke som ingen bemödar uppmärksamma. Slutscenen med den "osynliga" tennisbollen är ett fantastiskt sätt att knyta ihop säcken. Det känns helt enkelt som att jag inte var redo, eller tillräckligt insatt för att se den här filmen utan guidning. Kommer att tänka på när Horace Engdahl var gäst i en tv-show med jag tror det var Ola Lindholm som programledare. Lindholm slog upp en sida på måfå, låt säga 217, i en av böckerna Engdahl skrivit, läste några rader ur den och skrattade eftersom varken han eller någon i publiken förstod något av det snåriga resonemanget. Lindholm vänder sig till Engdahl och frågar: vem är det här skrivet för? Engdahl svarar: för de som har läst de 216 föregående sidorna. En bild är en sak är ett ord.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Jag hade sett fram emot den här filmen. Det kändes som att det var dags för en riktig pärla och förutsättningarna kändes helt rätt; 60-talets London, mods, musik, frigörelse och modellfotografering. Men filmen framstår mest som främmande. Efter att ha läst lite om den och dessutom sett om den med kommentarsspår så förstår jag mer. Filmen speglar en värld som är främmande och det filosofiska anslaget känns plötsligt väldigt påtagligt. Varje scen fick liksom en mening i den thrillerliknande historien. Men det är första tittningen som ska bedömas och även om det finns vissa scener som jag gillar, till exempel filmens verkliga kärna, framkallningen, förstoringen, så var det lite av en besvikelse.

Nr 409: Dagar som skakat världen

Originaltitel: Oktyabr': Desyat' dney kotorye potryasli mir (1928) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Youtube hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Montagekungen Eisenstein slår till igen. Snabba klipp, höghastighetsklipp ofta. Kors och tvärs, men ändå med en vidunderlig timing. Och skönt med musik och ljudeffekter till. Det hjälper och lyfter. Oktoberrevolutionen - ja, jag vet inte mer om den nu än innan, och innan visste jag ingenting. 1917 kan man ju, ryska revolutionen. Lenin kan man ju. Bolsjevikerna kan man ju. Vinterpalatset har man hört.
Statyn som dras omkull för osökt tankarna till Saddams fall. Ett potpuri av religiösa figurer, religion som religion. Enorma mängder människor i vissa scener, springande, irrande, flyende. Inte min favorit bland Eisensteinfilmerna i boken.

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Den sovjetiske regeringen stöttade filmen för att hedra tioårsjubileet av oktoberrevolutionen. Det är svårt att säga vem filmen egentligen är gjord för och vem som överhuvudtaget kan ta till sig detta. Det är dessutom svårt att veta exakt vad det är man ska ta till sig. Med andra ord så är detta mest en röra av osammanhängande scener som på olika sätt ska beskriva den ryska revolutionen. Jag menar att Eisenstein är en tekniskfilosofisk filmskapare, skicklig vid klippbordet och visuellt intressant, men detta blir lite för överambitiöst, närmast pretentiöst.

Nr 408: Bleka Dödens Minut

Originaltitel: The Princess Bride (1987) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Columbo läser högt för sonsonen och tittaren tas med på äventyr i Florin. Smörkoppen och Drängen "As you wish" skiljs åt. Smörkoppen tvångsgifts med Elake Prinsen. Kidnappas av bland andra den gamle franske wrestlinghjälten André the Giant. Zorro klättrar upp. Det fäktas och brottas. Prinsen vill starta krig. Det är äfventyr.  Det är sexfingrade händer. Det är stundtals skitroligt tycker jag. Rappa repliker. Klumpiga människor, eller vad de nu är. Bra klippt. Bra sminkat. En perfekt söndagsrulle i kallsnöiga april. Mer sånt!

Jimmys betyg: 3

Kommentar: Ibland blir man verkligen förvånad av det här projektet. Som när vi lite grann av en slump hittade denna film på stans videobutik. Och sedan upptäcker att det är en ganska medioker men stundtals ändå rätt underhållande äventyrsfilm (och inte alls en gastkramande thriller som den svenska översättningen verkar ge sken av). Ännu mer förvånande är att Mark Knopfler har gjort filmmusiken med en catchy gitarrslinga som är omöjlig att få ur skallen. En farfar läser en saga för sin sjuke sonson om det påhittade kungariket Florin och den vackra Buttercup som skiljs från drängen Westley. Hon tvingas trolova sig med den elake prins Humperdinck men kidnapparnas av Vizzini, Montoya och Fezzik. Filmens uppbyggnad som pendlar mellan saga och verkligheten leder tankarna till Den Oändliga Historien som i mitt tycke är en mer värdig film i denna bok. Filmen är regisserad av Rob Reiner som även har gjort de tidigare sedda filmerna Spinal Tap och Stand By Me. När Harry slutligen träffar Sally är Reiners tid i det här projektet över.

Nr 407: Dödens Fält

Originaltitel: The Killing Fields (1984) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Kambodja. USA. Röda khmerer. Blod och stympade kroppar. Avrättningar. Mediadrev. Caféexplosioner. Sam Waterston är New York Times-journalisten Sydney Schanberg som till alla och varje pris ska rapportera ut till omvärlden vad som försiggår under täcket. Haing S. Ngor som kambodjanske reportern Dith Pran. Ngor hade aldrig skådespelat förut, kammade hem en Oscar för bästa biroll. Tycker jag. John Malkovich är riktigt på när han ska skaffa film och ta och framkalla ett passfoto till Pran. "Now I´m gonna fix it" väser han när det är dags för fixeringsvätskan. Mike Oldfield levererar, men leveransen används lite sådär ibland.
En obehaglig film. Nära. Rå. Suveränt foto och klipp, men det är inte Storaro och Apocalypse Now.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Det har gjorts mängder av filmer om USAs militära inblandning i Sydostasien Vi har sett några, Plutonen och Apocalypse till exempel. Den här gången är det dock ett annat historiskt skede som ska skildras. Röda Khmerernas terror i Kambodja. Filmen utspelar sig i två delar. I den första delen står den amerikanske journalisten Sydney Schanberg (Sam Waterson) i fokus när han, trots att Röda Khmererna har tagit över styret, väljer att stanna kvar i Kambodja för att... ja, säg det egentligen. Den andra delen kretsar kring hans medhjälpare Dith Pran (fantastiskt spelad av Haing S. Ngor) som hamnar i ett fångläger men lyckas fly genom resterna av Röda Khmerernas brutala massmord, över det så kallade "dödens fält". Filmen är ingen fullträff, den har svårt att hitta flytet men känslan är på riktigt och vissa scener är fantastiska.