Originaltitel: Glengarry Glen Ross (1992) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Fredrik på Brunnsgränd 3 i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Brass balls. Hårdkokt testosteronrulle med tuppfajter kring fastighetsförsäljning, halvlögner och insiderinbrott. En replikbaserad, hypertät historia. Nästan klaustrofobisk ibland. Al Pacino och Jack Lemmon sticker ut alldeles extra, även om hela ensemblen är grym. Omarbetad från scen till film av David Memet (som även skrev pjäsen) som låg bakom manuset till De Omutbara. Glengarry Glen Ross är en rulle jag aldrig hade hört talas om tills nyligen, och i stunder som dessa känns det mer än lovligt roligt att hålla på med det här projektet.
Jimmys betyg: 4+
Kommentar: David Memets Pulitzerbelönade pjäs som blivit film signerad James Foley. Ett rappt och uppkäftigt kammarspel med en supersnabb dialog som andas Tarantino. Scenen är ett desperat mäklarkontor i New York-regn där uppställningen med namn som Al Pacino, Jack Lemmon och Kevin Spacey får ett näst intill omöjligt uppdrag - innan morgonen ska de ha prackat på ett antal kunder tvivelaktiga fastighetsaffärer för att inte få sparken. Den som lyckas får den åtråvärda Glengarry-listan - listan över seriösa och intresserade kunder. Naturligtvis sker ett brott där listan blir stulen och historien utvecklas till ett kriminaldrama där den skyldiga ska avslöjas. En maskulin film om manlighet och manliga tillkortakommanden i en manlig miljö skulle man kunna kalla detta. Vilket jag just gjorde.
Originaltitel: Repulsion (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Öppningsscenen: närbilden på Carols öga och förtexterna som flackar runt i samspel med pupillen. Till sist; "directed by Roman Polanski" som en rakkniv genom pupillen. Hej Bunuel och Den Andalusiska Hunden. Zoom ut och etablering av en frånvarande Carol på jobbet i den londonska manikyrsalongen. "Du måste vara kär", säger kunden apropå hennes fokusering på annat. Men det är knappast vad hon är. I alla fall inte i den uppvaktande Colin, som senare i filmen sägs vara hennes kusin. Hoppsan. Han får jobba hårt för hennes uppmärksamhet och lyckas inte särskilt bra med det. En kyssinvit i bilen resulterar i att Carol panikspringer upp i lägenheten, nr 15, och råborstar tänderna. Lägenheten delar hon med sin syster som i rummet intill gärna ligger med sin gifte pojkvän, med Carol som ofrivillig åhörare. Carol gillar inte sin egen pojkvän, hon gillar inte systerns pojkvän, hon gillar inte män överhuvudtaget. Däremot tycker hon väldigt bra om kollegan Bridget. I scenen när Bridget berättar för Carol om sitt senaste biobesök - Chaplins Guldfeber - skrattar de båda ihop, nästan kurtiserar, och Carol verkar för ett ögonblick nöjd med nånting. Så fort Bridget nämner att hennes pojkvän Roger var med och att han också skrattade försvinner Carol in i sig själv igen, mungipor upp byts mot mungipor ner.
Systern med pojkvän åker till Pisa på semester och det är i ensamheten Carol galopperar iväg på allvar. Sprickorna i väggen, de ljudlösa övergreppen, synerna, händer som spränger ut från väggarna. Allt ackompanjerat av både grannen nunneklostrets frenetiska klockringande och telefonens ilskna skrik. Och så kommer Colin och knackar på. Det skulle han inte gjort eftersom Carol dödar honom med en stor ljusstake. En fallos i huvudet, han blir dödad av det hon avskyr. Och Colin hamnar i badkaret. Och Carol snickrar igen dörren med en träplanka - är det för att hålla fler inkräktare ute, eller är det för att på något sätt försöka täta den allt större sprickan? Hyresvärden kommer också och ringer på. Efter ett oanständigt förslag får han smaka på rakkniven. Först i nacken, sen lite överallt. Carol goes bananas och cuttar för glatta livet, innan hon välter en soffa över värden.
Regn - och systern med pojkvän kommer hem från Pisa. Hittar en uppochnervänd lägenhet med två lik och en apatisk Carol, gömd under sängen på vilken det ligger gosedjur. Grannarna flockas som hyenor, vill se vill titta, vill veta. Systerns pojkvän lyfter riddarlikt upp Carol i famnen och bär iväg henne, allt medan hennes blick är stum. Sista scenen zoomar in på ett gammalt familjefoto där Carol står i bakgrunden och tittar åt ett annat håll än kameran - samma tomma, smågalna blick.
Repulsion är ett litet mästerverk. Den klaustrofobi och sinnesförvrängning som skapas med olika medel är genial. Pojkvännen som i början befinner sig inomhus och knackar på en ruta för att få kontakt Carol som går förbi utanför. Lite senare är han utomhus och knackar på en ruta, mimar och kroppsspråkar för att kommunicera med Carol som sitter inne på en restaurang med en orörd fish and chips. Alla frågor hon får, som hon inte kan eller vill svara på. Sprickorna i väggen och på gatan, finns de eller är de Carols syner? Maten som ruttnar i lägenheten. Kaninen som fluginvaderas. Knackningarna på dörren och Carol som tittar genom kikhålet. En konvex bild av vad som finns utanför. Colin som hamnar i badkaret, under vattnet. Värden hamnar under soffan, Carol under sängen. Telefonlinan skärs av med hjälp av rakkniven som planterats redan i inledningen - samma rakkniv som används för att döda värden. De ljudlösa övergreppen med män som Carol gått förbi på gatan - fantasier, men försöker hon desperat foga in tanken på män i sitt liv? Carol går förbi en trafikolycka utan att ens lägga märke till att den har inträffat. På slutet står hon och stryker, lite nynnande och hemtrevligt. Kameran tiltar neråt och tittaren får se att sladden till strykjärnet inte är i.
Svartvitt och rakbladsvasst. Som Psycho, fast inifrån.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Catherine Deneuve, den sjungande skönheten från Paraplyerna i Cherbourg och Flickorna i Rochefort, goes freakin' maniac i detta psykologiska skräckdrama signerad Roman Polanski. Hon spelar Carole Ledoux, en lågmäld och blygsam kvinna med rädsla för sex och män, som delar lägenhet med sin syster i London. På dagarna jobbar hon i en skönhetssalong och på nätterna plågas hon av systerns och dennes pojkväns högljudda älskog från rummet intill. Större delen av filmen utspelas i lägenheten när systern och pojkvännen har åkt på en semesterresa till Italien. Sättet filmen skildrar Ledouxs allt mer tilldragande ångest och galenskap på är väldigt skickligt. Den flådda kaninen. Rakkniven. De sjungande nunnorna på gården utanför. Med hjälp av spännande ljudeffekter och intressanta visuella kameralösningar ökar känslan av instängdhet och mardröm. Till slut vet inte ens publiken vad som är dröm och verklighet. Att se Deneuve i den här rollen, manisk och plågad, är både obehagligt och skönt. Slutscenen med det inzoomade familjefotografiet och den unga flickans galna blick är ett klassiskt men alltid lika effektivt grepp.
