Originaltitel: Roman Holiday (1953) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Finfint manus och tempo. Många spegelbilder, särskilt i scener med prinsessan Ann (Audrey Hepburn). Alla Roms sevärdheter kommer med i bild, även Fontana di Trevi som vi ju nyss såg i en annan men lite mer berömd film. Gregory Peck är stilig som en stylta - inte undra på, han är ju med i båda filmatiseringarna av klassikern Cape Fear (1962 och 1991). Fotografier blixtrar och smattrar och det åks vespa - flera år innan begreppet Paparazzi myntades - även det i den nyss sedda och lite mer berömda filmen. Prinsessa på vift är en perfekt matiné, en för publiken vilsam produkt. Feel good, feel smart, känn dig lyckligt skattad som slipper göra prinsessjobbet. Och slutet, slutet så skönt som en lättnadens suck. Men vad i all sin dar var grejen med den hypersena försovningen? Vakna klockan 12 på dagen av en ding dongklocka utanför fönstret. Mycket underligt. Och apropå klockor, hur många olika tider visade egentligen den där kyrkklockan när de kära två sitter och turturduvar sig?
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Det känns som att vi har haft ett litet Italientema de senaste veckorna; Det Ljuva Livet om Roms överklasslynglar, dramat Öppen Stad om Roms motståndsrörelse under andra världskriget och nu den romantiska komedin Prinsessa På Vift. Tre totalt olika filmer som var och en ger sin bild av Italiens huvudstad. Den relativt okända och strålande Audrey Hepburn fick sitt stora genombrott med den här filmen och belönades helt rätt med en Oscar. Hon spelar prinsessan som tröttnar på hovlivet och för ett dygn flyr fältet och träffar journalisten Joe (Gregory Peck). Tillsammans upptäcker de Rom och förälskar sig i varandra. Filmen har varje ingrediens som en romantisk komedi ska ha och det har gjorts mängder med filmer på liknande tema. Notting Hill med Hugh Grant och Julia Roberts till exempel är tydligt influerad av Prinsessa På Vift. Det är faktiskt roligt ganska ofta och även om det är klassiskt överromantiserat emellanåt så gör det inget. Slutscenen förlåter allt. Blickarna, handslagen, den långa promenaden ut ur palatset och hela tiden förväntan om det lyckliga slutet. Följer hon efter?
Originaltitel: Roma, Città Aperta (1945) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Tvåaktad kurragömma i Rom. Episka scener; gravida hustrun Pina som skjuts i språnget, lojale prällen Don Pietro avrättas inför barnen. Tankarna går till Odessatrappan i Pansarkryssaren Potemkin. Även likheter med den vardagliga människans hjälp i En natt att leva. Fellini var inblandad i manusskrivandet. Öppen stad känns både gammal och ung, lite dåsig och stundtals fräsch. Absolut en film för boken, men inte en av de bättre. Intressant hur det tyska och italienska språket krullar sig runt varandra. Si, nein, kamera.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Italiensk neorealism om den antifascistiska motståndsrörelsen i Rom under andra världskriget signerad Roberto Rossellini. Berättelsen i två akter kretsar kring kommunisten Manfredi (Marcello Paglieri) som jagas av Gestapo, litografen Francesco (Francesco Grandjaquet), hans gravida blivande hustru Pina (Anna Magnani) och den sympatiske prästen Don Pietro (Aldo Fabrizi). Jag har svårt att riktigt tyda ut ramberättelsen och vad dessa människor egentligen planerar men tätheten och spänningen kompenserar och lyfter upplevelsen. Vissa scener är oerhört starka - Pina som dör i fascistiskt kulregn på öppen gata och barnens solidaritet med den fängslade och avrättade prästen får mig att minnas slutscenen i Döda Poeters Sällskap (som avn någon märklig anledning inte alls finns med i boken). O captain, my captain. Vi vet vad dom händer med Manfredi, Pina och Don Pietro men jag undrar fortfarande var Francesco tog vägen.
Originaltitel: Playtime (1967) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4+
Kommentar: Tati, Tati! Efter den något ljumma Semestersabotören var förhoppningarna relativt låga inför denna rulle. Men tji fick jag. Tatitji med stort T. Playtime liknar väldigt lite av nåt jag sett förut. Extremt välkoreograferad, så till den milda grad att jag känner ett starkt behov att se den igen, för att upptäcka nya detaljer, nya steg och rörelser. Och i all sin minimalism är Playtime en gigantisk produktion - ekonomiskt kostsam och fysiskt enorm med kulisser och byggen. Långa tagningar med ett exakt bildutsnitt och orörlig kamera för givetvis tankarna till både Roy Andersson och Ruben Östlund. Tatis rollfigur Hulot rymmer alla figurer; från Keaton och Chaplin till Robert Gustafsson. Rätlånga linjer genom flygplatsen, de närmast skyltdockeliknande demonstratörerna på utställningen, dörrvakten på restaurangen som ska öppna den obefintliga glasdörren till det bittra slutet. Väldigt mycket är väldigt roligt, även om det inte alltid handlar om gapskratt. Playtime är ett skarpsynt koncentrat av humor och satir kring den moderna världen. Bäst är mannen som helt plötsligt ramlar av barstolen. Hur kan det bli så roligt? Paris! Paris!!
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Jaques Tati som vi senast såg i Semestersabotören återkommer som den fumlige monsieur Hulot, en karaktär som inte helt oväntat drar tankarna till såväl kommissarie Closseau som Papphammar. Och dra mig baklänges om inte vår käre Leslie "Nakna Pistolen" Nielsen också har inspirerats av Tati. I mitt första möte med Tati var jag inte särskilt imponerad. Playtime däremot är ett under av fyndigheter. Det händer så mycket i varje 70 mm-bild att jag till slut blir trött i ögonen. I filmen utgör Paris fond som klinisk framtidsstad. Grå, rätlinjerad, steril. Men i de många glasfönstren speglas både Eiffeltornet och Triumfbågen, dessa turistiska monument som ger en hint om något annat, en annan värld, en annan tillvaro. Genom Hulot släpper staden långsamt sitt kalla grepp och övergår till ett sprakande, färgglatt tivoli. Den bästa scenen måste vara den 45 minuter långa restaurangvistelsen som är sista spiken i kistan, den avgörande färgen i paletten. Tyvärr kostade Playtime mer än den smakade då det begav sig. Scenografin får mig att minnas den tyska expressionismens storhetsvansinne i exempelvis Metropolis. Staden byggdes upp med riktiga gator, egen el och riktiga hissar. Eftersom publiken svek stod Tati med skulder i decennier efteråt och han avslutade sin karriär med att göra kortfilmer i videoformat.
