Originaltitel: Trois couleurs: Rouge (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3
Kommentar: Sista filmen i Kieslowskis trilogi Trikoloren, riktning brödraskap. Även Kieslowskis sista film över huvud taget. Grannavlyssning av gammal domare, omaka relationsband, en påkörd hund som jag minns det.
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Sista färgen i Trikoloren som symboliserar broderskap. Vad nu det betyder. Slutet binder ihop samtliga tre filmer på ett intressant sätt. Annars minns jag inte så mycket. Jag tycker det är synd att Den vita filmen inte är med i boken.
Originaltitel: Trois couleurs: Bleu (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4
Kommentar: Blåsköna Julie (Juliette Binoche) förlorar kompositörmaken och dottern i singelbilolycka mot träd. Godset stängs, Julie flyttar in till Paris och försöker gömma sig undan tillvaron, människor, minnen, musiken. Längd efter längd i den blå bassängen. Makens assistent, makens älskarinna, en journalist, den prostituerade grannen, musmamman - alla knackar de små hål på Julies skal så att hon till slut öppnar upp mot världen igen. Fantastisk musik och sylskarpa bilder på partituren med fingerspetsen som löper längs noterna. Lite Amadeusfeeling med samarbetet för att färdigställa det sista verket - det som skulle spelas bara en gång på tolv olika platser i Europa, samtidigt. Obegripligt att inte Den vita filmen är med i boken.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Kieslowskis första film i Trikoloren och den bästa som jag minns det. Den blå filmen behandlar temat Frihet och utgår från änkan Julie de Courcy (Juliette Binoche) som förlorar man och barn i en bilolycka. Filmen berättar på ett intimt och svalt sätt hur Julie hanterar bortgången genom att fjärma sig från både omvärlden och sitt tidigare liv. Naturligtvis hinner detta ikapp henne och Julie tvingas att möta och hantera sina känslor och sin makes ofullbordade verk. Musiken som återkommer är hennes makes ofullbordade sista komposition och det är en effektfull och känslomässig beröring. Den blå filmen är en vacker och oförglömlig historia som balanserar på den knivskarpa gränsen mellan att vara alltför sentimental och att vara genial.
Originaltitel: Иди и смотри, Idi i smotri (1985) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 5-
Kommentar: Vitryssland. Belaruska. Andra världskriget. Bara en sån sak. Var är vi? Vilka är de olika grupperna i filmen? Sovjetiska motståndsrörelsen. Rörelse mot tyskar, mot nazister. Jag kan inte min historia, och det blir rörigt, jag förstår inte vilka som vill vad. Första gången jag ser filmen uppfattar jag den som nästan helt igenom surrealistisk, en hyperpoetisk och symbolspäckad resa genom skog, vatten, lera, krig, eld, död och förintelse. Och det intrycket kvarstår andra gången, men nu hänger jag med i handlingen - och då lyfter filmen ännu högre, upp upp mot den rökfyllda ryska himlen. Och min nya favoritfotograf heter Radionov, som måste haft ett helvete med sin steadicam.
Aleksej Kravtjenko gör den unge vitryske motståndspojken Florian så otäckt bra; ögonen mot slutet, fulla av tomhet. Särskilt ögonens förvandling genom filmen, obehagligt, närainpåkrypande. Slutet med skotten mot en bakåtspolad Hitler är lika svindlande som vissa Öijerdikter. Så enkelt och så komplext. När bilden hamnar på en närmast bebisaktig Adolf i famnen på sin mor kan Florian inte skjuta längre. Det börjar med barnen.
Jimmys betyg: 5-
Kommentar: Ryskt krigsdrama som inte liknar någon annan krigsfilm jag har sett. Aleksej Kravtjenko spelar Florian, den unga pojken som tar värvning för att slåss mot den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget. Det som från början är en pojke med liv och glöd i blicken, en lekande spoling, är på slutet en gammal fårig man, för evigt märkt av det han får uppleva. Det mest spektakulära med Gå och se... måste vara den förvandling Florian genomgår och den exakthet som Kravtjenko, 14 år, lyckas framställa honom. Skiftningen av perspektiv, det drömlika, surrealistiska fotot, avsaknaden av hjältedåd, självuppoffringar och sentimentalitet är kännetecknade för film och skälen till att se den, hur obehaglig den än är. I Gå och se... finns ingen tröst, bara lidande. Gå och se den.
Originaltitel: The Maltese Falcon (1941) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 2-
Kommentar: Film noirs moder och nominerad till tre Oscars. Det här 1001-projektet bjuder helt klart på överraskningar, och det är ofrånkomligt att jag ibland undrar om jag har sett samma film som den som rescenseras i boken. Riddarfalken från Malta är ett svartvitt virrvarr av hårda repliker, pistolbyten, bakomryggengåenden och falskspel. Mitt i allt en gammal fejkad falk. Det tar inte lång tid innan jag är helt off side, och sen kommer jag aldrig in i spelet igen. Kanske beror det mer på mig än på filmen, men det må vara hänt - vissa dagar, vissa filmer stämmer det helt enkelt inte.
Jag gillar Urmallen: detektiv blir uppringd och väckt mitt i natten - detektiven ställer några snabba frågor - detektiven säger: "jag är där om en kvart" - detektiven kommer till brottsplatsen och blir först hindrad vid avspärrningarna, men släpps snart igenom - detektiven tar en snabb titt på platsen och redogör sedan klarsynt för hur det hela har gått till medan fotpoliser och sjukvårdare myllrar omkring - detektiven tänder en cig och drar lösningsfokuserat iväg för att genskjuta förövaren.
Bogart måste vara en av filmhistoriens mest överskattade skådisar.
Jimmys betyg: 2+
Kommentar: En av de sämre filmerna i genren måste jag säga, även om den betraktas som en hörnsten i film noir. Visst finns här en lek med skuggor och hårdkokt mystik men det räcker inte när den urusle Humphrey Bogart visar sig i bild och när han sedan öppnar käften så dalar hela spektaklet. Det är tyvärr inte mycket som räddar den här filmen. Möjligen är det upplösningen när den så kallade Riddarfalken som hela intrigen handlat om visat sig vara en bluff och detektiven som trots att han är förälskad i mördaren (Mary Astor) ändå tänker sätta henne i fängelse. Detta är pluset efter tvåan.
Roberts betyg: 3
