Originaltitel: Don't Look Now (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: "Nothing is what it seems". Speglar, vatten, glas och färgen röd som flyter ut och genom hela filmen. En spegelvärld med varsel om död, synbara för de blinda. Kommunikation mellan levande, döda, levande döda. Restaureringen av kyrkan, jämförelsen av små bitar, det eviga pusslet som ska läggas. Gränderna i Venedig, vilse i labyrinten, sökandet/förföljandet efter/av minnet av den drunknade dottern, förhoppningen att återse det förlorade (av skuldtyngd oaktsamhet?). Flipperklippta övergångar och parallellskeenden - sexblandad påklädning. Vad är nu, då, sen? Livets revypasserande efter kyrkhugget. Hur minns glömmer man?
Julie Christie dyker upp som gumman i lådan, hon var yngre i förra filmen - Doktor Zjivago. Donald Sutherland är mustaschsmärt och visar kuken; tillsammans med Christie skapas en obehaglig, intim stämning med stickande andedräkt. Kryssandet längs vattenvägarna i Venedig, polisbesöken, misstänksamheten, språkförbistringen, nerverna utanpå och hela tiden de röda detaljerna. En högintressant rulle, men lite för svårförståelig. Symbolspäckad, hänvisande, avancerad och förvirrande så till den milda grad att jag ibland undrar om jag sitter och tittar på ett felkonstruerat korsord. Men slutscenen i tornet är verkligen en av de mest hårdkokta nånsin. Hua.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Konservatorn John (Donald Sutherland) och hans fru Laura (Julie Christie) förlorar sin dotter i en drunkningsolycka och åker till Venedig för att återhämta sig. John restaurerar en gammal kyrka och Julie bekantar sig med ett mystiskt syskonpar som säger sig ha kontakt med den döda flickan. Upplägget bäddar för en klassisk spökhistoria. Venedigs gränder, kyrkans pusslande, den lilla rödklädda dottern som försvinner runt hörnen... eller? Slutscenen skrämmer skiten ur mig varje gång men den största behållningen av den här filmen måste ändå vara den långa sexscenen mellan Christie och Sutherland. Något mer autentiskt få man leta länge efter.
Originaltitel: Doctor Zhivago (1965) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Headweb av Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund och Robert på Utlandagatan 2 i Göteborg.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: Mastodont! Vilka vyer! Ryska tundran! Uralbergen! Den obarmhärtiga snön. Första världskrigets skitiga skyttegravar. Ryska revolutionens blodiga minne. Tsarens fall. Lenins uppgång. Individens skyldighet mot kollektivet. Nationalismen. Mother Russia går före allt. Bolsjevism. Röda vita rosen.
Tydligen är inte en enda scen inspelad i Ryssland, boken som filmen bygger på var förbjuden där. Istället är det ofattbart nog mycket spansk sommar bakom kulisserna - och en del finsk och kanadensisk skog. Föregångaren till ishotellet i Jukkasjärvi konstruerades med hjälp av bivax. Uralbergen är inte alls spetsiga som i filmen.
Egyptiern Omar Sharif spelar Doktor Zjivago som åker slalom mellan fru och älskarinna när han inte opererar soldatskador eller skriver poesi. Han är en djävel på filmkyssar; först extremt lugnt och avvaktande, sen sätter han in stöten som en påtänd tjurfäktare och försöker svälja offret helt.
Har jag egentligen något att säga om den här filmen mer än att rabbla omständigheter? Chaplins dotter är med. Alec Guinness, som vi har sett en hel del av på senare tid är med. Vad som fick mig att sätta i halsen är att denne Guinness, som bland annat spelat pengatjuv, ladykiller och knatat runt vid floden Kwai är samme man som spelar Obi-Wan Kenobi i Star Warsfilmerna.
Fotot i Doktor Zjivago är ibland bländande vackert och påminner en del om Vägvisaren. Men i stort känns den överspelad med alla tårfyllda ögon, och tungt lufsande som ett hostande ånglok på väg genom issnön på den spanskryska savannen.
Och ärligt talat, ramberättelsen - kunde den inte varit liiite mer raffinerad med tanke på att den inte ens verkar följa boken?
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Ett tretimmars epos i ryska revolutionens skugga. Jag har alltid trott att den skulle vara rysk. Det är den inte. Den är inte ens inspelad i Ryssland. Däremot utspelar den sig i Ryssland. Och det gör den med råge. Omar Sharif spelar läkaren Zjivago, Geraldine Chaplin spelar hans fru och Julie Christie är älskarinnan. Ett romantiskt triangeldrama som inte överraskar särskilt mycket. Men här finns också klassperspektivet, den historiska ramen och alla storslagna scenerier. Det finns en spänning i filmen men jag får en känsla av att den liksom jäser över, att den grandiosa ansatsen bara växer. Det förbättrar tyvärr inte upplevelsen.
Roberts betyg: 4-