Originaltitel: Ladri di biciclette (1948) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 3+
Kommentar: En av världens bästa filmer står det på omslaget. Det håller jag inte med om. Jag förstår inte storheten, även om jag tycker bra om filmen. Lite Chaplin i neorealspeed. En man i Rom, Antonio, blir med jobb som affischuppklistrare (Rita Hayworth gör come back efter Mulholland Drive) efter två års väntan, men blir av med cykeln redan första dagen. Antonio och hans son Bruno tar upp jakten på tjuven och besöker en mängd olika samhällsplatser; polisstation, marknad, kyrka, restaurang, spågumma, fotbollsstadion, cykeltävling och säkert några fler miljöer. Hela tiden omringade av ett storstadsmyller av människor, bilar, spårvagnar, broar och vatten. Efter att förgäves ha försökt få tag på tjuv och cykel ser Antonio ingen annan utväg än att själv stjäla en cykel. Cirkeln är sluten.
Lille Bruno är charmig rakt igenom (uppfiskad ur slummen och gjorde sen filmkarriär), Antonios brännande ansikte passar utmärkt i svartvitt, särskilt i de lite hunddystra ögonblicken. Pantsättningen av lakanen i början doftar gullig desperation och jag funderar på vad de tyska unga männen i regnet betyder? Är det Nazi som trampar in över den italienska ungdomen? De Sica ska bli ett sant nöje att utforska vidare.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: En liten italiensk godbit. Ett neorealistiskt drama som emellanåt nästan doftar lite stumfilmskomik. Utomordentliga skådespelare, hämtade direkt från gatan. Scener så så realistiskt skildrade att man kunde tro att de nästan gjordes på plats, skarpt dokumentära i sin komposition. Efterforskningar visar att så även var fallet. Lille Bruno blir exempelvis nästan överkörd av en bil i en scen, helt oplanerade situationer som ger filmen den nerv som håller intresset uppe. Jag gillar också att den är så koncentrerad i sin handling. Cykeltjuven utspelar sig i princip under en dag där far och son söker genom Roms alla tänkbara miljöer efter den person som stulit den, för brödfödan, så viktiga cykeln. Möjligen är en del scener lite väl utdragna, jag tror att filmen hade vunnit på att koncentreras ytterligare, låt oss säga en nedbantning till en knapp timme. Om man får lämna en rekommendation så här 60 år senare. Filmen fick dock en Oscar för bästa utländska film. Säkert helt rätt beslut.
Det finns 1001 filmer vi - Jimmy Eriksson och Robert Singleton - måste se innan vi dör! Dessa finns redovisade i den svenska utgåvan av boken "1001 filmer du måste se innan du dör" (2006). Följ våra omdömen i denna blogg.
Wednesday, September 30, 2009
Sunday, September 20, 2009
Nr 144: Annie Hall
Originaltitel: Annie Hall (1977) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3+
Kommentar:
-->Min första hela Woody vad jag vet - hans genombrott sägs det och står det lite överallt. Inte så svårt att förstå. Smart, rappt, klurigt, välgjort, intelligent. Stundtals befriande humoristiska relationsanalyser. Här återfinns en av de repliker som med jämna mellanrum återkommer i överkant på olika tidningars kultursidor: ”Det är inget fel på onani, det är sex med någon man älskar”. Jag kan inte påstå att jag antingen hatar eller älskar Woody Allen - jag känner mig lite ljummen inför honom. Hans lite mesiga framtoning och ändå knivskarpa öga för komiska detaljer. Det höga tempot men ändå lite känslan av att ha sprungit för fort. Trots allt en positiv överraskning - inkluderat en layed back Paul Simon - och jag vill se mer.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Woody Allen och Diane Keaton (och en trettonårig Brooke Shields som klipptes bort helt och hållet i bantningen av det omfångsrika manuset). Kvar är dryga 90 minuter populärpsykologi och ståuppkomedi, New York och Los Angeles, sex och kärlek. Och Paul Simon. Jag kan inte sätta fingret på någonting i denna rappa komedi. Det snackas och snackas men vad sägs egentligen? Jag hade behövt ett andningshål någonstans, en plats att landa på. Istället får jag genomlida (ibland känns det så) en speedad resa i Allens privata (?) (o)mognads process. För visst är den spelade karaktären bara ett narcissistiskt sätt för honom att gestalta sig själv? Eller? Och Diane Keaton då, som spelar Annie Hall... faktum är att hon ursprungligen hette Diane Hall och hennes smeknamn var Annie. Där ser man. Nåja, underhållande och intressant film men hal och svår att ta till sig på allvar.
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund
Roberts betyg: 3+
Kommentar:
-->Min första hela Woody vad jag vet - hans genombrott sägs det och står det lite överallt. Inte så svårt att förstå. Smart, rappt, klurigt, välgjort, intelligent. Stundtals befriande humoristiska relationsanalyser. Här återfinns en av de repliker som med jämna mellanrum återkommer i överkant på olika tidningars kultursidor: ”Det är inget fel på onani, det är sex med någon man älskar”. Jag kan inte påstå att jag antingen hatar eller älskar Woody Allen - jag känner mig lite ljummen inför honom. Hans lite mesiga framtoning och ändå knivskarpa öga för komiska detaljer. Det höga tempot men ändå lite känslan av att ha sprungit för fort. Trots allt en positiv överraskning - inkluderat en layed back Paul Simon - och jag vill se mer.
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Woody Allen och Diane Keaton (och en trettonårig Brooke Shields som klipptes bort helt och hållet i bantningen av det omfångsrika manuset). Kvar är dryga 90 minuter populärpsykologi och ståuppkomedi, New York och Los Angeles, sex och kärlek. Och Paul Simon. Jag kan inte sätta fingret på någonting i denna rappa komedi. Det snackas och snackas men vad sägs egentligen? Jag hade behövt ett andningshål någonstans, en plats att landa på. Istället får jag genomlida (ibland känns det så) en speedad resa i Allens privata (?) (o)mognads process. För visst är den spelade karaktären bara ett narcissistiskt sätt för honom att gestalta sig själv? Eller? Och Diane Keaton då, som spelar Annie Hall... faktum är att hon ursprungligen hette Diane Hall och hennes smeknamn var Annie. Där ser man. Nåja, underhållande och intressant film men hal och svår att ta till sig på allvar.
Saturday, September 19, 2009
Nr 143: Thelma And Louise
Originaltitel: Thelma And Louise (1991) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på TV8 hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar:
-->Två kvinnor på helgsemester. En motorhuvsvåldtäkt blandat med Texastrauma resulterar i avrättning. Flykten rullar igång, hjulen vänds mot Mexico. Harvey Keitel bossar men representerar en sällsynt mänsklig återhållsamhet från polisens sida, men så är han också ensam om det. Han vill i första hand att kvinnorna ska överleva, i andra hand att de åker fast. Längs vägen vaknar livslusten till liv hos de båda kvinnorna. De gör vad de vill. Brad Pitt dyker upp i en tidig roll och charmar till sig kvinnornas pengar. Långtradarchaufför med sladdrig tunga får sin farkost sprängd. Underbar scen med den cyklande rastafarin som delar med sig av stimulansen. Lite lugnare och lite mer avslappnad law enforcement verkar vara budskapet. Livs levande hand i hand över stupet; en klassiker. Filmen sågs på TV8 hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar:
Jimmys betyg: 3+
Kommentar: Det här var första gången jag såg Thelma & Louise och mina förväntningar på denna roadmovie om kvinnlig vänskap kryddad med lite hämnd var omåttligt höga. Tyvärr. Hade jag sett den förutsättningslöst på den tiden det begav sig, i början av mina gymnasieår, hade jag nog hållit den högre. Idag bleknar den lite grann jämfört med andra filmer på samma tema även om dess kultstatus aldrig riktigt kan förnekas. Och visst finns det riktigt fina scener i Thelma & Louise, bland annat den fantastiska slutscenen som ligger och nosar på toppbetyg. Geena Davis och Susan Sarandon gör trovärdiga och övertygande rollporträtt, Harvey Keitel är cool som vanligt men Brad Pitt känns inte helt rätt placerad i den här filmen. Fast det var lite roligt att se hur ung han faktiskt har varit.
Friday, September 18, 2009
Nr 142: Edward Scissorhands
Originaltitel: Edward Scissorhands (1990) IMDb Wikipedia
Filmens sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Avon calling. Omisskännelige Tim Burton pastellpusslar ihop en riktigt fin familjeFrankenstein. Borgen är där, trappan är där, uppfinnaren (Vincent Price -som var Burtons favoritskådis och är huvudtema i Burtons första film Vincent) är där och skapelsen är där - Edward. Och skapelsen ska möta världen, faktiskt till tonerna av Tom Jones. Med saxar som händer och ovana vid människor gäller det att vara försiktig, både för Edward och för dem runt omkring honom. Och visst florerar det misstankar och nyfikenhet, there´s a new kid in our little neighbourhood. Flera ögon gestaltas enkelt och effektivt; den omhändertagande och oh så förstående och välvilliga modern som lyckligtvis är en någorlunda fena på sårtäckande hudprodukter. Den hummande och förlängesedanslutatlyssnande pappan som ser som sitt främsta uppdrag att ge lektioner i etik och företagsamhet. Den nyfiket häpnande sonen som vill visa upp sin nya vän på skolans show and tell. Den hotade rivalen - dotterns pojkvän, som ska slåss för sin heder. Den högklackstrippande Peg Bundykopian som låter cylindrarna gå för fullt. Den orgelspelande demondamen som besvärjer och försöker varna för Djävulens ditsända. Och Edward försöker anpassa sig, försöker lära sig och blir vid förstaögonkastetförälskad i dottern som snöflingedansar i resterna av hans isskulpterande. Och det funkar ganska bra tills Edward bryter mot lagen, lagen, lagen. Det är downhill och missförstånd och till slut jagas knivmannen upp och tillbaka till det okända, hemska han en gång kom ifrån - tätt följd av folkmassan som för inte så länge sedan välkomnade honom ner från berget.
Med små gnistrande medel visar Burton den lätt absurda tillvaron som fortgår i varje grannskap. Slentrianvardagen som bryts av när något främmande blandas in. Först nyfikenhet, sen tillåtenhet, utnyttjande och till sist bortstötning. Lukta, smaka, tugga, svälj, näringsuppta, skit. Börja om. Bara kärleken från en godnattsageberättande gumma håller liv i minnet av den skuggade, fumliga varelsen som en gång försökte ta en plats hos människorna. Som tur var misslyckades han.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Tim Burtons klassiska drama med Johnny Depp i den oförglömliga rollen som mannen med saxhänderna. Jag gillade den första gången jag såg den, jag gillade den andra gången, och tredje... och jag kommer antagligen hålla den väldigt högt de gånger jag faller in i den i framtiden. Burton drar sig inte för att skruva till de redan twistade karaktärerna ännu ett varv och hans hans förmåga till ett modernt sagoberättande är inte bara fräscht och befriande utan vansinnigt skickligt och precist. Edward Scissorhands är vid första anblicken en ganska typisk Hollywoodfilm med en gnutta sentimentalitet, lite romantik, en dos spänning, ett antal relationsdraman med den stereotypa amerikanska pastelldrömmen som fond... men bakom denna yta finns en film som sträcker sig långt utanför Hollywoods tillrättalagda produktioner. Det märks inte minst i det överraskande slutet. Burton klipper till helt oförberett och det mörka stråket som löper genom hela berättelsen, från det Frankenstein-liknande skapandet av varelsen, genom det förfallna slottet till den utnyttjade och utstötta Edward, tillåts blomma ut i hela sin mardrömslika prakt.
Filmens sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Avon calling. Omisskännelige Tim Burton pastellpusslar ihop en riktigt fin familjeFrankenstein. Borgen är där, trappan är där, uppfinnaren (Vincent Price -som var Burtons favoritskådis och är huvudtema i Burtons första film Vincent) är där och skapelsen är där - Edward. Och skapelsen ska möta världen, faktiskt till tonerna av Tom Jones. Med saxar som händer och ovana vid människor gäller det att vara försiktig, både för Edward och för dem runt omkring honom. Och visst florerar det misstankar och nyfikenhet, there´s a new kid in our little neighbourhood. Flera ögon gestaltas enkelt och effektivt; den omhändertagande och oh så förstående och välvilliga modern som lyckligtvis är en någorlunda fena på sårtäckande hudprodukter. Den hummande och förlängesedanslutatlyssnande pappan som ser som sitt främsta uppdrag att ge lektioner i etik och företagsamhet. Den nyfiket häpnande sonen som vill visa upp sin nya vän på skolans show and tell. Den hotade rivalen - dotterns pojkvän, som ska slåss för sin heder. Den högklackstrippande Peg Bundykopian som låter cylindrarna gå för fullt. Den orgelspelande demondamen som besvärjer och försöker varna för Djävulens ditsända. Och Edward försöker anpassa sig, försöker lära sig och blir vid förstaögonkastetförälskad i dottern som snöflingedansar i resterna av hans isskulpterande. Och det funkar ganska bra tills Edward bryter mot lagen, lagen, lagen. Det är downhill och missförstånd och till slut jagas knivmannen upp och tillbaka till det okända, hemska han en gång kom ifrån - tätt följd av folkmassan som för inte så länge sedan välkomnade honom ner från berget.
Med små gnistrande medel visar Burton den lätt absurda tillvaron som fortgår i varje grannskap. Slentrianvardagen som bryts av när något främmande blandas in. Först nyfikenhet, sen tillåtenhet, utnyttjande och till sist bortstötning. Lukta, smaka, tugga, svälj, näringsuppta, skit. Börja om. Bara kärleken från en godnattsageberättande gumma håller liv i minnet av den skuggade, fumliga varelsen som en gång försökte ta en plats hos människorna. Som tur var misslyckades han.
Jimmys betyg: 4
Kommentar: Tim Burtons klassiska drama med Johnny Depp i den oförglömliga rollen som mannen med saxhänderna. Jag gillade den första gången jag såg den, jag gillade den andra gången, och tredje... och jag kommer antagligen hålla den väldigt högt de gånger jag faller in i den i framtiden. Burton drar sig inte för att skruva till de redan twistade karaktärerna ännu ett varv och hans hans förmåga till ett modernt sagoberättande är inte bara fräscht och befriande utan vansinnigt skickligt och precist. Edward Scissorhands är vid första anblicken en ganska typisk Hollywoodfilm med en gnutta sentimentalitet, lite romantik, en dos spänning, ett antal relationsdraman med den stereotypa amerikanska pastelldrömmen som fond... men bakom denna yta finns en film som sträcker sig långt utanför Hollywoods tillrättalagda produktioner. Det märks inte minst i det överraskande slutet. Burton klipper till helt oförberett och det mörka stråket som löper genom hela berättelsen, från det Frankenstein-liknande skapandet av varelsen, genom det förfallna slottet till den utnyttjade och utstötta Edward, tillåts blomma ut i hela sin mardrömslika prakt.
Nr 141: Serpico
Originaltitel: Serpico (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Al Pacino ger oss en nyutexaminerad polis som odlar skägg, låter hairet hanga down och verkar ha en garderob större än drottningens. Dessutom vägrar han ta emot de mutor som är oljan i maskineriet i alla New Yorks olika polisdistrikt. Om detta tycker inte de andra poliserna, och inte heller cheferna eller borgmästaren. Det är en ensam mans hårda väg och kamp mot en kompakt korruption. Några sköna underligheter: ofta sitter ett helt koppel poliser och bara hänger på sina skrivbord när Pacino kommer in i rummet och vill prata med antingen den ena eller den andra i enrum. Jobbar de inte? Ingen? När den våldtagna kvinnan får lämna ett första förhör är det hur mycket folk som helst i rummet, däribland en av de misstänkta! Täthet på bekostnad av trovärdighet. Al Pacino är ibland helt fantastisk, särskilt i de scener när frustrationen kokar över och särskilt i scenen när han häktar italienaren och bankar stolen i golvet en, två, tre gånger. Sen skriver han rapport. Till sist blir han skjuten och flyttar till Schweiz. Det grekiskviolinska soundtracket överraskar både med hur det faktiskt låter, men också när det faktiskt dyker upp, ibland ganska rejält off side. Inte helt väldoserat enligt mitt tycke, jag hade hellre sett en film helt utan musik. Jag tror absolut den här rullen hade klarat det. Men Pacinos dominans är vad jag får med mig. En omutbar gigant i startgroparna.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Serpico (Al Pacino) är hippiepolis i ett New York där vartenda polisdistrikt är korrumperat. Han låter hår och skägg växa och har en ny härligt färgsprakande och 70-talsinspirerad outfit för varje scen. Friskt och upplyftande i en film som annars är allvarligare än allvarligast. Serpico vägrar konsekvent att ta emot mutor och blir mer och mer obekväm för sina kollegor. Det blir tätare och tätare och spänningen stiger mer och mer mot det oudvikliga slutet - som också är början på filmen. Ett smart grepp som har funkat i andra filmer och som även funkar här. Utan Pacino hade filmen blivit ett medelmåttigt polisdrama, hans prestationer och och förmåga att vara trovärdig trots outfiten är beundransvärd. Det märkligaste i Serpico är soundtracket - genom hela filmen snurrar Mikis Theoderakis sydeuropeiska bozouki som ett konstant frågetecken.
Filmen sågs på SVT hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.
Roberts betyg: 4-
Kommentar: Al Pacino ger oss en nyutexaminerad polis som odlar skägg, låter hairet hanga down och verkar ha en garderob större än drottningens. Dessutom vägrar han ta emot de mutor som är oljan i maskineriet i alla New Yorks olika polisdistrikt. Om detta tycker inte de andra poliserna, och inte heller cheferna eller borgmästaren. Det är en ensam mans hårda väg och kamp mot en kompakt korruption. Några sköna underligheter: ofta sitter ett helt koppel poliser och bara hänger på sina skrivbord när Pacino kommer in i rummet och vill prata med antingen den ena eller den andra i enrum. Jobbar de inte? Ingen? När den våldtagna kvinnan får lämna ett första förhör är det hur mycket folk som helst i rummet, däribland en av de misstänkta! Täthet på bekostnad av trovärdighet. Al Pacino är ibland helt fantastisk, särskilt i de scener när frustrationen kokar över och särskilt i scenen när han häktar italienaren och bankar stolen i golvet en, två, tre gånger. Sen skriver han rapport. Till sist blir han skjuten och flyttar till Schweiz. Det grekiskviolinska soundtracket överraskar både med hur det faktiskt låter, men också när det faktiskt dyker upp, ibland ganska rejält off side. Inte helt väldoserat enligt mitt tycke, jag hade hellre sett en film helt utan musik. Jag tror absolut den här rullen hade klarat det. Men Pacinos dominans är vad jag får med mig. En omutbar gigant i startgroparna.
Jimmys betyg: 4-
Kommentar: Serpico (Al Pacino) är hippiepolis i ett New York där vartenda polisdistrikt är korrumperat. Han låter hår och skägg växa och har en ny härligt färgsprakande och 70-talsinspirerad outfit för varje scen. Friskt och upplyftande i en film som annars är allvarligare än allvarligast. Serpico vägrar konsekvent att ta emot mutor och blir mer och mer obekväm för sina kollegor. Det blir tätare och tätare och spänningen stiger mer och mer mot det oudvikliga slutet - som också är början på filmen. Ett smart grepp som har funkat i andra filmer och som även funkar här. Utan Pacino hade filmen blivit ett medelmåttigt polisdrama, hans prestationer och och förmåga att vara trovärdig trots outfiten är beundransvärd. Det märkligaste i Serpico är soundtracket - genom hela filmen snurrar Mikis Theoderakis sydeuropeiska bozouki som ett konstant frågetecken.
Thursday, September 3, 2009
Nr 140: Nosferatu
Originaltitel: Nosferatu: A Symphany Of Horror (1922) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.
Roberts betyg: 3-
Kommentar:
-->Tysk stumfilm som utspelar sig 1838. En filmatisering av Dracula, men utan tillstånd, varför vissa namn och platser fått andra namn i originalversionen. Bremen – Transylvanien tur och retur i lite olika hastigheter. Skarpa skuggor, oändligt långvisade replikskyltar och ett soundtrack som känns minst sagt spretigt (inte heller det verkar vara originalet). De många fotovinklarna, blodsugargrevens händer och kostym och skuggspelen är behållningen av den här filmen. Av detaljerna i handlingen förstod jag inte mycket förrän jag läste om filmen. Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A.
Roberts betyg: 3-
Kommentar:
Jimmys betyg: 3
Kommentar: Vad ska man förvänta sig av tysk stumfilm från 1922? Uppenbarligen hade jag kanske förväntat mig för mycket. Bram Stokers Dracula är grundinspirationen till denna expressionistiska film med Max Schreck (skräck på tyska) som vampyren greve Orlock. Alla juridiska hotelser och stämningar och domstolsbeslut och annat från Stokers dödsbo ledde slutligen ändå bara till att rollfigurernas namn ändrades. En bra seger där. Filmen har bra förutsättningar men är periodvis långsam och seg. Effekterna skrämde säkert skiten ur folk på 20-talet men tyvärr biter de inte lika bra 90 år senare. Det gör däremot ljussättningen som i vissa scener är häpnadsväckande läckert. Och visst finns det ändå en viss charm med det styltande skådespeleriet och repliktavlorna som kommer in med jämna mellanrum.