Nr 14: Lolita

Originaltitel: Lolita (1962) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: Fantastiskt behaglig kärlekshistoria på temat ung kvinna äldre man. Utan att vara varken språkligt eller utseendemässigt provokativ lyckas den behålla en varm, halvsexuellt laddad spänning genom hela filmen. Små anspelningar duggar tätt, särskilt i början av filmen. Som en kram och puss och hej då. Och klapp på rumpan. Sceneriet är genomtänkt och välregisserat. Både Sue Lyon och James Mason gör riktigt bra ifrån sig som Lolita respektive Humbert Humbert. Peter Sellers är också intressant att se i den här filmen och det finns verkligen en rosa panter i honom vad han än gör. Skönt slut också - en liten bit från Hollywood.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Lolita är den ofta bannlysta kultboken (skriven av Vladimir Nabokov) som gett namn åt en, i porrnografiterminologin, mycket ung förförisk flicka. Stanley Kubricks filmatisering är en skildring av en kärleksrelation som, trots att den inte alls är särskilt provokativ, ändå befinner sig mil från de sliskiga mainstreamhistorierna som smörjer hela det skitiga Hollywoodmaskineriet. Skildringen av den äldre mannen Humbert (James Mason) som blir inbegripen i ett psykolgiskt elegant triangeldrama tillsammans med den unga Lolita (Sue Lyon) och rivalen Quilty (Peter Sellers) är otroligt intressant då den varken dömer eller gör något särskilt anmärkningsvärt ställningstagande. Det skulle vara spännande att jämföra filmen med den nyinspelning som gjordes 1997.

Nr 13: I huvudet på John Malkovich

Originaltitel: Being John Malkovich (1999) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD på Tengens i Ås.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Bästa filmen hittills! Så befriande skruvad. Bara det här att man blir utslungad i ett motorvägsdike efter besök i huvudet på Malkovich. Droppas ner från ingenstans. Underbart. Halva våningar, lönngångar och intriger. Ett vansinnigt bra manus; fräscht, nytänkande, sinnesförvirrande. Att den inte kommer upp på högsta betygshyllan beror på att den tappar för mycket fart efter ca två tredjedelar. Den här filmen kunde ha varit 1 och 13 lång och då hade den nått snäppet högre.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Den här filmen är ett genialiskt litet mästerverk. Den ena absurda orginaliteten efter den andra. Från huvudpersonen Craig Schwartz (som spelas av John Cusack) fantastiska dockteater till hans fru Lottes (oigenkännligt spelad av Cameron Diaz) zoologiska trädgård hemma i lägenheten. För att inte tala om den egendomliga våning 7 1/2 eller den lönndörr som leder omedelbart in i John Malkovich hjärna där man vistas i femton minuter för att sedan släppas av i diket vid New Jersey Turnpike. Varje liten detalj är så bisarrt skruvad att filmen till slut inte överraskar längre. Kanske är det därför den inte når upp till de högsta nivåerna av betygskalan. Men den är bra. Mycket bra.

Nr 12: The Shining

Originaltitel: The Shining (1980) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3+

Kommentar: En skräckis till. Och den här funkar bra mycket bättre än Exorcisten. Här handlar det om mindre vevande med effekter och ett mer stillsamt och krypande vansinne. Nicholson är så fantastiskt bra - bäst tycker jag faktiskt att han är innan han börjar bli galen. Hans naturlighet och exakta minspel gör en stor del av karaktären Jack Torrence. Den inledande arbetsintervjun på det enorma hotellet lägger ribban, sätter tempot för hela filmen. Kompositionen i bilderna är underbar - Roy Andersson hånglar upp Ang Lee - och vissa av scenerna är klassiska. Det forsande blodet, pojken i trampbilen som åker runt i korridorerna - över matta, över golv, över matta, över golv, den ruttnande kvinnan i det förbjudna rummet, och givetvis slutscenerna i labyrinten. När det gäller galenskapen hade jag gärna sett ett lite längre förspel; det blir en för abrupt början på spiralen när Jack kukar ur på frun. En liten ryckning i mungipan på ett tidigare stadium hade varit att föredra.

Jimmys betyg: 4

Kommentar: Efter Exorcistens äckelorgie var det dags för något mer sofistikerat - en studie i mänsklig galenskap, delikat gestaltad av Jack Nicholson. Shining får snäppet högre betyg eftersom den lyckas med det Exorcisten inte lyckas med; att krypa under och in och vara otäck på ett mycket mer trovärdigt sätt. Visst, här finns också litervis med blod och ruttnande människor men det mest skrämmande med filmen är det mänskliga vansinnet, hotellvaktmästaren Jack Torrance förvandling, det är de stängda dörrarna till hotellrummen, de långa korridorerna, den insnöade ödemarken och barnen. Barn är skrämmande. Särskilt tvillingsystrar som håller varandra i handen och dyker upp lite här och där på hotell fast de är för länge sedan är döda. Jag håller med min kamrat ovan om att det hade varit önskvärt med ett längre förspel. Bortsett från det håller Shining hög klass och som skräckfilm är den bland de bästa.

Nr 11: Exorcisten

Originaltitel: The Excorcist (1973) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på DVD hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Jesus, fuck me! Och klipperiklapp nerför trappan och snurrande ugglehuvud och grönslemmiga kaskadspyor och hur fan kan man tro att det är råttor som låter så mycket på vinden? Men jösses vad den måste ha varit speciell när den kom. Känner ofta så för alla de filmer som fick stor uppmärksamhet när de kom, att jag vill vara där, då. Dock är den uppkäftig, direkt och innehåller en hel del bra skådespel; främst från flickan och prästen. Men när jag ser en sån här film vill jag bli rädd. I första hand. Exorcisten lyckas inte med det. Den är underhållande, ja visst. Men inte en gnutta skrämmande.

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Snurrande huvud, våldsamt krucifixonani, spindelgång och skakande sängar är kanske det man mest förknippar med den här filmen. Och att den väckte våldsamma reaktioner när den kom är inte heller svårt att förstå. Manuset, en ung flicka som blir besatt av självaste djävulen, är kanske ganska tunt men William Friedkins visuella iscensättning av manuset skapar en film som både är dramaturgiskt skicklig men samtidigt ett frossande i äckel och skräckeffekter. Konflikten mellan psykologi och religion förkroppsligad genom prästen Karras är också ett intressant perspektiv som kunde ha framhållits
mer. Linda Blair gör en beundransvärd tolkning av flickan Regan som genomgår både en fysisk och mental metamorfos, utsätts för diverse medicinsk sjukhuspornografi för att slutligen kulminera i en extrem djävulsutdrivning. Filmen visar mer än den egentligen borde. Det mest skrämmande är oftast det man inte ser. Ändå ger jag Exorcisten ett högt betyg för att den vågade bryta mot en rad tabun, för att den, trots det visuella slösande på slem, ändå lyckas hålla en hög skräckkvalitet och för det skickliga skådespeleriet (förutom den märklige kriminalkommisarien som mest känns som en karikatyr av sig själv, hur gick det till när han skrevs in i manuset och vilken regi har den skådespelaren egentligen fått?).

Nr 10: Frukost på Tiffanys

Originaltitel: Breakfast at Tiffany's (1961) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2

Kommentar: Ännu ett bottennapp i höga förväntanshavet. Behållningen av den här filmen är japanen på övervåningen. Inte för att han var rolig eller ens i närheten av mitt i prick. Men han var oväntad. Som en zebra på Laptentjakke. Allt annat var äckligt förutsägbart och sliskigt. Tråkigt. Heteronormsexuellt. Man och kvinna. Smycken och kiss ass. Catty kvinna goes her own way. Lion man ger aldrig upp. Visst, det är länge sen. Visst, det här är väl en föregångare. Till vad? Äckliga, sliskiga, heteronormsexuella feelgoodfilmer där de får varandra på slutet. Just så slutar den här; i en regnig gränd med en djävla katt i famnen. Mjau på er - men vad jag inte fattar är att det är Truman Capote som skrivit nån slags novell som den här filmen bygger på. Jag vill läsa novellen. Den kan inte vara sämre.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Jaha. Den blev inte bättre bara för att jag väntade två veckor med kommentaren. Inte ett jävla dugg. Jag letar och letar för att hitta nåt att ha med sig. Det finns inte mycket. Det är en romantisk komedi som kom innan genren ens var uppfunnen och det har gjorts miljarders miljarder liknande filmer efteråt. Den största behållningen av Frukost på Tiffany's tror jag ändå måste vara ursprungsmanuset. Det är inte ofta en kärleksaffär mellan två prostituerade - en manlig och en kvinnlig - skildras på film. Dock är regissören Blake Edwards förbannat feg när han lägger ett förlöjligande skimmer över karaktärerna och inte vågar gå på djupet. Det klassiska soundtracket Moon River snurrar fortfarande i skallen. Den är bra. Alltid nåt.

Nr 9: Den Tunna Röda Linjen

Originaltitel: The Thin Red Line (1998) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Inte heller denna film motsvarar mina förväntningar. Vad fan är det som händer? Börjar jag bli gammal? Dement? Jag försöker mysa med i den långsamma, filosofiskwannabeiga inledningen, men kommer på mig själv att tänka "kom igen nu". Och det är ingen bra tanke när det är två och en halv timme film kvar. Jag upplever att filmen består av tre olika bitar; den första är när en kulle ska intas. Den andra är när en by ska intas. Och den tredje är när en flod ska stås i. Den första biten är riktigt bra. Jag har ingen aning om vad det är för kulle; den ska bara intas, för det är Nick Noltes (djävligt bra i den här filmen) högsta önskan efter 15 år i armén. Det är realistiska stridsscener (vad fan vet jag om det, jag har aldrig varit i krig) och det känns som att man är med där i gräset och är på väg att storma det japanska skyttehålet en bit längre upp. Även om skildringen av denna kulltagning är lång så känns den aldrig för lång. Efter kullen är det dags för en liten by att få smaka det amerikanska stålet. Och här kryper tyvärr de alltför klassiska skildringarna av japanska (alt irakiska, afghanska, vietnamesiska, koreanska) soldater fram. De bara skriker och irrar runt som om de har blivit tidswarpade till en för dem helt främmande miljö. Amerikanerna är starka, effektiva och sammansvetsade. Japanerna är sprattlande hokifiskar på väg att bli sushi. Den tredje biten känns i efterhand helt onödig. Det står ett gäng amerikanska soldater i en flod med vatten upp till bröstet och lyssnar efter fienden. Och de står där ganska länge. För de vill inte in i djungeln nämligen. Några får sticka iväg och spana. Någon skjuts, någon rapporterar tillbaka. Sen var det bra med det. Under, över och genom hela filmen vävs en röst in som ställer diverse plattfotade frågor. Det känns lite prettofetto med dessa frågor. Ok om de hade varit låt säga hälften så många och inte så förtvivlat ogripbara. Då tror jag att jag hade orkat fundera lite mer under filmens gång. Det jag tycker bäst om i hela filmen är de undervattensscener med lekande barn som jag upplever ska illustrera "en annan värld". Där är jag helt med. Dit vill jag också. Och jag vet att den finns. Och jag längtar.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Det är med mycket god vilja jag ger den här filmen ett så högt betyg för jag vet fortfarande inte om den är värd det. Mina efterforskningar visar att regissören Terrence Malick, som var mycket framgångsrik på 70 talet, gjorde den här comebacken efter att ha varit spårlöst försvunnen under flera år. Ingen vet vad han gjorde. Inte ens han själv skulle jag gissa. Sett ur det perspektivet får filmen kanske lite av sin mening men mest blir det bara förbryllande. Den är filosofisk med religiösa undermeningar så till den milda grad att jag blir helt lost efter ett tag. Den där kvasiteologiska rösten som ska illustrera soldaternas inre kamp - är det en person som snackar, eller flera, och vad snackar de om egentligen? Och så filmens namn, Den tunna röda linjen, vad är det för jävla linje som syftas på egentligen? Men den har sina ljusa stunder. Ta bara den totalt meningslösa striden om en kulle som till varje pris ska intas bara för att en helt galen officer (suveränt gestaltad av Nick Nolte) ser det som sin mest prestigefyllda uppgift under sina 15 år i armén. Den scenen är mycket bra. Annars är filmen mest bara lång och djupare än katakomberna under Peterskyrkan (har aldrig varit där men jag gissar att de är djuuupa). Usch.

Nr 8: Smultronstället

Originaltitel: Smultronstället (1957) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på Bio Regina i Östersund.

Roberts betyg: 2+

Kommentar: Det börjar så bra med en kallvit drömsekvens där Isak Borg efter ett alltmer svettigt irrletande hittar sig själv i en likkista. Sen går det utför; från Stockholm mot Lund i en roadmovie från helvetet. Så djävla booooooring. Victor Sjöström är den absolut enda skådespelaren i den här filmen som inte är castad från valfritt 91:anmagasin. Den ena har en mer skitnödig Jarl Kulle i sig än den andra. Stela och manusstinkande dialogprestationer varvas med sega och oändligt utdragna bildscener. Men vid några tillfällen är det bra som fan. Tillexempel i dialogen om Gud. Och det är rena bilder och väldigt genomtänkt. Och så säger hon onanera. Trodde inte ens att det ordet fanns på 50-talet. Men det suger. RIP Ingmar.

Jimmys betyg: 3-

Kommentar: Denna roadmovie tillika familjedrama (som inte är i närheten av det storslagna familjeeposet Fanny & Alexander) utspelar sig under en dag professor Isak Borgs liv. Eller är det ett liv som skildras under en dag? Bergman är skicklig i sitt berättarspråk när vi får följa den kalla och inåtvände professorn, spelad av Victor Sjöström som gör sin sista filmroll, på sin resa i både tid och rum. Men jag är splittrad i mitt omdöme. Jag gillar dialogen som går från att vara knivskarp som när lifterskan Sara frågar sina manliga resekamrater, "Nå, fanns Gud?", efter att dessa varit ute och gjort upp med nävarna om huruvida Gud eller vetenskapen ska ha tolkningsföreträde till att bli vansinnigt komisk, som i avslutningsscenen när de liftande ungdomarna ska skiljas från professor Borg och hela avskedet blir en skruvad studie i separation;
- Adjö då, professorn
- Adjö då.
- Nu måste vi gå.
- Adjö.
- Adjö då.
- Vi ska vidare nu.
- Ja.
- Adjö då.
- Adjö då, barn.
- Adjö professorn.
...och det tar liksom aldrig slut.
Jag gillar även bildspråket som liksom dialogen rymmer en mängd sexuella undertoner men det är nåt med filmen som aldrig riktigt lyfter. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Han är hal den där Bergman, svår att få grepp om. Just när man känner att man har fått napp så sliter han sig och simmar in i vassen där man varken vet ut eller in. En svag trea blir mitt betyg, för dialogen, bildspråket och en del av rollkaraktärerna som är det jag får med mig hem. Resten ligger kvar där på botten som en grumlig gyttja.

Nr 7: Short Cuts

Originaltitel: Short Cuts (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4+

Kommentar: Den är tre timmar lång, men jag vill inte att den ska ta slut. Jag skulle kunna sitta och titta hur länge som helst. Tempot är så behagligt och hela tiden vävs det in nya trådar; mattan växer och växer. På gränsen till att bli tråkig, men håller sig hela tiden på rätt sida. De olika delhistorierna bygger alla på en gnagande problematik. Det är aldrig några extrema explosionshändelser åt något håll och det är det som gör att jag bara vill ha mer. Vissa av historierna slutar med feel good, vissa slutar tvärt och vissa känns inte som att de slutar alls. Det finns en scen i slutet av filmen som naglar sig fast i mig nästan lika hårt som när Bob kommer klivande över soffan i Twin Peaks. Det är när Jerry Kaiser (Chris Penn) slår ihjäl en tjej i samma ögonblick som en jordbävning drar igång. Den scenen känns så otäckt nära hur jag kan tänka mig att ett mänskligt vansinne kan se ut. Det bara händer - helt utan förvarning - trots att hela den historien har handlat om sexuell frustration. Andra pärlor är polisen Gene Shepards (Tim Robbins) fantastiskt ilskna bortförklaringar. C-r-a-c-k-k-i-d-s. Och Lois Kaisers sexsamtal medan hon byter blöjor på dottern, samtidigt som hennes man leker med sonen i samma rum. Och sist men inte minst tycker jag att Tom Waits gör en fantastisk roll som 24-7packad limousinechaufför. Jag känner ju inte Tom, men det känns som att han spelar sig själv. Och det känns bra som fan.

Jimmys betyg: 4+

Kommentar: Short Cuts är ett långsamt collage som skildrar ett antal livsöden i Los Angeles under några sommardagar. Relationerna är i fokus och nedslagen penetrerar vardagssmärtan och människornas normala absurdhet. För att lägga en klick grädde på moset, och tydliggöra den härligt ödesmättade känslan av att hela världen när som helst skulle kunna dra sitt sista andetag, ramas hela filmen in av ett kemiskt bekämpningsmedel som staten sprutar över hela stan för att utrota myggor som terroriserar samhället. Hela tiden hänger också jordbävningshotet som en skugga över människorna. Jag gillar den. Nej. Jag beundrar den. Nej fan, jag älskar den. Att Tom Waits spelar en alkoholiserad limousinchaufför som skulle kunna vara direkt hämtad från nån av hans sånger är inte hela orsaken även om det gör sitt till. Framför allt fascineras jag av alla små subtila planteringar och övergångar mellan de olika historierna.

Nr 6: Lady Lou

Originaltitel: She Done Him Wrong (1933) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 2-

Kommentar: Ärligt talat ger den här filmen mig ingenting. Det enda jag tycker är kul - för detta ska vara en komedi - är sättet de håller pistolerna på. Vid höften, in mot kroppen. Där har det ju skett en viss förändring om man jämför med dagens filmers mer aggressiva hantering av vapen. Det är det jag tar med mig från den här filmen. Jag förstår inte handlingen, jag förstår inte hur replikerna kan anses roliga, jag förstår inte karaktärernas förhållanden till varandra. Jo, det var en rolig öppningsscen också. Helt obegriplig. Nån snubbe står och säljer nåt skumrask från en låda på magen. Upp glider en polis. Ger snubben onda ögat. Snubben rynkar pannan och verkar brydd. Slut på scenen. Fantastiskt. Ett mästerverk. Usch.

Jimmys betyg: 2

Kommentar: Hur mycket jag än skulle önska så är det oerhört svårt att bedöma en film helt utifrån dess egna förutsättningar. Hade jag levt i mitten av 30-talet kanske jag hade älskat den här filmen. Nu är det ju inte så. Och det är svårt att ta på sig tidsglasögonen. Jag gör ändå ett försök. Det känns som att filmen på sin tid stod ut ganska mycket. Bara att ha en dominerande kvinna i huvudrollen känns fräscht på nåt sätt. Att Mae West sen både är frispråkig och har ett rörelsemönster och ett röstvibrato som påminner om en streetgangster från Bronx anno 1990 (trots att filmen ska utspela sig i slutet av 1800-talet) är både jävligt nyskapande och rätt komiskt. Pimp my ride, liksom. Men jag finner mig ändå sitta som ett fån och bara låta alla fjantiga människor med roliga mustascher, plastpistoler och can-can kostymer springa förbi, in och ut som en jävla buskis utan att beröras överhuvudtaget. Och ärligt talat så förstår jag inte ens storyn.

Nr 5: Natural Born Killers

Originaltitel: Natural Born Killers (1994) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 4-

Kommentar: Jag gillar den här filmen, men inte så mycket som jag vill. Det är nåt som fattas i det naturliga dödandet, och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Just försöket att beskriva en lust, en naturlig instinkt som handlar om att döda känns inte helt övertygande. Även om det är två traumatiserade människor som står modeller så tänker jag på Ekelöfs "det som är botten i dig är botten också i andra". Jag kan känna ett sting av nyfikenhet, men att det stannar där. En känsla av att vara på väg att hoppa på tåget, men får reda på att jag inte har giltig biljett. Fan vilken dålig liknelse.
I övrigt tycker jag mycket om alla små komiska inslag som regnar över filmen. Inslagen med hur Mickey träffade Mallory i amerikansk familjesitcomsmiljö är fantastiskt bra, med skrattmaskiner smattrande i bakgrunden. Tommy Lee Jones är en suveränt cynisk fängelsedirektör med John Cleeseinspirerat kroppsspråk. Och min favorit; Robert Downey Jr som spelar den våldskåte tvjournalisten Wayne Gale som bit för bit erövras av det djuriska i sig själv. Han får avsluta med filmens vassaste replik, när han triumferande ringer sin älskarinna Ming för att berätta att han äntligen har gjort slut med sin fru: "Lägg skumpan på kylning och fixa lite extacy så kommer jag över och rövknullar dig".

Jimmys betyg: 4 -

Kommentar: Den här filmen är paradexemplet på hur man kan göra brutalt våld underhållande. Att det är Quentin Tarantino som står för ursprungsmanuset känns inte helt främmande. Det är en fantastisk skildring av relationen mellan medier och våld i roadmovie-format. Jag gillar sitcomsatiren, växlingen mellan svartvitt och färg och den makabra löpsedelsjournalistiken men alla snabba klipp, lsd-tripper och flashiga kameraeffekter känns efter ett tag som lite för mycket effektsökeri. Öppningscenen till Leonard Cohens "Waiting for a miracle" är en klassiker. Slutscenen när den fåfänga och slemmige journalisten medverkar till den spektakulära rymningen tar lite för mycket plats för att det ska bli riktigt intressant hela vägen. Både Juliette Lewis och Woddy Harrelson gör bland sina bästa rollprestationer någonsin.

Nr 4: Breakfast Club

Originaltitel: The Breakfast Club (1985) IMDb Wikipedia

Filmen sågs på internet hos Mathias på Skolgatan i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Fem ungdomar. Lördag. Kvarsittning av olika orsaker. En prinsessa som skolkat för att handla kläder. En plugghäst som skaffat vapen för att begå självmord på grund av ett ovanligt betyg. En misfit som prenumererar på kvarsittningar. Ett weirdo som är där på grund av att hon inte hade nåt annat för sig. Vad sportfånen gjorde där minns jag inte. De får i uppdrag av den cyniske tillsynsmannen att skriva en uppsats om sig själva, men väljer att istället berätta för varandra vilka de är. I början går det lite knackigt med olika fördomar kastade i ansiktet på varandra, men efter att ha rökt lite marijuana lossnar det ordentligt. Plugghästen har känt press över att prestera bra betyg hela livet, misfiten får stryk av sin farsa, sportfånen lever sin pappas dröm, prinsessan är oskuld och weirdot sa nåt bra som jag har glömt.

Jag gillar filmen. Jag tycker om idén. Enkel och full av möjligheter. Tyvärr tycker jag inte att det funkar på en och en halv timme. Det blir för kraftiga skarvar. Den värsta är väl när weirdot blir standardsminkad och woops så faller sportfånen pladask. Jag skulle gärna se att den här filmen var tre timmar, eller ännu mer. Det handlar ju om att tankar och föreställningar om dessa personer ska förändras. Jag är medveten om Hollywoodproblematiken - film ska kunna ses av alla och en och en halv timme är max, i alla fall på 80-talet, men jag tillåter mig att drömma om en långkörare av Breakfast club. Frunch club? Till sist tycker jag det är så djävla boring att alla ska bli heterosexuellt tillsammans på slutet. Varför kan de inte berätta om sig själva och gå därifrån lite mer som varandra? Några av dem i alla fall? Kan inte det också vara ett bra slut? Nån gång? En gång

Jimmys betyg: 4-

Kommentar: Jaha. Robert var först med kommentaren igen. Och som vanligt snor han alla mina åsikter. Förvisso ger det mig mindre att skriva och er mindre att läsa så jag antar att det är okej ändå. Jag har en förkärlek för 80-tals generations-college-filmer. Det här är kanske den bästa och den som bryter allra mest med genrens förutsägbara estetik. Med minimala förutsättningar och en klart begränsad storyboard lyckas filmen bli genrens kanske mest intressanta karaktärsberättelse. Det är lite som att se en teaterföreställning där dialogen och de små dramaturgiska penseldragen tillåts blomma ut. Jag skulle vara beredd att ge den en rak fyra om den inte avslutas i heteronormativt Hollywoodslisk. Usch.

Nr 3: Trollkarlen från Oz

Originaltitel: The Wizard Of Oz (1939) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy på Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: En omväxlande svartvit och pastellfärgad sång -och dansfilm som har svårt att leva upp till sitt rykte. Flicka svimmar, drömyrar sig igenom fägsprakande personlig utveckling och vaknar till slut i hemmets trygga vrå med ett "there´s no place like home". Ut och leta således, men kom helst hem igen och betala kommunalskatt. Tankekittlande med olika namn och begrepp som lever kvar och fortplantas, exempelvis hunden Toto och att de ska följa the Yellow brick road. Dessutom hittar jag nån slags koppling till Star Wars med Plåtman och lejonet som i rymden blir C-3PO och Chewbacca. Men det känns långsökt så här dagen efter. Bottenbetyg till att häxan dör så oerhört lätt och utan någon som helst spänningsuppbyggnad innan. Toppbetyg till Smaragdstadens parollsång: "Vi går upp klockan 12, börjar jobba klockan 13, går på lunch och slutar klockan 14."

Jimmys betyg: 2+

Kommentar: Jag begår säkert en filmhistorisk hädelse men hur mycket jag än försöker så klarar jag inte av att pressa betyget över 3-strecket. Som musikal tronar den högt i feel-good-filmernas förlovade fantasiland. Tvärr är det lite för mycket feel-good för min smak. Visst är den charmig och visst kommer man på sig själv att, både en och flera gånger, nynna med, skratta till och fnissa högt men utan att nämnvärt beröras. Trollkarlens svar till plåtmannen som helst av allt önskar ett hjärta är en märklig men intressant replik som tål att funderas länge på: "Ett hjärta är obrukbart så länge det inte gjorts okrossbart". Vad menar han egentligen?

Nr 2: Philadelphia

Originaltitel: Philadelphia (1993) IMDb Wikipedia
Filmen sågs på internet hos Jimmy Regementsgatan 36 A i Östersund.

Roberts betyg: 3

Kommentar: Länge sen jag såg den senast. Hade höga förväntningar som inte infriades alls. Segsentimentalt och en stundvis obegriplig utveckling av Washingtons rollfigur. Paradoxalt nog känns det som att det är det mest intressanta med filmen; att Denzel har förmågan att tycka riktigt illa om en människa på grund av hans sexuella läggning samtidigt som han viger en del av sitt innersta åt att samma människa ska få rätttslig upprättelse. Att alla ska vara lika inför lagen känns för mig som en mycket mer ansträngande och svåruppnåelig uppgift än att vara cool med att en snubbe gillar en annan snubbe. Att white Tompa blir avskedad för att han har AIDS och den svarte mannens kamp för rättvisa är enligt Hollywoodstandard inte spännande nog. Tompa måste givetvis dö också. I armarna på en sydamerikansk trotjänare. So gay.

Jimmys betyg: 3+

Kommentar: Det är lite märkligt. Jag har sett filmen för länge sen och den var väl bevarad i mitt minne. Innan vi såg den för det här ändamålet var jag fast besluten att ge den ett högt betyg. När Neil Youngs fantastiska soundtrack tonar ut och eftertexten börjar rulla var jag inte lika säker. Denzel Washington gör den mest intressanta rollen i Philadephia, men den överskuggas dessvärre av den Hollywoodsentimentalitet, här gestaltad av en aidssjuk Tom Hanks, som vi är väl bekanta med. Philadelphia är en film som när den kom med all sannolikhet var vansinnigt angelägen och som fortfarande är ett klart statement. Trots sin förutsägbarhet och pk*-het så förtjänar den fortfarande ett högt betyg, dock inte lika högt som jag skulle ha gett den första gången jag såg den.

Nr 1: Titta vi flyger!

Originaltitel: Airplane! (1980) IMDb Wikipedia Filmen sågs på DVD hos Jimmy Regementsgatan 36 A. Roberts betyg: 4- Kommentar: Underbara, gränstänjande oneliners och twoliners ("Har du sett insidan av ett turkiskt fängelse?"). Emellanåt känns den lite seg och jag behöver verkligen vara på flamshumör för att uppskatta den. Men den känns fortfarande väldigt mycket roligare än väldigt många komedier som kommit efteråt. Jimmys betyg: 3 Kommentar: Banbrytande på sin tid som fortfarande håller hög klass. Den levererar, ibland mer eller mindre halsbrytande, repliker och parodierar en rad filmer, genrer och klichéer. Det amerikanska filminstitutet röstade fram filmen som en av världens tio roligaste filmer. Den är kul men inte så kul.